Ja helt underbara Sandsjöbacka Trail! Vilken helg, vilka löpare och vilken upplevelse jag fick under loppet!
Ultralöpning alltså, jag älskar det! Träningen, förberedelserna, tankarna och strategierna innan. Kläderna, skorna, den överfulla ryggan och pannlampan med extra batteri. Gemenskapen och värmen mellan de härliga medlöparna. Den magiska starten vid Tjolöholms slott var precis så speciell som jag hade föreställt mig. Arrangörerna och funktionärerna som är lika positiva genom hela loppet.
Älskar kampen inom mig, det som gör ont och det som känns starkt. Allt detta utspelas i en hård och kall vintervärld, vacker men krävande. Porlande små bäckar men också stora iskalla lerpölar.
Jag hade förberett mig väl. Löpningen gick bra. Lugnt och stadigt framåt. Men halvvägs in i loppet gjorde jag ett stort fel då jag inte orkade byta kläder vid dropbagstationen i Lindome. Dumt. I väskan såg jag de torra och varmare kläderna jag planerat att byta till eftersom det skulle bli allt kallare och blåsigare under eftermiddagen. Men jag orkade inte besväret med att ta av mig och byta om där på parkeringen. Tänker att jag har ju inte frusit hittills så det går nog bra resten också. Det gjorde det inte. Vid Spårhaga vätskestation efter 6 mil är jag så kall och nedkyld så jag tvingas bryta loppet. Mycket onödigt och ett jättedumt fel av mig.
Men ändå, det är ju det som är det fantastiska med ultralopp och traillöpning på vintern! Det är svårt att träna på och förbereda sig för vad som sker i kroppen och huvudet på träning, det måste upplevas och samlas erfarenheter under långa och slitsamma lopp. Nu kommer jag aldrig att göra om samma misstag igen. FÖLJ PLANEN som du gjort upp hemma för under loppet gör du inte alltid kloka val.
Jag sparar de positiva intrycken. Att jag kände mig stark och försökte fullfölja loppet tills det inte gick längre. Jag sprang fel vid ett tillfälle och sprang ensam långa sträckor men klarade att hålla uppe kraft och positiva tankar. Jag frös heller aldrig om fötterna, förutom när jag just plumsat i lera och myrar, för merinoullstrumporna, Hokaskorna och gaiters höll fötter och vrister varma.
Och gemenskapen. De glada människorna. Styrkan i att göra något svårt tillsammans med andra. När vi sprungit några kilometer längs kusten vid Tjolöholms slott i mörkret guppade för några ögonblick våra pannlampskäglor i takt. Våra fötter trummade samtidigt i den frusna marken och kanske slog våra hjärtan i samma puls. I några förtrollade ögonblick gav vår gemensamma kraft framåt extra energi som jag sparade på.
Och lyckan. Glädjen hos löpare som efter många hårda timmar kommer i mål på Slottsskogsvallen och får sitt efterlängtade bältespänne. De otroliga ultratrippellöparna som sprungit över 15 mil under helgen. Alla är de vinnare!
Tack Sandsjöbacka Trail, funktionärer och medlöpare. Jag trodde att den magiska stämningen kom från slottet och den vackra omgivningen vi sprang i. Det gjorde den inte.
Den kom från oss, tillsammans. Tack!