"Stigen ger dig känslan. Känslan av att vara ett med fjället. Känslan av att vara oslagbar."
Det där med att tävla mot sig själv, med hjälp av sig själv. Att min prestation inte jämförs med andras utan bara mot mina egna förväntningar och att min kamp inte förs mot andra löpare utan mot tröttheten och mot rösten i huvudet som tvivlar på att jag kan. Det var det som fick mig att tidigt förra hösten anmäla mig till premiärupplagan av 2XU Idre Fjällmaraton. För det var aldrig självklart att jag skulle klara det. Men loppet blev en stor motivation till att öka träningen, att träna mångsidigt och jag föreställde mig att jag sprang in under målportalen på torget i Idre fjäll. Mitt första fjällopp.
Vi åkte upp till Idre på torsdag kväll, min man och jag. Han för att springa 12 km, jag 45 km. Utanför hotellet möttes vi av tre vackra renar och känslan av exotisk fjällmiljö blev genast påtaglig. Vi tog på oss löparkläder och besteg närmaste slalombacke och sprang runt uppe på toppen av Idre fjäll, som egentligen heter Gränjesvålen. Vacker milsvid utsikt åt alla väderstreck och en frisk höstdoft i luften.
På fredagen tog vi cyklarna upp på samma fjäll och testade den roliga mtb-slingan ner. Så härligt och kul att swisha ner och se banmarkeringarna för de sista kilometrarna som vi skulle följa dagen efter.
Vi hämtade våra nummerlappskuvert vid tävlingscentrum och pratade om loppet med några av arrangörerna, David Andersson från Trailrunning Sweden och Johannes Hellström från 2XU. Vi laddade upp med lite extra energi från Umaras Tommy Ivarsson och snackade val av skor med Hoka One Ones Erik Desmueles. Det är en alldeles speciell stämning vid nummerlappsutdelningen, alla löpare som kommer ser förväntansfulla och glada ut samtidigt som vi alla har en liten nervositet som fladdrar i magen. Jag åt middag på Värdshuset tillsammans med gänget från 2XU och de andra ambassadörerna, alla med inställningen att det kommer att bli tufft och "vi får se hur det går..." men att det skulle bli spännande att uppleva fjällmiljön på nära håll! Njuta och glädjas!
Vid starten hängde regnet i luften och det var strax under 10 grader. Jag bestämde mig för att springa utan jacka och bara ha en långärmad tunn tröja, ett bra beslut visade det sig, jag varken frös eller blev för varm under loppet trots både regn och värmande solsken. Korta kompressionstights och calves, och till sist valde jag Hoka-skorna Speedgoat 2.
45 kilometersloppet heter Bovtse Baalka, samiska för Renens stig. Jag hoppades att jag skulle få se renar längs banan, det skulle göra fjällupplevelsen komplett!
De första 8 km av loppet gick på fin stig ut ur Idre fjäll-området och in i fjällskog med några blöta passager, längs stranden på Burusjön och grusväg till den första energistationen. Lätt löpning och fin uppvärmning.
Sedan sprang vi högre och högre upp på Nipfjället och här började det ojämna stenunderlaget blandas med hala rötter. 28 km-banan vek av, vi fortsatte med svag uppförslöpning och kom över trädgränsen för att fortsätta runt fjället. Ljung, blåbärsris och miljoner stenar. Sedan nedför tre kilometer genom skog och våtmarker fram till Sven Foskdals Fäbod där glada människor hade satt upp en extra vätskestation, så otroligt uppiggande! Efter några muggar vatten och energidryck började den första riktigt branta stigningen upp till energistationen vid 23 km, ett steg i taget.
Här fanns allt vi kunnat drömma om av dryck, godis och bullar. Jag åt min medhavda lunch, en barnmats-klämmis som landade mjukt i magen. Eftersom loppet skulle vara hela dagen för mig har jag lärt mig att jag fungerar bäst med både "riktig" mat och gels. Positiva funktionärer, en glad Johannes från 2XU och hög musik i högtalarna gav oss ny kraft, halva loppet avklarat!
