Söndagen den 20:e maj kl 10:15 gick startskottet för ÖtillÖ Swimrun Utö. Dagen innan hade jag kört den kortare sprinten (10 km löp och 2 km simning) och kände mig väl förberedd på det mentala planet även om kroppen var en aning tröttare än den hade varit om jag hade vilat dagen innan. Premissen för att köra lopp två dagar på raken var att det inte skulle finnas annat än genomförandemål på söndagen. Laget för dagen, med det briljanta namnet "Alltid sena. Mycket pannband.", bestod av mig och Patrik som gjorde sin swimruntävlingsdebut i och med loppet. Solen sken och innan start var vi många som valde att ta ett dopp i hamnen eftersom det såg ut att bli en varm dag för 37 km löpning i våtdräkt. Efter att ha kört sprinten dagen innan så valde jag (trots värmen) att utrusta mig med en ulltröja under dräkten för att hantera den kyla som 5 km öppet vatten-sim skulle medföra.

Team pannband och loppet

Vi startar givetvis något snabbare än vi hade tänkt under den första löpningen upp för backen och runt värdshuset. Flera kompisar passerar och jag upplever att vi är vid gott humör när vi efter drygt 2500 m når första simsträckan. För att undvika trassel när hundratals lag samtidigt ska ta sig över till nästa ö så är det inte tillåtet att simma med lina och vår taktik är att ligga långt ut åt ena kanten och att Patrik ska fokusera på att simma medan jag håller koll på att vi inte tappar bort varandra. Ganska snabbt inser jag att Patrik har det tufft. Han får inte andningen att lira och simglasögonen tar in vatten. Han jobbar på och jag försöker peppa och lugna. Ett simtag i taget, du klarar det här, snart är vi över. Som den kämpe han är så stretar han på, ett simtag i taget, tills vi når land. Jag känner mig både stolt och lättad när vi tagit oss igenom den första simningen eftersom vi äntligen är igång på riktigt.

Nu väntar en löpning om knappa 1500 m och strax innan vi åter når vattnet bestämmer sig Patriks frukost för att säga tack och hej och vi hittar en lämplig buske. Funktionärerna tittar lite frågande på oss och undrar hur Patrik mår men att kräkas lite är inget som stoppar oss så vi samlar ihop oss kopplar på linan för att ge oss ut på simsträckan. Nu går det stabilt och jag känner mig trygg i att navigera och hålla ihop simningen. Patrik ligger finfint bakom och jag känner att han är betdyligt lugnare nu när vi sitter ihop. Vi är kvickt över på andra sidan och ger oss ut på grusvägslöp. Det känns hyfsat ok fram till vätskestationen, men det är lite varmt. Eller, sanningen är att det är väldigt varmt och jag har dragit av mig badmössa och neoprenpannband samt dragit ner dragkedjorna på dräkten. Jag är påtagligt påverkad av värmen och solen som gassar. Men jag har gjort det förr och jag vet att jag klarar det. Det här är mitt tredje år på Utö.

På stationen häller Patrik åtskilliga liter vatten över mig och jag gör ett tappert försök att få i mig vätska och energi innan vi fortsätter vidare i ett par kilometer till. Patrik fortsätter att vara en hjälte och lyckas på ett oförklarligt sätt hålla ordning både på sig själv och mig. Han ser till att jag får i mig energi och dirigerar mig ut i vattnet för att där zippa upp alla dragkedjor för att svalka mig så fort som möjligt efter löpningen. Om det tidigare var väldigt varmt börjar skalan nu tippa över mot extremt och olidligt varmt. Simsträckorna är alltid välkomna men just denna kryddas med läckande glasögon.

När vi kommer upp snirklar vi oss genom terräng i någon dryg kilometer innan vi ramlar ut på en grusväg. Jag är så varm att jag inte får luft men försöker ta mig framåt. Det enda som maler i huvudet är att jag skulle ge allt för att få lägga mig i gräset i närmsta dike. Lägga mig och blunda en stund. Det närmaste en beskrivning jag kan ge av mitt tillstånd är den känsla av matthet som drabbar en efter en rejäl magsjuka. Jag orkar inte springa men Patrik peppar, matar, ger mig vatten och lirkar med mig. Jag är allmänt tjurig och sur och fräser tillbaka att jag hatar att göra det här. Att jag hatar att jag är så svag, långsam, dålig. Att jag är världens mest kassa person och att jag inte vill göra det här jävla loppet. Då kliver vi av nu, säger Patrik, varpå tjurskallen i mig säger att det gör vi (minsann) inte. När Patrik frågar vad jag vill viftar jag med armarna och gormar att jag bara vill framåt. Och vi fortsätter grusvägen framåt. Jag tar mig fram i ett töcken och blundar medan jag springer. När vi når ett parti i gassande sol tar det tvärstopp och jag viker mig dubbelt med tårarna rinnandes nedför kinderna.

