HeaderAD

Racerapport: Swedish Alpine Ultra 107 km

Racerapport: Swedish Alpine Ultra 107 km

Efter ett par nederlag, bland annat två misslyckade Everestbestigningar, så var jag mer revanschsugen än någonsin förr. 

Denna tävling kommer jag minnas länge, inte minst pga det som hände efter ca 7 mil…


Uppladdning/pre race:

Jag har inte tränat ett dugg för ultralöpning i år och kroppen är fortfarande inte återhämtad efter mina två försök att bestiga Everest (2017 och nu i vår, 2018). Tanken var att försöka ägna resten av detta år till att bygga upp kroppen igen, få tillbaka muskelmassa, spänst, droppa lite överflödigt kroppsfett och få liv i konditionen igen. Jag hade ändå anmält mig som reserv till Swedish Alpine Ultra, då det mentalt var något som gnagde i mitt huvud. Chansen att få en startplats var liten, men så hände det – knappt 1v innan start kom erbjudandet – och efter att ha kollat flygbiljetter mm slog jag till. I praktiken helt oförberedd och med ytterst lite löpning i kroppen sedan jag kom hem från Nepal i maj.

Jag kände dock att jag behövde få göra något riktigt galet nu, lite som ett sätt att bearbeta att jag inte kunde nå toppen på Everest. Första försöket slutade i lunginflammation och andra försöket i luftrörsinfektion och båda gångerna åkte jag på höjdsjuka som en följdeffekt med tillhörande vätska i lungorna (not so good).

Exakt denna sträcka sprang jag 2015 (Fjällräven Classic) och 2016 (Tierra Arctic Ultra), där första försöket var en enda stor mardröm och en brutal plåga. Andra försöket gick betydligt bättre. Tänk om jag kunde få genomföra samma sträcka igen nu, tänk om jag bara kunde få slå mitt gamla personbästa med en enda minut? Få ett kvitto på att fysik och pannben finns där, en liten revasch på två misslyckade bergsbestigningar. Jag skrev sonika upp hålltider på en lapp och tog med mig för att försöka sikta på att slå mitt gamla PB på 18 tim 47 min med om så bara en enda sekund.

Hemma hann jag knappt ta ett riktigt löppass innan det bar iväg. Hjälp. Inte ens ett långpass på 3 mil eller så innan. Bara hoppa på flyget upp till Kiruna. Väl på plats i Nikkaluokta så märktes det av att detta lopp inte präglades av flashiga banderoller, megafoner, musik eller annat. 50st löpare (maxgräns) och en väldigt stillsam miljö, även om det märktes att det var lite tävlingsnervositet. Middagen på kvällen blev renstek med potatis, men jag åt alldeles för lite kände jag i efterhand. Skulle ha tagit några mackor extra. Sovplats i fjällstuga ingick i tävlingsavgiften, men jag fick en loftsäng och uppe vid taket var det sanslöst varmt. Jag låg klibbig hela natten och skruvade på mig i vad som kändes om 30 graders värme mot taket och kunde inte sova mer än max en timme. Jag försökte dricka vatten flera gånger under natten, men kände att jag förlorade på tok för mycket vätska i värmen.

Frukosten var 06:30 vilket för mig inte var optimalt då jag behöver åtminstone 2,5 timme på mig från mat innan löpstart för att inte riskera att bli illamående eller känna maten guppa runt alleles för högt upp i kistan. Jag valde därmed att inte äta så mycket frukost, utan bara fil+flingor + någon smörgås. Väderprognosen såg inte ut att bjuda på regn/kyla, så jag lämnade förstärkningströja+regnbyxor+vanta+mössa kvar i min väska. Enbart skaljacka fick följa med, samt räddningsfilt som alltid är bra för oförutsedda situationer. Actionkamera, gels, bars, energipulver, powerbank, mobil, plåster/medicin/första förband blev packningen. Inga stavar då just detta lopp inte är ett stavlopp för mig.

