Runstreak bu eller bä?

100 första dagarna

Jag har under många år sett både vänner och personer jag följer i olika sociala medier hålla på med det här med runstreak, allt från de som klarar några dagar till Ellen Westfelt som nu hållit på i mer än 2000 dagar. Jag har minst sagt varit skeptisk och haft många olika åsikter om runstreakens icke-vara. Jag har tänkt att det måste vara dumdristigt på så många sätt, kroppen får aldrig vila, man blir utsliten och orkar pga. det mindre. Man drar på sig olika skador och andra minst sagt dåligt underbyggda åsikter.

Jag vet inte om det är åldern eller vad det är men i höstas började jag mer och mer intressera mig för runstreak. Jag började följa Trollkarlen Daniel Karlsson på instagram och han inspirerade med sina inlägg om att springa varje dag. Jag hade känt mig trött och håglös en längre period och löparglädjen fanns inte längre där så jag tänkte att något behöver ändras. Jag sprang ju som jag alltid gjort vilket i princip gällde att maxa på varje träning, detta har ju trots alla års tränande ändå inte gjort mig särskilt snabb och inte uthållig heller för den delen, nu kanske inte alla håller med om att jag är saktfärdig men med tanke på hur länge jag hållit på och hur hårt jag kört så borde jag blivit mycket snabbare och uthålligare, uppenbarligen har jag alltid tränat fel, eller, nja kanske inte, jag har ju ändå tyckt det varit skönt och jag har gillat blodsmak och utmattning, jag har ju haft en del psykiska åkommor som hållits i schack väldigt bra med denna träningsfilosofi, men nu hade kroppen börjar säga ifrån och åldern börjar ta ut sin rätt, hemska tanke.

Så sagt och gjort, vid årsskiftet ska jag börja en runstreak tänkte jag, jag ville  se om detta var något för mig och för att jag är lite sån att har jag åsikter om något vill jag gärna själv testa för att se om det är så dumt som jag trodde.

Det började inte bra, ryggskottet kom som på beställning redan på nyårsafton. Jag kunde knappt röra mig men på den tredje dagen tänkte jag att ”skit samma jag kör ändå'” för det brukar inte funka att vila mig frisk från mina ryggproblem. Sagt och gjort gav jag mig ut på en runda där jag troligen mest liknade Quasimodo på speed, framåtlutad, stapplande,  grymtande med uppspärrade vilda röda ögon var jag nog verkligen ett samtalsämne för grannarna den kvällen, hade zombieapocalypsen startat?

För mig funkar 20 minuter som minimum

Enligt vad jag förstått är 1 mile (1,6 km) minimum per dag för en runstreak, men inget hindrar ju att sätta egna ramar så jag har som mål att springa minst 20 minuter varje dag och jag tänkte att jag kör på som jag brukar så länge det nu bara går men jag hade nog inte riktigt läst läxan tillräckligt innan så efter några dagars löpande var jag totalt slut, jag hade gått ut alldeles för hårt såklart och inte förstått riktigt att om man springer varje dag så behöver kroppen återhämta sig och hur gör man det när man tränar varje dag? Som vanligt kastade jag mig in i ett projekt men läste inte manualen innan, nidbilden av en sur gubbe som kan bäst själv.

Jag skärpte till mig och hittade mycket intressant läsning och efter lite googlande.  Jag tittade på hur folk lagt upp sina runstreaks och fann en hel del fiffiga lösningar, som t.ex. att springa ett pass 23:40 för att sedan köra ett pass strax efter midnatt, påhittigt då det blir en lång vila på det sättet men det passar inte riktigt mig så jag fastnade för Dr. Phil Maffatone’s tanke om att springa med låg puls. Jag räknade ut min MAF puls och hamnade på 136 (180-åldern + 5 eftersom jag tränat mycket och regelbundet de senaste 2 åren.) Tilläggas kan att jag i övrigt är skeptisk till att bara köra MAF tempo men det är ju en helt annan historia och jag följer inte MAF filosofin särskilt hårt annars.

Jag började nästa dag att jogga med en maxpuls på 136 och försökte hålla medelpulsen runt omkring, först tänkte jag ”jag kommer krevera om det ska gå så här sakta men redan efter några dagar kom uppvaknandet, vilken känsla! Vilken löparglädje. Det är ju precis som min gamla gympalärare Runde Larsson sa (Ja det är ”den” Rune Larsson), ”det gäller att springa tillräckligt kort och långsamt så att man längtar ut på nästa runda”och det stämde ju så exakt. Jag upptäckte att man kunde ju faktiskt njuta av och uppleva omgivningarna på ett mycket behagligare sätt än innan. Istället för att springa med mjölksyra och tunnelseende såg jag plötsligt djur i skogen och jag kände en helt ny nivå av löparglädje. Sedan dess har jag sprungit ungefär 5 av 7 pass i MAF tempo men jag lägger fortfarande in ett eller två pass med lite fartlek, intervaller eller bara lite högre tempo i veckan för jag tror ändå att man måste sota ur systemet lite ibland.