Kroppen är stressad och varm. Jag kokar av värme och orkar inte lyfta överkroppen. Patrik föreslår att vi ska ta av mig ulltröjan men jag förstår inte hur jag ska få av mig tröjan och den tajta våtdräkten. Varken huvud eller kropp verkar vara med mig. Ett damlag (Nina och Liselott) passerar och frågar hur det är eftersom Patrik står och lyfter upp mina armar för att jag ska få luft. Samtidigt rullar Michael Lemmel och en sjukvårdare upp bredvid oss och undrar lite oroligt vad som står på. Vi förklarar att jag är överhettad och behöver få av mig tröjan. Patrik kommer på den briljanta idén att fråga om de kanske har en sax eller kniv så vi kan få av mig tröjan utan att knöla av mig våtdräkten. Där och då känsn det avgörande att få av tröjan så fort som möjligt och när sjukvårdaren klipper upp min ulltröja är det som att bli av med en tvångströja. Vi får frågan om vi vill ha skjuts till vätskestationen men vi bestämmer oss för att ta oss dit för egen maskin. Jag vet att sannolikheten att klara den första cutoffen blir allt lägre i takt med allt strul. Tanken på att det är mitt fel hemsöker mig och istället för att fungera som en morot försätter den mig i något sorts panikrelaterat stresstillstånd. Tjoho, jag är verkligen INTE på topp, men jag är envis som en åsna och så länge jag inte blir avplockad så fortsätter jag.

Vid vätskestationen hälls åter stora mängder vatten över mig innan vi fortsätter vidare. Patrik frågor om jag behöver energi men jag är så påverkad av vätskebrist och värme att jag svarar att jag inte vet. Sanningen är att jag inte mäktar med att lyfta armarna för att plocka fram energi. Får istället energi och vatten av Patrik. När vi nu åter befinner oss i terräng börjar jag tappa uppfattningen om vad vi håller på med. Jag tar mig fram men är inte medveten om annat än stigen precis framför mig och att Patrik försöker prata ibland. Jag vet inte vad jag svarar och knappt vart jag är.

Om löpningen är hemsk så är simning desto mer gudomlig. Lika mycket som jag fasar för varje löpsträcka så längtar jag till simningen. Nu väntar dock en kortare löpsträcka innan vi åter får simma. Jag tror att vi är uppe för sista löp innan cutoff och att vi har gått om tid. Hoppet tänds men slocknar när jag inser att jag missat att skriva ner en av simsträckorna. Jag simmar så gott jag kan och på andra sidan inser vi att Patrik har glömt öronpropparna. Han kör en vingeldans innan vi tar oss an en bergvägg (aka Mount Crazy höjdmeter) som vi ska snirkla oss uppför. Jag tror att det är vackert men jag har svårt att ta till mig annat än att jag måste sätta fötterna framför varandra. Tiden går overkligt fort och de tillryggalagda metrarna är få.

På något outgrundligt sätt tar vi oss ändå framåt och till slut närmar vi oss båtshaket där första cutoff ligger. För en sekund tror jag att vi nog ändå kommer att hinna men blir desto mer osäker när jag först sneglar på klockan och sedan på den galet tekniska och trassliga stigen nerför berget och ut på rakan fram till repet. Michael Lemmel ropar att vi måste spurta och vi spurtar. Jag springer för allt jag har och jag tror att vi glider förbi tidtagningen med mindre än 30 s tillgodo. Det känns helt osannolikt och vi firar vårt delmål genom att Patrik åter häller vatten över mig.

Här bjuds det på varmkorv och det vänder sig i magen bara att tänka på att stoppa i sig i det här skedet. Dricker istället sportdryck som smakar så sjukt illa att jag börjar fundera på om vatten kan härskna. Här passar vi även på att peta i Patrik energi eftersom all hans medhavda energi har gått åt till att få mig framåt. Vi ger oss ut på en simsträcka och plötsligt börjar jag känna mig lite starkare. Vattnet är min vän. Grusvägen min fiende. Som tur är väntar kortare löp- och sim och jag börjar känna mig något mer resonabel. Kan till och med sträcka mig till att njuta ett uns av naturen och känslan håller i sig ett bra tag eftersom vi har förmånen att bli påhejade av både vänner och fantastiska funktionärer.