Inför start kl 08 blev det ett gruppfoto och sedan sade Roland som är tävlingsarrangör bara kort och gott 3-2-1-spring. Jag stod rätt långt bak då alla andra verkade vara så galet rutinerade, så jag räknade kallt med att jag som inte ens tränat för detta kunde inte annat än vänta mig ett slutresultat långt ner i listan.


Nikkaluokta – Kebnekaise, ca 19 km

Vis av lärdom sedan mina två tidigare löpningar, så visste jag att denna sträcka är rätt så lättsprungen och det är lätt hänt att man släpper på lite för snabbt här – vilket kan straffa sig sedan. Jag märkte rätt tidigt att jag lämnade en del långsammare löpare bakom mig, de som mest siktade på att komma i mål på sub 24, medan jag tappade en stor grupp framför som kändes som 15-timmarslöpare. Jag tog mitt eget tempo och periodvis hade jag lite pratsällskap med andra trevliga löpare, men de höll snäppet högre tempo än mig och jag släppte dem. Packningen kändes bra, men solen började gassa och det var rätt vindstilla, så jag började bli nojig. Jag minns den kramp jag hade i vaderna redan efter Kebne förra gången jag sprang. Kroppen blev varmare och varmare och jag såg att pulsklockan visade 184 slag, vilket är alldeles på tok för högt för att fixa ett 110 km-lopp för min del. Jag fick dra ner på tempot och försöka sänka pulsen en aning. Kände redan inne i Kebne att värmen skulle bli min största fiende denna dag. Lämnade Kebne på nästan exakt samma tid som Tierra-tiden.


Kebnekaise – Singi, ca 15 km

Stannade till vid en bäck och sköljde av ansiktet med det svalkande fjällvattnet. Vad jag inte visste där och då, var att detta skulle bli en fetisch under resten av loppet.
Strax efter Kebben så kom det lite vindfläktar och blev aningen skuggad sol och mitt löpsteg öppnade upp sig lite mer. Jag fick njuta en aning, tills strax efter en bro där det började gå mer uppför – och givetvis blev det vindstilla och blå himmel igen. En asiatisk löpare kom ikapp mig och han såg helt oberörd ut av värmen och pratade om att det skulle gå att gå i mål före midnatt (typ 16 tim). Inte en chans svarade jag. Jag kände på riktigt att värmen började ta riktigt av mina krafter nu och började få krampkänning i lårmusklerna. Blev helt ensam löpare resten av sträckan till Singi. I Singi satt det ett gäng löpare och tog paus, men jag stannade bara till 60s innan jag fortsatte. 5 minuter efter min tänkta tidplan, ajaj.


Singi – Sälka, ca 12,5 km

Min löparväst var fullpackad med allt från mobiltelefon till actionkamera och energigels. Jag hade tagit med mig en liten plastpåse för skräp, men den kunde jag omöjligt hitta när jag grävde i bröstfickorna. Istället lite tävlingsgrinig sådär, så körde jag bara ner de ”tomma” energigelpåsarna i ena bröstfickan. Briljant nog så hade jag actionkameran i samma bröstficka, vilket resulterade i att min tänkta film från hela tävlingen från och med nu skulle få ett glukosfilter. Trots att jag försökt sörpla ur energigelen som en bäbis drar ur morsans tutte, så hade en gelförpackning tillräckligt med gel kvar för att i praktiken smörja in hela jävla gopro’n med gel. Eller inte bara den, utan från och med här så var den bröstfickan en enda kladdröra.

Jag tog det lugnt på de lite stenigare partierna här, men sedan fick jag lite fin löpning då solen gick i moln och det blev lite svalare samtidigt som terrängen blev lite mer löpvänlig. Stannade hela tiden vid fjällbäckar för att kyla ansiktet och fylla på med vatten. Drog i mig mer salt för att försöka stävja krampkänningarna som var kvar i låren, men samtidigt var jag brydd över min törst. Jag drack vatten hela tiden.

