Under helgen sprang över tusen löpare genom skogarna och naturreservaten söder om Göteborg ett eller flera lopp under Sandsjöbacka Trail. Ett arrangemang som växer för varje år med nya distanser, nya kombinationer av distanser och fler deltagare.
Springa trail på vintern?
Jag hörde talas om Sandsjöbacka Trail vintern 2013. Jag hade just klarat några vanliga marathonlopp och letade efter nya utmaningar. Springa på asfalt var lite enformigt och väldigt resultatinriktat så det kändes spännande att istället springa långt på stigar och dessutom med vintervädrets oförutsägbara förutsättningar. Det första året jag sprang Sandsjöbacka Trail valde jag 22 km. Det var en kall och rätt jobbig upplevelse men känslan efter genomfört lopp var häftig, att springa på frusna stigar och trippa över hala rötter gav mig mersmak, det här var något annat än asfaltslopp! Året därefter vågade jag välja 44 km och slog personligt distansrekord. Ett snöigt år med iskalla vindar, slangen till vätskeblåsan frös innan vi ens lämnat Kungsbacka centrum. Nästa år var reflexloppet en nyhet och jag som kommit att älska pannlampslöpning uppskattade de lite mer äventyrliga inslagen av att inte veta var man är, att klafsa i svart lera upp till knäna och att låtsas att jag är helt ensam i mörka skogen och bara följa en reflex i taget. Förra året startade jag på 82 km, (race report här) en helt magisk start vid Tjolöholms slott och spännande nya områden att springa genom. Men dålig energiupptagning och valet att inte byta till torra, varma kläder från dropbagen halvvägs ledde till förvirring, felspringning och så småningom rejäl nedkylning. Jag bröt vid Spårhaga energistation efter 6 mil med en känsla av nederlag men med flera viktiga lärdomar.
Följ din raceplan som du tänkt ut innan.
Ha med olika saker att äta om magen blir orolig.
Fastna inte i att älta dåliga beslut utan släpp negativa tankar och gå vidare!
Så var det dags för årets upplaga av Sandsjöbacka Trail och jag valde den nya distansen 50 km. Lite bekvämare än söndagens 89 km men ändå tillräckligt långt för att det ska bli jobbigt. En lagom utmaning i vinterklimat, inte för svårt men inte heller enkelt.
Starten gick tidig lördagmorgon från Kungsbacka och vi sprang ca 7 km asfalt ut från staden direkt till den magiska drumlinen. Ett naturreservat med berghällar hala av nattens frost som lystes upp av vårt pärlband av pannlampor, vi fick kliva försiktigt och löpare hojtade bakåt när is lurade på stenarna. Jag hade trevlig sällskap och pratade på ända fram till första energistationen vid 11 km, drack och öppnade min barnmatsklämmis med lättsmält mat. Eftersom dagen skulle bli lång ville jag grunda magen med mjuk, snäll mat innan gelen och energidrycken.
Banan vände söderut och vi sprang ner genom naturreservatet. Bokskogar, mjuk lera, hästhagar och spännande spår efter bökande vildsvin. Solen steg högre upp på himlen och dimman över ängarna löstes upp. Vi kom till den andra stationen med dricka och energi i Kyrkobyn-Dala och hade sprungit 19 km. Kroppen kändes fortfarande lätt, tankarna var harmoniska och jag visste att kläderna jag valt på morgonen skulle vara perfekta för vädret. Jag kunde slappna av och bara ha roligt!
Nu hade vi passerat banans sydligaste punkt och sprang norrut igen. Det känns alltid positivt att vara vänd i riktning mot målet. Stigen slingrar sig uppför och runt berg, vi nådde utsiktspunkten där vi kunde ana havet i väster, ner längs mossar och våtmarker, över spångar och när vi når halva distansen firas det med ett litet jubel!