En annan cool effekt som kommit är att jag har gått från 5.20 första dagarna i MAF tempo till att ligga strax under 5 tempo med samma puls på bara ett par månader.

Bara guld och gröna skogar?

100 dagar har gått nu och man kan undra om det bara har varit guld och gröna skogar efter den där tröga starten.

Nej! Absolut inte, redan den 19 februari trampade jag snett på en löptur så att foten vek sig helt inåt och jag föll rakt ner med hela tyngden över den, först trodde jag att benet gått av vid fotleden, jag låg där i diket och kved och såg inom mig hur runstreak, sommarens löparresor och fjällmaran i Idre försvann i fjärran. Jag reste mig sakta, det bultade men jag testade några försiktiga steg, adrenalinpåslaget var stort i kroppen och foten kändes kokhet, jag testade försiktigt några steg, foten var inte bruten så jag fortsatte jogga hemåt de 3 km som var kvar men tänkte nog ändå att imorgon kommer det inte gå att springa. Jag lindade foten hårt och dagen efter testade jag springa igen, det värkte rejält men det gick att lunka framåt i något som ändå får anses vara jogg-ish så jag körde på i 5 km i ett tempo som fått Skalman att segervisst resa armarna mot skyn, dagen efter körde jag lite snabbare osv. osv. det kändes att foten var väldigt ostabil så jag skaffade en balansplatta och började träna styrkan i fotleden med denna.

Jag klarade dock att hålla runstreaken och jag tror samtidigt att läkningen av denna stukning gick betydligt snabbare än vad den skulle ha gjort om jag försökt vila den frisk.

Jag har annars klarat mig från förkylningar och andra sjukdomar dessa 100 första dagar, just sjukdomar är en av funderingarna jag hade innan jag började runstreaken, hur gör man när man blir sjuk? det får jag återkomma till när detta väl sker. Jag har läst lite hur andra gör så det ska nog gå vägen om det inte blir något allvarligare, jag tänker inte riskera min framtida hälsa genom att springa om jag skulle bli så sjuk att det vore dumdristigt att fortsätta göra det. Men, den dagen den sorgen.

I övrigt då? Jag ser nästan bara fördelar, jag råkade ut för ytterligare ett ryggskott för några dagar sedan men blev inte alls lika orolig denna gång, jag vet ju att jag klarar ett ryggskott, jag springer inte snyggt med ryggskott och det går inte fort men samtidigt så rör jag på mig och jag har kommit tillbaka till en fungerande rygg betydligt snabbare än jag brukar. Jag och ryggen har en historia ända tillbaka till barndomen och är en av anledningarna till att jag började springa nån gång för typ 36 år sedan, det är enda sättet att inte bli sängliggande med ryggsmärtor har jag lärt mig.

Jag tycker jag blev piggare ganska snabbt, bara någon vecka in i runstreaken, jag har minskat mitt fettförråd på det enda ställe där det tidigare inte minskade oavsett vad jag gjorde, de så kallade kärlekshandtagen.

Jag tycker också, konstigt nog att det är både enklare och smidigare att få in träningen varje dag, tidigare funderade jag på om jag skulle springa idag, och då fanns alltid risken att det blev bortprioriterat ”jag springer imorgon istället” nu behöver jag aldrig fundera så utan jag tänker inte ”ska jag springa idag?” utan ”när ska jag springa idag” och jag planerar in springningen efter hur livet i övrigt ser ut med arbete, resor till Fysmorsan i Borlänge och papparollen varannan vecka.

Det blir också ett helt annat påtryckningsmedel rent psykologiskt har jag märkt, jag kan ju inte bara välja att ligga kvar i soffan för att jag är lite småtrött, eller känna efter lite extra om det inte gör lite ont någonstans ändå, eller jag har egentligen inte tid,  jag ska bara, men det finns ju en dag imorgon också… Nej! Det är inte alls lika lätt att bryta en runstreak, och det blir ju svårare och svårare ju längre man håller på 🙂

Funkar det för alla?

För mig funkar runstreak så fantastiskt bra så jag fortsätter denna resa tills jag helt enkelt inte tycker det är roligt eller fyller någon funktion längre och visst, det är inte roligt varje dag men förvånansvärt ofta kommer jag på mig själv med att springa med ett stort leende på läpparna.

Jag tror kanske inte det passar alla, eller jo det gör det nog ändå om man inte har något fysiskt eller psykiskt hinder, man måste bara bestämma sig för att det här är det jag verkligen göra och satsa på, och sedan får man anpassa livet efter det.

Är man osäker kan man ju alltid testa lite lugnt en vecka, funkar det inte så kanske du inte riktigt har den rätta viljan just nu, men testa igen då, nästa månad, eller fortsätt på det sätt du gör just nu, för det kanske passar just dig ännu bättre. Vad vet jag. Ha en fortsatt härlig helg, nu ska jag ut på #runstreak 101.

/Fysfarsan

Liknande inlägg by Fysparet

Liknande inlägg

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

X
X