Första marathondistansen avklarad och förvånansvärt fräsch i kroppen ändå när jag kom till Sälka. Skavsårskänning på höger häl, så stannade en liten stund och drog på compeed+tejp. Ut från Sälka, 2 min före tidplanen. Yay! Vadfan, håller kroppen ihop så skulle jag ha chans till PB!!


Sälka – Tjäkjta, ca 14 km

Loppets enda riktiga backe väntade och en viktig milstolpe då höjdkurvan vänder på toppen av tjäkjtapasset och sedan i praktiken går neråt resten av tävlingen. Fortfarande krampkänningar i låren, så jag ägnade en hel del tankeverksamhet åt hur jag skulle göra för att inte gå i full kramp i klättringen uppför. Nu kom solen fram igen och ännu en gång blev det vindstilla. Svetten bara sprutade och jag fick hela tiden fylla på vattenflaskorna. Hur i helvete kunde jag vara så törstig? Vid varje fjällbäck såg jag ut som en kamel som äntligen kom till en oas, typ bara lade mig platt och gapade stort och lät fjällbäcken flöda genom strupen. Här någonstans började jag känna en pervers njutning av att få svalka ansiktet med fjällvattnet. Det kom ett och annat läte som normalt sett bara hörs i sängkammaren.

Uppför själva klättringen så gick det inte fort, men det gick ändå fint. Det märks att jag har blivit en van klättrare och att jag inte räds uppförsbackar längre, utan tvärtom gillar dem. Varsin hand på låret och sedan bara mata på, envist, tjurigt. Kort paus på toppen och sedan ner över det värsta stenskravelpartiet på hela sträckan. Stora rös med stenblock och åtminstone för mig omöjligt att springa på, utan mer stapla sig fram och undvika att bryta benen.

Det positiva var att den asiatiske löparen som drog förbi mig innan, hade stannat i Sälka på en liten paus och han var nu långt efter mig såg jag. Skönt att få hänga av en annan löpare, bra för självförtroendet!


Tjäktja – Alesjaure, ca 12,5 km

Jävla värme! Konstant törstig och jag började fundera på hur mycket vatten man kan dricka innan man dör, eftersom jag inte pinkat ett skvatt men hela tiden drack. Det blev mer löpbart här och jag visste att på denna sträcka har man chans att öppna upp farten med vagt nedförslut och en del spångar att springa på. Pulsen låg dock 15 slag över vad den borde ligga på och jag kände hur värmen dränerade min energi. Jag som var så glad över att nå Tjäkjta och känna att jag var halvvägs, krashade nu helt. Till på råga på allt så ser man den jävla kullen som fjällstationen ligger på från en mils avstånd och var femte minut tittar man bort mot den för att se om den kommit närmare, men det är som om det går i slowmotion. Fortsatt törstig och nu började jag räkna på hur många liter jag druckit. I normala fall på en halvmarathon dricker jag kanske någon deciliter bara, men nu var jag uppe i över 6 liter redan. Jag började få sämre koncentrationsförmåga och började snubbla. Väldigt mycket snubbel. Var det Koskenkorva i någon av mina vattenflaskor?! Krampkänningarna var borta, men vem fan brydde sig. Kunde inte hata mig själv eller livet mer. VARFÖR i helvete anmälde jag mig till detta och VARFÖR i helvete kom inte den jävla fjällstationen närmare trots att jag krigade som en idiot för att ta mig framåt?!??!!!??!??!

Efter vad som kändes som ett halvt sekel så kom jag fram till den sablarns fjällstationen. Traskade rätt in och hade bara en sak på näthinnan. Cola. Har de ingen Coca Cola så lägger jag mig ner, sparkar och gråter och skiter fanemig i detta. De hade Cola. Åh så god Cola. Kruxet var att jag ville ändå lägga mig ner och sparka, slå och gråta, särskilt då jag såg att jag nu låg 30 min efter tidplanen och därmed skulle försöket att få nytt personbästa vara kört. Jag skulle rentav få en betydligt sämre måltid än förra gången. Hur i helvete kunde jag vara så dum så jag skrev upp mig till ett lopp för att plåga mig igenom till ett SÄMRE resultat?! Varför var jag ens här? Varför var det så varmt och varför vägrade min kropp prestera i värme?!!??!