Efter alla smala stigar var det skönt att komma ut på grusvägar och ha plan mark under fötterna, jag tog ett lite längre stopp vid energistationen vid Spårhagavägen och njöt av pannkaksbitar med Nutella, det var så gott! Även en kopp blåbärssoppa och varmt kaffe, gud så härligt det är med kaffe mitt ute i skogen! När jag lämnade stationen och sprang vidare gladdes jag över att jag mådde bra, att jag bara tänkte positiva tankar och jag var tacksam över att energin jag åt strömmade ut i kroppen och gav ny kraft. Stigarna mellan Spårhaga och Oxsjön är en mycket vacker del av banan. Jag får upplevelsen av urskog, att vi är långt bort från andra människor. Men ibland blev jag påmind om att bebyggelsen ändå är nära för vi mötte både barnfamiljer på promenad och hästar med ryttare. Vid Oxsjön tog de grusade vägarna vid och det var enkel löpning fram till den efterlängtade stationen i Sisjön. Enkel för att den är plan, men benen började bli trötta och jag lyfte inte särskilt högt på fötterna.
Snart hade vi sprungit ett marathon, inte konstigt att kroppen är trött och steget blir stelt. Det är faktiskt denna känsla som jag har väntat på, känslan av att kroppen är klar och att den vill stanna. För det är nu loppet börjar på riktigt. Det är nu vi går över till ultradistans, det är så här det ska kännas när kroppen gör något utöver det vanliga. Och det är inte farligt att bli trött. Det här samtalet med mig själv hade jag förberett mig på. Jag hade bestämt mig för att välkomna tröttheten, att acceptera att den resten av loppet skulle finnas i bakgrunden men att det inte skulle bli så mycket värre. För det går att fortsätta ändå, om man distraherar tankarna på annat än hur det känns i benen. Då är det väldigt trevligt med sällskap och vi var en liten grupp som sprang ihop. Vi pratade om lopp vi har sprungit, om upplevelser och minnen som löpningen gett oss. Vi fasade tillsammans lite över den inte så långa men just då väldigt branta backen upp till Änggårdsbergen och det var riktigt mysigt att kravla över och under de gamla fallna granstammarna som ligger som ett gigantiskt plockepinn.
I Änggårdsbergen gick banan längs nya stigar, och när jag trodde att jag kunde vägen ner mot Änggården vek markeringarna av och böljade upp och sedan ned mot den gamla fotbollsplanen. Jag hade hört talas om de två backarna som väntade på oss, och de var hemskt jobbiga! Branta, leriga backar som skulle bestigas med små, små kliv. Det fanns rep att dra sig upp med, en liten bit i taget och till sist stod vi högst upp på Landalabergen och kunde se målet tvärs över Övre Husargatan.
Vi kanande nedför den leriga stigen, ut på vägen och i huvudet slappnade jag av, för varje litet stapplande löpsteg kom jag allt närmare målet och nu var det inte långt kvar. Men Skansen Kronan ligger uppe på en höjd, en asfalterad serpentinväg leder dit och innan loppet hade jag fantiserat om att jag skulle springa upp. Ha, det fanns inte en chans att springa men steg för steg kom jag närmare målet och väl uppe kunde jag i alla fall ta några springsteg över mållinjen. Tjohoo! Medalj och målfoto! Min man och dotter stod och väntade och det var så härligt att bli utfrågad om loppet och ompysslad.
Som jag skrev i ett tidigare inlägg, mitt mål med loppet var att komma i mål. Det gjorde jag. Jag ville också må bra, inte frysa och inte bli tung i tankarna och även det lyckades jag med. Riktigt bra faktiskt! Jag hade bara glädje och positiva känslor genom hela loppet, jag berömde mig själv när varje etapp var avklarad och siktade på en energistation åt gången. En avgörande faktor var att jag knappt sprang ensam någonting, det är väldigt skönt att ha sällskap. Inte för att man behöver prata hela tiden, utan att det är någon som delar samma upplevelser, någon som jag kan ge kraft till och få kraft från. Den gemenskapen är speciell under långa traillopp, alla löpare, oavsett hur långt man springer och hur fort man springer, hejar och hjälper varandra. Ett uppmuntrande ord när man passerar eller passeras, vi vet alla att det ger ny styrka.
Tack Sandsjöbacka Trail för ännu ett år! Ännu ett superproffsigt arrangemang! Information, tävlingsledning, funktionärer, deltagare och publik, allt genomsyras av att traillöpning är äventyr och glädje. Precis som jag vill ha det.
Tack för i år! Undrar vilken distans det blir 2020?
