Jag är van att kämpa i motvind. Jag är van att hitta glädje i vardagen även om någon av mina fötter gjort ont varje dag de senaste åren. Försöker alltid vara glad ändå för det finns alltid något att vara glad över. Men samtidigt är det alltid det där sista som saknas.
Långsamt har mina fötter slutat göra ont. Långsamt börjar jag tror på att de kommer bli hela. Långsamt börjar jag lita på mina fötter och mig själv. För det är jag som är min största fiende. Den där energi som många ofta säger att jag har för mycket av. Den energin är min bästa vän och min värsta fiende.
Dagens tur på fjället var oväntad. Jag åkte till Ullådalen och tänkte springa runt på myren en stund. Tittade på spårkartan och valde en led runt Mullfjället. 3 timmar kombinerad löpning och gång. 3 timmar Nyfikenhet, Frihet, Tacksamhet. Kunde inte sluta le och tänka på hur magiskt det är. Tog lite bilder men det går liksom inte så bra att fånga känsla på bild.
Jag tar aldrig löpningen för givet. Ikväll somnar jag tacksam, förväntansfull och otroligt motiverad att inte förstöra något. Det ska blir bra. Det får ta den tid den tid som behövs för det känns rätt!