Frågorna var så många och jag fick bara fram ett enda svar på samtliga. ”Du är en jubelidiot”. Fan då. Ibland svider sanningen.

Två andra löpare låg halvt utslagna här. Båda två hade passerat mig ett par gånger innan, men jag gick förbi dem i varje fjällstuga då jag inte tog pauser. Den ene hade ingen ork kvar + hade sträckt ryggen och den andre kräktes upp allt han försökte få ner. Jag insåg att värmen hade slaktat alla oss tre.

Nu fanns det bara en enda tanke i mitt huvud. Helikopter. Tävlingsarrangören hade sagt att just från denna fjällstation fanns det en chans att avbryta och ta en helikopter ner dagen efter. Allt jag behövde göra var att se om de hade ett ledigt rum, eller bara ta en bänk och vila på. Sedan betala 1000 kr för helikoptern som skulle gå 10:00 dagen efter. Bara få beställa lite mat, tio liter cola, sätta mig ner och gråta i ett hörn, tröstäta och få vila den utslagna kroppen. Fanns inte på världskartan att jag skulle orka typ 35 km till och den sista sträckan är så äckligt jobbig. Kände jag mig inte bättre HÄR så hur f-n skulle det ens vara möjligt?!

Sedan hände något. Mellan tuggorna på en energikaka som jag tagit fram och som jag försökte svälja medan den försökte hänga sig kvar i gommen, så tog jag beslutet. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men jag tror det var två faktorer som låg bakom det. Dels att helikopterfärden skulle riskera att jag missade flyget tillbaka till Göteborg, dels att jag på riktigt var trött på mig själv och att jag haft ett par events jag fått avbryta. Visst, jag kunde inte rå för lunginflammationen på Everest förra året. Eller luftrörsinfektionen jag fick i år. Jag gjorde ju allt i min makt för att parera minusgraderna varje natt mm. Jag kunde inte rå för att jag slet axeln ur led när jag ramlade på Hornindal Rundt förra året, eller att värmen gjorde att jag fick kliva av efter 38 km på K78an i Schweiz. MEN DENNA JÄVLA TÄVLING SKULLE JAG INTE KLIVA AV!

Reste (nåja, hävde/kravlade) mig upp från bänken, önskade de andra löparna lycka till, staplade ut ur fjällstationen och tog en djup suck. Dags för de två drygaste milen i hela mitt liv, evighetssträckan mot Kieron.


Alesjaure – Kieron, ca 18 km – mardrömsstrräckan

Femtio meter från fjällstationen så stannade jag till och tänkte att jag vänder. Det här gick bara inte. Det fick bli helikoptern. Redan törstig igen, grinig och denna sträckan är bara så lång och dryg. Man springer längs en sjö och vid änden av sjön ska man svänga av åt vänster, men sjön tar aldrig slut. Så fort man ser en ände på sjön och når den, så upptäcker man att det bara var en ås och att sjön fortsätter ännu längre. Jag fortsatte springa. Stannade igen efter 150m. Jag måste vända. Det här gick inte. Jag fortsatte springa igen. I något slags melankoliskt tillstånd med ångestattacker så tog jag mig framåt. Solen hade börjat gå ner och det var skugga här, vilket faktiskt inte bara kändes svalt och skönt, utan rentav lite kyligt. Jag började öka farten då jag rös till ett par gånger och såg gåshuden på armarna.