De följande 6 kilometrarna var nog loppets vackraste och de jag sett fram emot allra mest att få springa. Med den enorma utsikten åt alla håll och de två vackra fjälltopparna framför och bakom kände jag mig nu som en fjällöpare. Detta hade jag tränat för och längtat efter, och just nu var jag här. Mäktigt. Däremot var löpningen inte helt enkel bara för att det sluttade svagt utför, stigen var ojämn och stenig och jag var tvungen att koncentrera mig på att sätta fötterna rätt. Mina Speedgoat kändes stora och lite klumpiga när de inte fick plats mellan stenarna, men å andra sidan mådde fötter och knän väldigt bra. Just knäna brukar jag få ont i vid lång löpning, men det här varierande underlaget där steget aldrig blev monotont passade knäna fint.
45 km-banan vek av åt vänster, nedför den norra sluttningen och vidare tre kilometer genom fjällskogen och längs långa myrar. Spångar på några ställen men också mycket löpning, långsam sådan, genom våtmarker. Detta var tre långa kilometer. Tröttheten kom över mig, det var över en mil kvar och två branta stigningar som skulle klaras av. Ett kort stopp vid energistation Hede Foskdals Fäbod där de underbara funktionärerna tackade oss löpare för att vi såg så glada ut! Underbart! Vi var ett litet gäng löpare som gav oss av, upp, upp, upp. Den brantaste backen på hela loppet där jag tog små, små steg och drog mig upp i fjällbjörkar. Jag var tvungen att stanna flera gånger för att andas några sekunder, innan jag fortsatte en liten bit till. Sen hände något märkligt. För hur trött man än är, bara genom att komma över trädgränsen får man ny kraft. Helt plötsligt såg jag hur högt upp jag var, jag såg de böljande blåa fjällen i all oändlighet och här var jag som en liten myra på väg uppför fjället.
Där vi vände var banans högsta punkt och ännu en peppande funktionär hejade på. Wow! Det värsta var gjort och nu följde rätt så lättlöpt nedförsbacke i två kilometer, sedan grusväg fram till den allra sista stigningen Chocken. Visst var det väldigt trötta ben och vader utan spänst som gick uppför slalombacken, men vetskapen om att det var nära slutet och att musiken från målområdet hördes fick det att kännas lättare.
Över krönet och nedför grusvägen till mål. Mina stela ben kom igång igen, fortare och fortare kunde jag springa, och där mitt i backen stod flocken av renar. Jag var tvungen att ta en bild av dem innan jag fortsatte nedför. Jag sprang om en löpare och vi ropade glatt till varandra -"Snart mååål, vi klarar det!" Målrakan var vacker, en svart matta och 2XU-flaggor ledde oss löpare in i mål. 7h 55 min blev min sluttid och jag hade inte kunnat vara lyckligare. Jag kom i mål, jag fick den speciella medaljen och jag hade sett renar.
I målområdet stod löpare från alla distanser och arrangörer för att fira "De oslagbaras timme". Ett mingel där vi kunde prata av oss med andra löpare om våra upplevelser, om backarna och plågorna. Pernilla Wiberg hade varit kranskulla när de snabba vinnarna kom i mål, vinnaren på 45 km sprang på 3h 30 min, helt ofattbart på denna tekniska bana. Och alla jag talade med sa samma sak, att det var ett fantastiskt arrangemang och något av det finaste de upplevt i fjällmiljö.
2XU Idre Fjällmaraton var ett proffsigt arrangemang. Tydlig och inspirerande information inför loppet, lika tydlig och välmarkerad var banan. 2XU-plastband med jämna mellanrum, kilometerskyltar längs hela banan och välfyllda energistationer. Att samla löparna i målområdet och ha prisutdelningen sent så att nästan alla löpare kan vara med är ett sätt att visa att allas prestationer är värdefulla, vi som tog längre tid på oss och de som var snabbast. De unika medaljerna och buff och mössa från arrangörerna ger tillsammans med det unika loppet valuta för pengarna. Vill du uppleva fjällets kraft och din inre styrka är det hit du ska.
Bli oslagbar.
