Känner du igen känslan när du slutligen når ett mål som du trott nästan var omöjligt? Visst, andra i din närhet har klarat av det så varför skulle inte du, men ändå, du har haft en utmaning både fysiskt och mentalt. Tvivlet har funnits i bakgrunden, men när målet är nått och du slappnar av är lyckan och glädjen stor och du undrar varför du någonsin tvekade, det gick ju så bra! Spara den känslan till nästa gång du tvivlar, du kan så mycket mer än du tror.

Jag åkte Öppet Spår i måndags. Mitt första hela Vasalopp på skidor, jag åkte Halvvasan i fjol. Med knappt 20 mils träning på snö i vinter och inte ett enda staktag i någon gym-maskin så kände jag en stor ödmjukhet inför uppgiften. Tänkte att jag klarar det med mina löparben snarare än med överkroppen. Jojo.

För att få de bästa förutsättningarna lämnade jag in skidorna för proffsvallning, jag gjorde ett energischema för vad jag skulle äta och beslöt att inte bära med mig extra vikt i form av energidryck utan skulle dricka ordentligt vid energistationerna. Min man och jag sprang en kort runda genom Mora för att mjuka upp kroppen efter alla timmar i bilen och vi stannade till i målområdet där de som körde Öppet Spår söndag åkte sina sista meter. Deras glädje och stolthet gjorde mig rörd. Jag blev lite avundsjuk på att de var klara, de hade fixat det och kämpat i mål! Jag hade mitt kvar. Lite oro i magen. Två unga tjejer blev intervjuade av speakern i målet och de jublade över sin prestation, de hade siktat på att gå i mål på under 10 timmar men gjorde 9.48. Fantastiskt! Jag som bara önskat att gå i mål innan det blev mörkt satte ett hemligt mål för mig själv, jag ville också klara 10 timmar. Det lät coolt och svårt.

Måndag, tidig frukost på hotellet och sedan bussfärd till starten i Sälen, allt flöt på smidigt och enkelt. Mina vänner startade i en startgrupp före mig, vi kom precis i tid för att hinna hämta skidorna och stå i toakö. Jag gick till min startgrupp och hittade en ledig plats, satte på mig skidorna och fäste stavremmarna. Med den klassiska Vasaloppsmusiken i högtalarna blev jag påmind om att jag hade stått här i Berga by två gånger tidigare, vid Ultravasan 90 och Cykelvasan. Lika nervös och ovetande om hur loppen skulle utveckla sig och hur jag skulle må. Men nu hade jag den extra målbilden att klara distansen även på skidor, min egen Vasaloppstrippel!

Loppet börjar som alltid med en lång uppförsbacke, inte så brant men lång. Så här långt bak i startleden tog alla det lugnt och vi betade av backen i maklig takt, skön uppvärmning. Väl uppe kunde den riktiga åkningen börja och spåren var väldigt fina, skarpa kanter och en tunn isskorpa överst som skidorna gled lätt på. Ut på myrarna och det gick så enkelt att staka, skidorna var perfekt vallade. Smågan, Mångsbodarna och Risberg passerades och jag njöt! Jag har aldrig stakat så mycket, så länge eller så lätt och jag började känna ömhet i rygg och axlar. Jag förstod ju att detta var över min förmåga, att jag borde köra mer diagonalåkning för att jobba med benen, men det enklaste och snabbaste var att staka och att försöka hjälpa till med ben och mage så mycket som möjligt. Hela tiden var jag noga med att dricka vid stationerna och att ta en gel, varannan med och varannan utan koffein. Ett toabesök kostade jag på mig där jag försökte vara effektiv och äta Snickers samtidigt. Ultralöpningsfasoner tänkte jag för mig själv där jag tuggade och svalde medan jag försökte stoppa ner tröjan och snyta mig samtidigt. "Är man stilla kommer man inte framåt." Korta depåstopp, dricka, äta, fortsätta.