Jag börjar tidigt fasa för den långa grusvägslöpa som jag vet väntar men försöker att inte tänka mig för långt fram i tiden. Energiintaget lämnar extremt mycket att önska och jag har svårt att få i mig det som erbjuds. När det bjuds på godis äter jag och jag gör tafatta försök att få i mig dricka. Vi fortsätter framåt och jag mår bättre än jag gjorde innan ulltröjan försvann. Jag lider dock fortfarande av den energiförlust som överhettningen resulterat i och då ska man tänka på att ett långt lopp av detta slag är energikrävande redan som det är.

Vi springer på en grusväg och i ett backkrön står det någon men jag är för trött och slår av på takten i backen och börjar gå. Patrik säger något i stil med "jag undrar om de trodde att vi skulle klara av att fortsätta så här långt". Jag förstår inte vad han pratar om förrän jag inser att det är Lemmel och sjukvårdaren som hjälpte mig av med tvångströjan. De hejar och talar om att det inte finns utrymme att knata. Vi behöver springa om vi ska hinna till cutoff numemr två. Just denna löpsträcka är ca 4 km och jag vet att det väntar en kortare simsträcka innan vi därefter ska springa knappt 5 km ytterligare för att nå cutoffen. Vi finlirar på marginalen denna dag men jag gör mitt bästa i att inte titta på klockan efetrsom det bara bidrar till stress och att jag ger upp i förtid. Patrik har däremot koll och vet vad vi har/inte har utrymme för. När vi kommer upp ur vattnet för den 5 km långa löpningen vet jag inte hur mycket tid som återstår eller om cutoffen redan är utom vår kontroll.

När vi når en vätskestation efter 1 km så dyker åter Michael Lemmels bekanta ansikte upp. Han fortsätter peppa och säger att det är 3750 m till cutoffen och att vi har 20 min på oss. Vi tar oss snabbt ut från stationen och börjar springa. Jag är seg i huvudet men överslagsräknar och inser att vi måste öka upp farten närmare 5:00-tempo. Det är inte ett tempo jag med lätthet dammar till med. Och framför allt inte efter 5 timmar med överhettad kropp. När jag inser hur tajt det är tvärstannar jag och säger till Patrik att det inte kommer att gå. Jodå, vi hinner får jag till svar. Då får du koppla linan och dra mig säger jag. Och precis det gör han. När jag ligger i linan bakom så springer jag. Jag springer trots att hela mitt väsen protesterar. För om Patrik springer, då springer jag. Åter svischar Lemmel förbi och ropar att vi hinner om vi fortsätter som vi gör. Upplevelesen är att vi springer som om livet hängde på det.

Plötsligt dyker ett gäng med människor upp och det skriks och viftas. Vi behöver springa för allt vi har för att inte missa cutoffen och vi spurtar förbi tidtagningen med ett 30-tal sekunder tillgodo. Jag är så medtagen att det lilla innehåll jag har i magen kommer upp och för första gången någonsin har jag pressat mig så hårt att jag kräks. Patrik är där som en ängel och kyler mig med kopiösa mängder vatten. Nu vet vi att vi har sammanlagt 2600 m löpning och en simsträcka kvar för att ta oss till sista cutoffen. Att faktiskt klara hela loppet finns inom räckhåll och motiverar oss att fortsätta i ett bra tempo. Nu jäklar ska vi i mål och få den där medaljen. Vi springer och simmar och sladdar in till sista cutoff med minuter tillgodo. Nu vet vi att vi kommer att ta oss i mål. För är det något vi är bra på så är det att hålla på länge.

Det bästa med att ha passerat sista cutoffen är att vi äntligen kan ta oss fram utan stressen över kommande cutoffer. Vi tar oss tid att njuta av den sista delen av loppet och när vi korsar mållinjen och de ropar, här kommer lag "Alltid sena. Mycket pannband.", kan vi inte annat än le och känna oss som vinnare.

Summering

Jag är stolt över vår prestation och jag är otroligt tacksam över att Patrik höll ihop oss och fanns där för att hjälpa mig trots att det var hans första swimrun. Tack Patrik, du är en fantastisk partner.

Andra saker om jag är lite extra stolt över är:

• Simningen som var lugn, stabil och gick med väldigt jämn fart och snabbare än vi räknat med
• Pannbenet (eller pannbandet som vi brukar kalla det)
• Att jag körde dubbla lopp under helgen (sprint lördag, långa söndag)

Lärdomar

Att bli för varm är extremt enrgikrävande för kroppen. Bli inte det.