Så var det äntligen dags! Jag vet inte i hur många år som jag längtat efter att springa ett lopp under fjällmaraton veckan. Aldrig kunnat. Alltid varit skadad.
Salomon 27 är det lopp jag längtat efter sedan förra året men jag insåg redan för någon månad sedan att det inte är någon ide att stressa längre distanser när jag inte är helt 100 på fötterna.
Välliste verkade istället vara lagom. 13.5 km och 550 höjdmeter. Banan har jag sprungit ett par gånger tidigare nu när jag har varit uppe så jag visste ungefär vad som väntade.
Dagen innan loppet vilade jag och det blev som en extra påminnelse för mig själv att jag behöver vila mer. Det är bra för kroppen även om jag inte tycker det är super skoj. Men att vila utan att ha ont är ändå rätt skönt.
Loppdag och det är varmt, jag gillar inte värme. Jag presterar dåligt i värme, jag blir dåsig och seg. Häller över mig massor med vatten innan start och tänkte göra en insta storie och skriva att det är varmt. Ska lägga till temperatur och inser att det är 22 grader. Inte så varmt när andra delar av landet har + 30 grader, haha.
Jag värmer upp lite och sen går starten. Jag vet att jag behöver springa på lite i början för att inte hamna i en lång kö då det är svårt att springa om de första 5 km.
Jag kommer in i skogen precis lagom och springer på, skuttar över stock och sten.
Den här sträckan som kändes så enkel för en vecka sedan känds plötsligt lite tyngre. Jag börjar kallsvettas och känna mig varm. Ser 3 km markeringen och tänker neeej. Jag vill inte känna så här nu. Hatar värme. Påminner sen mig själv om att vara tacksam. Så sjukt tacksam att jag kan springa. Båda fötterna är ordentligt tejpade och jag har verkligen inte det minsta ont.
Kallsvettningen går över och jag vet att det kommer en fin bit av banan innan det börjar gå uppför. Plötsligt går allt super enkelt igen. Förbi vätskestationen utan att dricka och sedan in i skogen. Nu går det uppför ett bra tag. Jag springer på och ser de framför gå. Jag börjar gå lite, häller vatten över huvudet och pushar på. Hör någon bakom. Ökar tempot och pushar hårdare. Känner hur min andning börjar bli irriterad.
Lyssnar inte på att ta det lugnt utan pushar andningen mer. Jag vet vad som väntar men vet inte var gränser går. Det är en fin gräns mellan att kunna andas till att knappt få luft. Jag blir omsprungen av några personer och tänker fan. Nu har jag pushat in i den där zoenen igen. Den där zonen där jag brukar få panik och gråta, inte kunna andas och inte kunna springa en meter. Jag börjar gå och tänker inte gråta, inte gråta , inte gråta. Andningen kommer tillbaka snabbare om jag inte gråter. Jag vet att andningen är en kombination av psykiskt och fysiskt. Hade jag fått en kram där och då hade det hjälp. Då släpper det. Det har fungerat innan. Nu fanns det inga kramar på fjället utan det var bara att gå. Tänka på något annat en stund tills andningen gett sig.
Det tog en stund och sen kunde jag springa igen. Utan problem som att inget hade hänt. Så är det alltid. Ser det stora fjället komma och vet att det förra veckan tog 6 minuter att springa upp utan att gå. Går igång på tanken att springa hela , inte gå en meter. Men om andningen kaosar vet jag att jag inte kan göra annat än gå.
Andningen känns under kontroll och jag springer lugnt, det behöver inte gå fort. Känner att det är något jag saknar. Snabbt tar jag fram mobilen och sätter igång en Avicii remix på högtalare på mobilen. Tänker att mitt pannben är starkt och är det någon gång det ska användas är det nu. Springer hela backen upp, ler, pushar aldrig andningen till den jobbiga zonen.
Sen är det utför. Jag vet att jag är galet dålig utför och att det kommer gå långsamt men just där och då släppte många spärrar. Jag kunde springa fortare nerför än jag trodde. Avicii var såklart på högtalare och jag sprang och njöt. Nästan så det kom en tår för jag var så glad. Det är sån frihet att springa på fjäll.
Nere för den brantaste backen väntar mitt favorit parti. Det går att springa på i bra fart och jag sprang om alla jag såg. (Salomon 27 slutar på samma ställe så det var mest Salomon 27 personer jag försökte peppa med Avicii i full fart) Fortsatte njuta och visste att nu är det bara mys löpning kvar till mål.
Visste såklart inte min gräns här heller, går från odödlig i 290 till helt dödlig väldigt snabbt. Ser 1 km kvar och boom där tog farten slut. Bara att acceptera och ta det lite lugnare så jag kan pressa sista hundra meter i mål =) Ökar sedan sista biten mot mål och springer i mål.
Så otroligt tacksam att jag kunde springa utan ont. Andningsproblem är något som går att jobba bort. Nu ser jag fram emot fler lopp! Galet många fler lopp för det är en sådan frihet att kunna springa!
Nu ser jag framemot Idrefjällmaraton om en månad. Det ska bli galet kul!