Jag vände aldrig om, utan lämnade fjällstationen bakom mig. Istället såg jag att solen fortfarande tittade fram borta där evighetssjön tar slut och nu var det riktigt kallt. Jag började drömma om att få nå solens värmande strålar och såg det som en belöning om jag bara kunde få ta mig dit innan solen försvann helt. Här hände något. Min kropp som varit helt nedsläckt och totalvägrat, svarade plötsligt upp på min inre predikan och rörde faktiskt på påkarna. Jag promenerade där det var lite svårare terräng, men så fort det öppnade upp sig så lät jag löpsteget rulla på lite. Jag nådde änden på sjön med en känsla av att så här bra har denna sträcka aldrig gått innan. Jag nådde också solen, då jag vek av mot Kieronhållet och såg det lilla berget som jag visste att jag skulle springa på skrå över.

Här blev det plötsligt väldigt vackert. Solnedgång och det gick lite vagt utför. Jag passerade det klassika renhägnet och får erkänna att bortsett från smärtan i mina fötter och lår, så njöt jag en sekund eller två. Dessutom såg jag en löpare i röd jacka/tröja långt, långt framför. Hmm. Kunde jag ta den jäveln?! Plopp. Där kom två tävlingshorn i pannan. Från att ha spenderat nästan ett halvt dygn ensam i kamp med mina egna demoner, så hade jag plötsligt en demon vid min sida, med samma inställning och mindset som mig själv. ”Han ska jag plocka”.

Jag trummade på, men han måste ha sett mig och höll undan. Vi hade ett par hundra meter mellan oss, så jag såg bara honom som en prick, men det såg ut som att han stannade till då och då och försökte bedöma mitt tempo innan han åter fortsatte. Det innebar KRIG!

Krigskänslan lade sig dock rätt snabbt när jag kom till berget som vi skulle på skrå över. En smal stig men helt vidrigt stenig terräng. Jag försökte springa, snavade, försökta jogga, snavade. Varje gång jag snubblade till så skrek jag, kved jag eller svor jag. Det gjorde så förbaskat ont att dra ut överansträngda muskler och ligament och kroppen kändes som en gammal ostämd gitarr. Jag skymtade fortfarande den andre löparen, men fick känslan av att han snubblade sig fram lite fortare än vad jag gjorde. Här skulle man ha filmat oss två med en drönare. Det måste ha sett ut som två äldre herrar på ett ålderdomshem som kör ”försten till vardagsrummet” och som kastar käpp, krycka och rullator åt sidan.

När jag äntligen kom över skrå så visste jag att det vankades nedförslöpning. Löparen framför såg ut som att han såg mig och försvann ner över åsen. Jag försökte släppa på lite, men FY FASIKEN vad mina lår var mosade! Jag kände att utsida lår släppte aldrig anspänningen mellan löpsteget, utan spände sig för att ta emot min kropp i löpsteget, sedan när det blev det andra benets tur att ta emot, så behöll det första benet kvar muskelanpänningen. Effekten var att jag var lika smidig som två kassaskåp och en bunt gummiband. Något rörde sig men fotisättningen var KABOOM. Jag såg fram emot hängbron då jag visste att efter den så blir det lite flackare och inte lika brant utför, men precis innan bron så skulle det vara en liten brant ner. Mycket riktigt, den kom och i ren desperation för att inte rulla utför branten och rätt ner i jokken så kramade jag fjällbjörk efter fjällbjörk på ett sätt som kunnat få mig fälld för sexuellt ofredande.

Äntligen över bron. Ett par hundra meter till och sedan skulle jag vara färdig med den värsta sträckan på hela loppet. Kvar var sista nötningen in mot mål. Löparen framför mig hade dock varit snabbare ner så han var nu bortom sikt och jag visste att jag inte skulle se någon mer löpare resten av loppet.


