Hej hallå. Så har det blivit dags att summera det som hände i söndags. Vet med mig att jag haft loppguden emot mig det senaste halvåret och efter att ha tuggat mig igenom ÖtillÖ Utö, Murumendi marathon och Ångaloppet så avslutade jag året med två sugiga DNF:er. Did Not Finish ÖtillÖ och Did Not Finish Kullamannen 100 miles. Surt men sant.
Senast jag tog mig an ÖTILLÖ Hvar var jag mitt i en skilsmässa och befann mig i något sorts mentalt bottenläge. Att loppet sedan gick åt skogen har inte direkt fått mig att längta om en revansch. Loppet har känts ödesmättat och ångestladdat. Så när Patrik började prata om att han ville satsa på att köra var jag högst tveksam. Dels pga de känslor jag förknippat med loppet men även för att det är något av ett monster till lopp. 9 km sim och 32 km löpning varav en hel del höjdmeter. Jag var inte mentalt redo och jag trodde inte att vi var fysiskt redo för 9 km simning där en av delsträckorna är 3 km lång i öppet och exponerat hav. Det är långt att simma om man inte är en fena på att simma och jag visste att jag skulle behöva kunna hantera att dra större delen av loppet.
Sedan januari har vi lagt mer tid än någonsin på att bli starkare och snabbare i vattnet. Och det har gett resultat. I bassäng. Utan vågor. Utan siktning. Och utan strömmar.
Hvar Swimrun 2019
Klockan 09:15 går startskottet och vi står packade som sillar i startfållan på torget i Hvar stad. Himlen är grå, regntung och atmosfären full av nervositet och förväntan. Jag har mest ångest över att det kommer bli stressigt i starten. Vi springer några hundra meter och hoppar sedan från kajkanten ner i hamnen för dagens första simsträcka. Sträckan är 250 m och man får inte använda lina. 2017 fick jag panik av det kalla vattnet. 2019 får jag inte panik men upptäcker att Patrik har det tufft. Han andas stressat och lyckas inte crawla utan varvar bröst- och polosim med att trampa vatten och stå helt stilla. Jag försöker lugna honom och säger att vi inte har bråttom. Lugn och fin. Lugn och fin.
Försöker få honom att räkna armtag och till slut faller han in i crawl. Vi kliver upp ur vattnet näst sist och Patrik andas häftigt och ansträngt. Vi har ca 2,3 km löpning framför oss och jag försöker hålla ner tempot för att han ska återfå kontrollen. Tanken är att Patrik ska dra kommande sim om 1700 meter för att spara mina krafter till det långa simmet om 3000 m. Inser rätt snabbt att det inte kommer att funka. Patrik behöver få ligga i lina bakom mig för att få styr på kroppen. Så vi plumsar i och jag tar sikte på en klippa långt fram. Jag känner att jag simmar lugnt och kontrollerat. Är noll stressad och bryr mig inte om huruvida vi är sist, simmar om eller blir omsimmade. Det är något som är väldigt olikt mig eftersom jag alltid blir stressad i början av lopp. Nu använder jag min energi till att lugna Patrik istället. Jag blir lite extra stark när det behövs för att stärka min partner.
I slutet av simmet simmar vi ikapp ett antal lag och det känns grymt. Det är ett kvitto på att jag navigerar bra och tuffar på enligt plan. Kliver upp och känner mig ovanligt stark uppför kommande backe. Vår strategi är att gå uppför och springa utför. Det tycks vara ett bra koncept för när vi klättrat grusväg in absurdum och slutligen kommer till en energistation är vi pigga. Vi plockar med en flytboj till det långa simmet och ger oss av tillbaka. Pga väder, vind och strömmar har banan blivit omlagd och det långa simmet har flyttats in för att inte vara fullt så exponerat som det är i originalutförande.