Innan Evertsberg, som är lite mer än halvvägs, ändrade snön karaktär. De kalla spåren blev allt lösare, varmare och ibland obefintliga. Om jag inte var uppmärksam kunde skidorna helt plötsligt glida åt vilket håll som helst och uppförsbackarna tog mycket längre tid när jag var tvungen att ta små, små kliv för att inte kana bakåt. Men jag såg att det var likadant för de andra åkarna, vi svor nog tyst allihop över det dåliga fästet och de lösa spåren.

Det som trots allt fungerade i den lösa snön var stakningen. Jag hade fortfarande jättefint glid i backarna, jag kröp ihop så mycket jag kunde, flyttade bak tyngdpunkten och gled någon meter längre än andra i utförslöporna. Och fortsatte att staka, ibland med frånskjut men det var svårt när inte skidorna kunde ta fäste i snön. Överkroppen var väldigt trött medan jag inte kände något obehag i benen. Det retade mig att jag inte kunde använda hela kroppen i åkningen och jag märkte att jag hela tiden återkom till lite negativa tankar kring hur trögt det gick och hur svårt det var. Hur är det nu med problemlösning i ultralöpning?

1. Uppmärksamma problemet - det är bakhalt.

2. Antingen åtgärda det eller acceptera det - acceptera hade jag tydligen svårt med vilket betyder att jag måste åtgärda det, alltså stanna vid en vallabod, hur ogärna jag än ville göra depåstoppen längre än nödvändigt.

Vid nästa energistation, som var Hökberg, låg vallaboden precis vid toaletterna. Skulle jag ändå stanna kunde jag lika gärna vara effektiv så medan skidorna fick ny fästvalla gick jag på toa. Och åt samtidigt, såklart. Vilken skillnad det blev! Inte helt perfekt som det var i början, men jag kunde diagonalåka och ha fäste i frånskjutet! Jag blev så glad!

Efter Hökberg är det mindre än två mil kvar och jag förstår nu att jag kommer att gå i mål. Jag håller den tanken på avstånd för att inte bli bekväm och sluta ta i, men jag känner en varm glädje i mig, jag kommer att klara det. Och då slappnar jag av, de stela axlarna sjunker ner och jag vet att jag kan öka lite grann. De sista kilometrarna som återstår ökar jag farten, jag åker om rätt många löpare och jag kan till och med ta i uppför. Moraparken, Moras Camping, klocktornet och kyrkspiran. De sista backarna går lätt och framför mig är det bara målrakan kvar. Jag har åkt Öppet Spår! Jag stakar fram, väljer mittenspåret och vinkar till min man som hejar på. Euforisk glädje, jag klarade av 90 km!

Jag går snabbt genom målområdet och skyndar sedan hem till hotellet, jag har inte frusit under loppet men så fort jag stannar blir kroppen kall. Min sportklockas batteri tog slut längs vägen så jag har ingen sluttid, men gissar mig till 9.40 och är jätteglad. Under 10 timmar. Men när min man kommer tillbaka efter att ha tagit emot fler löpare i målet berättar han att mitt resultat blev 9 h och 12 min, så mycket snabbare än jag kunnat drömma om!

Så, med alltför få träningsmil i benen gick det trots allt bra. Jag hade stor nytta av långlöpartankarna när tristessen kröp på, Vasaloppet är långt och man blir trött och det är jobbigt. Jättejobbigt! Men vi klarar av mer än vi tror. Och det är en skön tillfredsställelse att känna den trötta kroppen, att veta att den tagit ut sig och jobbat hårt. Jag nådde mitt mål, Vasaloppstrippeln är genomförd även om det blev under tre år. Jag kom i mål innan det blev mörkt och till och med under 10 timmar.

Stort lycka till alla ni som åker loppen under resten av veckan! Håll ut och kämpa på! Vasaloppet är coolt och svårt, ett äventyr helt i min smak!

Siktar du på Vasaloppstrippeln? Tips till dig HÄR.