Kieron – Abisko, ca 17 km

En nagel hade lossnat och skvalpade runt i ena skon. Jag visste att den varma vätskan i vänster strumpa var blod. Smärtsignalerna från båda fötterna talade om för mig att jag hade blåsor eller begynnande blåsor och skavsår/trycksår på minst 10 ställen. Låren var överansträngda. Knäna var dock ändå skapligt intakta, ljumskarna skapligt ok och vaderna som jag fått problem med på tidigare lopp kändes också rätt ok.

Jag släppte på löpsteget lite på ett par spångar och blev förvånad över hur lätt det ändå kändes. Det gick inte fort, kunde jag nå 7:30-tempo så fick jag vara nöjd, men efter så många timmar i rörelse i fjällterräng så blev jag överraskad över hur lätt och skönt det kändes att springa på plan mark. Däremot så är denna sträcka knökfull av snubbelsten. På flera ställen så går vinterleden ihop med sommarleden, vilket gör att de inte kan lägga spångar (blir i vägen för skotertrafik mm) utan istället så är det sten, sten, sten. Inte så att man kan hitta ytor omkring stenarna att sätta ner fötterna, utan man får sätta ner fötterna på sten och sedan får man se åt vilket håll stenen lutar åt. Här kände jag hur enormt mycket min kropp faktiskt jobbade med balans och kroppshållning. Vänster fot ner, började vicka åt höger, min kropp började vicka åt höger, men ALLT spände sig och höll mig upprätt. Höger fot ner, vinklades bakåt, och vips så kopplades nya muskelgrupper in för att hålla mig upprätt.

Det kom en ny spång, jag blev glad, öppnade upp löpsteget, sedan kom jag in i ett nytt stenparti och vips så tappade jag fart och fick kämpa för att stå på benen. Jag skrek rätt ut ett par gånger när jag snavade på något och det kändes som om allt under midjan skulle gå av innan jag fått upp balansen. Det var inte mörkt, men solen var borta och det var kallt. Riktigt jäkla kallt. Jag kände att jag borde ta på mig min skaljacka, men jag iddes inte stanna och ta av mig löparvästen och ta fram den. Inte nu. Sedan kände jag att kylan gjorde att jag fick hemlängtan. Sådan djurisk hemlängtan till Abisko. Till säng. Värme. Cola. Herregud, jag skulle lätt kunna få en orgasm av att bara se en säng och en cola nu. Gåshuden stod rätt ut och nattfukten slog till från jokken och sjön nedanför. Dimma drog in över björkskogen och jag frös på riktigt och insåg att detta kommer att kosta mig en förkylning. Minst. Men det tvingade mig framåt. I bättre tempo än vad jag haft på länge.

Plötsligt ute på en spång så skrek det till under fötterna på mig. KVIIIIIIIIIIIIIIIIIIIK!! Herrejävlar! Jag tjöt tillbaka ”HUAAAAAAAAAAAH!!”. Sedan slutade min och fjällripans konversation. Han va inte glad över att bli väckt ur sin vila under spången av en perverst colasugen amatörlöpare.

Tiden gick och jag började bryta ner sträckan i delmål. Stugan man ska springa förbi. Jokken intill. Hängbroarna. Det där stället med tält. Här råkade jag titta på pulsklockan för första gången på flera timmar. VA?! Det kunde inte stämma?!? Jag låg ju före planerad tid och med rejält god marginal också?!?? Jag måste ha haft ett helt galet bra flyt i löpningen från Alesjaure utan att jag insett det själv. Jakten på solstrålarna och jakten på löparen framför hade gjort underverk!!!

Nu blev det tävling igen. Jag bet ihop, tog smärtan, gnydde och kved – men sprang på så gott jag förmådde. Det kändes som om jag hade chansen att få en riktigt bra förbättring, men kilometertiderna blev långsamma pga terrängen och jag hade glömt bort hur svårsprunget det ändå var just här fram tills att man når partiet som har lite mjukare underlag. Egentligen hade jag högre fart i kroppen, men huvudet hängde inte med i alla mikrobeslut, så ökade jag tempot lite till så började jag bara snubbla istället.