Utförslöpet är gudomligt och vi rullar utan ansträngning ner till simmet. Älskar utförslöp och känner mig stark inför simmet. Den här gången har vi dessutom fått ett riktmärke att ta sikte på (till skillnad mot 2017 då vi simmade i blindo och letade efter en boj som inte syntes pga vågorna). Vi ska ha masten och fyren till höger om oss. Simmar genom viken och det mesta känns bra om än lite kallt. Tänker på att Patrik måste frysa, för om jag är kall så är han en isbit. Försöker hitta masten men ser bara en stor landmassa. Behöver simma ut ur hela viken och stanna upp för att se masten. Övriga lag ligger långt till höger eller långt till vänster. Struntar i det och går på min egen linje. Masten till höger. Masten till höger. Var fan är den där jävla masten nu då. Jag har bytt håll och tappat riktning. Det här upprepas ett oändligt antal gånger och någon fyr ser jag inte röken av förrän vi nästan är framme. Känner hur badmössan glider av huvudet och tvingas stanna och fixa till den. Simmar och proceduren upprepas. Simma, tappa bort masten, hitta masten, tappa badmössa, fixa badmössa, simma, osv. Det är vågigt och rätt trögt i vattnet. Hittar inte något bra flow och tidvis undrar jag om vi kommer framåt.
När jag stannar för fjärde gången pga badmössan ber jag Patrik om hjälp. Han sliter i badmössan, får kramp och trycker ner mig under vattnet. Har svårt att hålla mig för skratt eftersom det känns overkligt att ligga och guppa mitt ute i havet och bli halvt dränkt av sin nerkylda partner. Samtidigt är jag för jävla less och trött på att inte komma fram så stretar på istället. När jag kommer upp råkar jag se att jag varit 15-20 min långsammare än jag hade hoppats på och börjar svära över hur usel jag är. Är så obeskrivligt besviken på min egen insats. Tänker inte på att jag just simmat 3000 f-ing meter öppet hav och navigerat som en gudinna (nåja). Tänker bara på att jag är långsammast i världen och att jag sannolikt sabbat hela loppet.
När Patrik ska lämna tillbaka bojen visar det sig att vi tappat den längs vägen. Oops. En jäkla tur att vi inte drogs iväg till Italien med vågorna. Patrik skakar av kyla och vi tar oss till stationen där de lindar in honom i en dry robe. Jag försöker få honom att börja springa för att bli varm men han behöver energi först. När ett par medics närmar sig petar jag till Patrik och säger att det är dags att dra innan de plockar av honom. Skakar oss fram till nästa simsträcka och nu får jag äntligen vila efter ca 5000 m simning. Ligger bakom och glassar men håller även ett öga på vart vi är på väg eftersom herr Söderqvist ibland drar åt vänster. Nu navigerar han dock ruskigt bra och tar oss fram stabilt. Jag känner mig stolt över honom, över oss.
Upp och springa, eller nja, trampa över klippiga stränder med vassa stenar och försöka hålla sig på fötter. Vi simmar ett par sim till och tar oss successivt till den sista ön innan vi ska återvända till Hvar igen. Patrik drar på alla sim mellan öarna och det är obeskrivligt skönt att få ligga bakom. Det regnar till och från och ibland rullar åskan över oss. Vi har bestämt att jag ska dra oss på sträckan tillbaka till Hvar då den kan vara rätt stökig. Jag ser att lagen innan driver åt vänster och siktar därför på ett hus som ligger en bra bit till höger om uppstigningsplatsen. Det visar sig vara ett smart drag och vi glider nästan in sista biten utan ansträngning. Vi är inte ens i närheten av att driva mot ön jag fastnade bakom 2017. In your face hinner jag tänka innan vi kliver upp.
Vi har gott om tid till cutoffen och jag vet att jag kommer att komma längre än 2017. Det gör mig lättad och glad. Plötsligt har alla elaka tankar om mitt långsamma sim ändrats till tacksamhet för att jag ändå fixade att ta oss över. Vi kommer in till stan och jag petar i mig ett gäng apelsinklyftor. Satan i gatan vad gott det är. Här har vi dessutom ett helt gäng med människor som tjoar och tjimmar och hejar oss framåt. Framåt visar sig vara uppåt till borgen ovanför Hvar stad. Jag är glad och strålar som en sol mot alla vi möter. Cabbar ner mig eftersom jag tenderar att bli varm. Känns som att stigningen till borgen är snabbt avklarad och nu får vi rulla utför igen. Älskar fortfarande utför.
Tyvärr blir utför ganska snabbt sjukt jäkla pisslångt uppför. Först uppför ett berg på någon form av vandringsled. Minns Spanien och svettas och är allmänt energilös. Det tar aldrig slut och hjärnan pajar ur när vi blir omklättrade. Upp som en sol och ner som en pannkaka. Plötsligt är jag sämst igen. Sämst i världen på att gå uppför. Och när vi tagit oss uppför berget så ska vi tydligen fortsätta uppför på en grusväg. Och den här grusvägen tar aldrig slut. Vi går och vi går och vi går och precis som klockan kommer vi aldrig fram. I sann Linda-anda börjar jag noja över att vi inte kommer att hinna till sista cutoffen och stretar på. Patrik går varm och låg på energi och tycker att jag stressar. Jag är stressad. Hatar att jaga cutoffer. När vi har gått till världens ände så går det nedför. Tjolahopp. Men först en energistation där de säger att vi måste ligga på för att hinna till cutoff. Vi vet dock att vi är snabba utför och ser att vi har tiden på vår sida när vi snirklar oss ner för en teknisk stig mot den övergivna byn Malo Grabije. Det låter som att någon tjoar i byn men om det är medtävlare eller spöken är högst oklart.
Vi rullar i utförslöpan ner till sista cutoffen och är där med god marginal. Lättnaden är total och det känns som att vi redan är i mål. Men det är vi såklart inte. Vi ska simma 700 meter, springa 1100 meter trail, simma 1400 och sedan avsluta med 3 km löpning. Det kan fortfarande kaosa ur som det ofta gör för Team Pannband. Det är inte för inte vi kör med "alltid sena, mycket pannband".
Patrik drar 700 meterssimmet men störs av glasögon som immar igen. Det är dessutom kallt som tusan nu när man blivit varm av löpet. Jag ser två bojar och säger att Patrik ska sikta på den bortersta. Han envisas med att vi behöver runda den första och vi gnabbas lite om det. Det visar sig ganska snart att han inte ser någon av bojarna och får sikta in sig på en båt istället. Han gör ett superjobb och tar oss till uppstigningen. Mu väntar trail och vi tar det ganska lugnt. Samlar krafter inför sista simmet och reflekterar över att klipporna är bruna av lera av alla fötter som tagit sig samma väg innan oss.
Dags för mig att dra dagens sista sim. Har ingen aning om vart vi ska men lyckas få lite hjälp av en kille i båt. Runda udden och ta sikte på stranden. Jag simmar på och försöker hitta stranden. Ser bara klippor och varken strand eller flagga. Här skvalpar det dessutom på rätt bra och jag vågar inte ligga alltför tight inpå klipporna. Vid något tillfälle blir jag livrädd för något stort och mörkt strax höger om mig. Det är vågorna och vattenytan.
Slutligen anar jag en vik och gissar att det är dit jag ska. Kan eventuellt ana en orange flagga också men vågar inte lita på det. När vi är nästan inne vid stranden känns det som att simma i sirap. Det är så trögt att jag skriker i frustration under vattenytan. Nu vill jag bara upp. Ser fiskar driva i sina stim i motsatt riktning mot oss och tar i än mer för att komma framåt. Testar att stoppa ner fötterna, det är fortfarande djupt. Simmar lite till och nu äntligen känner jag botten.
Vi blir påhejade och nu är det bara 3 km löp kvar. Jag är hög på adrenalin och vill dra iväg. Patrik är däremot kall och behöver knyta sina skosnören. Vi stannar och knyter dem. Jag frågar om jag ska dra honom i lina för att hjälpa till att få upp värmen. Han är för kall så jag försöker underhålla med snack istället. Känns som att jag är starkast i världen och hög på vår prestation. Vi möts av en helt underbar hejaklack bestående av Johanna och Annika i lag Johannika. De har gått i mål två timmar tidigare och har hunnit upp till hotellet för dusch och vila men är nu tillbaka i regnet för att heja oss i mål. Blir glad och varm och greppar tag i Patriks hand. Nu ska vi äntligen få gå imål och få vår medalj.
Vi har klarat ett monsterlopp med 9 km sim och 32 km löpning varav en stor del förlagda i en evighetslång uppförsbacke. Vi är inga simmare och vi har ingen atletisk bakgrund som elitspelare i någon sport. Vi är bara två galningar som tycker om utmaningar och som besitter mycket pannband. Och har en viss fallenhet för att hålla igång bra länge.