Jag började räkna pirr på armen, dvs vibrationerna från kilometerna. Tittade på klockan, såg att det var 7 km kvar. YES! Men 100 meter efter så kom jag till en skylt där det stod 9 km kvar. Där tappade jag allt. Jag stannade och stod helt still. Paralyserad. Det kunde inte vara sant. Har min löparklocka mätt så mycket glädjetid att jag ska 2 km längre. NIO kilometer istället för SJU. Det är ju asmycket (errr, bra logik med 100 km i benen). Efter att ha hatat mig själv en liten stund så började jag trumma på igen. Kylan hjälpte till, nu var det brutalt kallt. Så till den grad att jag tänkte att det inte kan vara nyttigt att komma varm/svettig och kylas ner så här.

Milstolparna passerades en efter en och till slut så insåg jag att jag bara har ca 1 km kvar. Ringde tävlingsledaren och talade om att löpare nr 54 var nu ca 8 min från mål. Här kissade jag en mikroskvätt och insåg att jag hade druckit över åtta liter vatten på denna tävling. Ett rekord på alla sätt och vis, har aldrig någonsin druckit så mycket på ett och samma dygn. Borde inte ens vara möjligt.

Så kom Kungsporten. Jag följde vägen in i Abisko och den välkända uppförsbacken upp mot turiststationen och mål, kändes lätt. Jag lät pulsen gå upp och bara bet kvar. Så skönt att ha detta trycket kvar i benen! Hängde kvar hela vägen in i mål till Roland + någon funktionär och löpare (vars namn jag redan glömt, men ni var fantastiskt trevliga!) som tog emot mig. Måltid 18 tim och 38 minuter, dvs NYTT personbästa med 9 minuter!


Slutplädering

Vilket helt galet lopp! Det är första tävlingen någonsin där jag lyckats återhämta mig från värmen, där jag lyckats bli kvitt krampkänningar och där jag lyckats vända en total utmattning till att springa ikapp 45 minuters tapp och dessutom springa in ytterligare 9 minuter. Ett lopp mestadels i ensamhet, antingen med huvudet nerstoppat i fjällbäckar eller med pannan ner mot marken och bara nötandes framåt. Ett lopp jag inte ens tränat för eller egentligen hade fysik för, utan där jag mestadels hade tillit till mitt pannben och där sista 3,5 milen visade vilket pannben jag egentligen har. Känslan jag hade vid mål var att hade jag bara sluppit all sten och fått plan mark, så hade jag kunnat springa mycket, mycket längre. Det är ingen dålig känsla att få med sig efter 107 km fjällultra.

Tävlingen i sig var ett mysigt litet arrangemang. Familjärt, mycket socialt och så långt ifrån ”tävlingshets” egentligen. Inga megafoner, inga banderoller eller speakers, men ändå seriöst nog att ge medalj vid målgång. I och med att deltagarna är så få, så blir man också lätt ensam under loppet, så det är mer en tävling med/mot sig själv än mot andra. Vilket engagemang Roland har dock som var vaken i över 24 tim och tog emot alla och som går in helhjärtat för att arrangera denna tävling. Fantastiskt!

Det jag däremot kände var att detta var tredje gången jag sprang samma sträcka och någonstans där så har det tappat sin tjusning lite. Första gången var allt nytt, andra gången såg jag fram emot att få prova erfarenheterna från första gången, men nu tredje gången saknades något. Nu ska jag dock njuta av prestationen, eller nåja om ett par dagar ska jag njuta. Just nu har jag problem med att nå ner till golvet för att ge katten mat, att resa mig från en toalettstol eller att gå nedför en trappa. För att komma ur bilen måste jag häva mig upp och mina fötter saknar skinn helt och hållet på ett par tår samt har ett par praktfulla blåsor som måste få läka. Sedan kan jag njuta. Over and out.

Liknande inlägg by Peter Lindquist

Liknande inlägg

2 Kommentarer

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

X
X