Yoga och plogga – det var de två aktiviteter som löpare som inte kan löpa kan göra.
Nej, så var det såklart inte. Men en aktivitet som just den här löparen tydligen inte kunde göra var att skriva blogginlägg. Men nu sitter jag här med ett tomt blad att fylla. Och jag kommer fylla det med några exempel på aktiviteter som jag ägnade mig åt i brist på möjlighet att springa i skogen.
#3 vardagsmotion
När man börjar tänka på det så finns det en miljon tillfällen i vardagen som kan nyttjas för motion. Jag ser dem inte i vanliga fall, men när möjligheterna till att träna som jag är van vid försvinner så känner jag ett plötsligt behov att få använda kroppen när tillfälle ges. Man ska inte underskatta vilken hälsoeffekt det kan ge att tänka till. Och så länge det handlar om att gå eller cykla istället för att åka bil, eller att passa på att bära tungt så ofta jag kan så är det ingen som reagerar. Men när jag började göra tåhävningar på tåget, eller armhävningar på stranden, då kände jag att det fanns en risk att uppfattas som manisk, så då såg jag till att få utlopp för behovet att röra på mig på andra sätt.
#4 lågintensiv styrketräning och aktiveringsövningar
Jag gick in i gymmet. Mitt i sommaren när stigarna luktar skog och benen är fulla av spring packade jag gymväskan och klev in i gymmet. Suck. Och det var inte nog med det. Istället för den högintensiva träningen som jag ägnat mig åt senaste åren så fick jag backa tillbaka, börja om. Jag fokuserade på aktiveringsövningar, speciellt för sätet och baksida lår, som är min akilleshäl (ja, förutom hälen med en stor knöl på hälsenan då såklart). Jag tragglade med gummiband, lyfte tungt och jobbade med fokus och kontroll. Jag har aldrig gjort så många raka marklyft eller viktade höftlyft som i sommar. Och jag är aningen stolt över mig själv att jag höll mig till planen, jag som annars är väldigt luststyrd. Dessutom blev jag lite nykär i roddmaskinen. Det blev min sommarflirt.
#5 cykla och downhill
En bit in i rehaben ville jag belasta senan utan alla stötar som kommer med löpningen. Och jag gillar att cykla. Både på landsväg och i skogen. Du får trampa ur ordentligt, mata på trots att benen blir trötta. Det är en härlig känsla. Men trots att jag gillar att cykla så gjorde jag ju inte det för att jag valde att göra det, utan för att jag inte kunde välja att springa. Och då försvann lite av glädjen tyvärr. Jag cyklade och låtsades ha det alldeles, alldeles underbart längs vägarna. Jag lurade inte min själv.
Men jag testade downhill. Och herrejösses – var har du varit hela mitt liv. Så kul. Första gången, men absolut inte sista.
#6 paddla
Jag älskar löpning i skog, på fjäll och i berg. Jag springer alla årstider och i alla väder. Jag gör det för att det tar mig ut i naturen. Jag känner mig nära naturen, och jag känner mig ödmjuk för den. Att paddla tar en nära naturen. En fin dag kan det vara rofyllt. Du, vattnet, solen i ansiktet. En sämre dag behöver du hämta kraft inom dig, hitta fokus för att möta vattnet och vädret som nu utmanar dig. Paddling är för mig en nära-naturen-upplevelse, som absolut hjälper till att fylla mitt behov av friluftsaktiviteter. Och utekaffe.
#7 klättra
Berg. Jag har sedan länge en dragning till bergen. Det är något med att upptäcka hur liten en är i förhållande till allt annat. Nu kunde jag inte springa i bergen, men jag kunde klättra. Ja, eller, det beror helt på hur man definierar klättra... Jag klättrar, men jag KAN inte klättra. Tack och lov har jag människor runt omkring mig som kan dra med mig (och ibland bokstavligen dra upp mig) vilket gör att jag till min stora glädje fick hänga vid (och på) berg i sommar. Vi drog till fantastiska Montserrat, och fick förutom helt fantastiska stunder vid berget även känna på varm sommar. Kroppen var lätt mörbultad efter ett par dagar, och jag njöt av varje öm muskel.
#8 shoppa ett par nya skor
Att inte få springa måste väl ändå vara den ultimata motivationsbyggaren? Jag tror aldrig jag varit mer sugen på att springa som i sommar. Jag har suttit med kartor och planerat kommande långpass, surfat efter lopp jag vill springa, läst böcker, race-rapporter, lyssnat på poddar etc. Försökt tillgodogöra suget efter löpning på andra sätt. Så det var egentligen oundvikligt att jag klickade hem ett par nya dojor. Gick inte att stoppa. Får man inte springa, får man köpa nya löparskor som tröst. Det är sedan gammalt.
Och sedan. Efter en miljard tåhävningar (give or take) och helt sjukt plågsam stötvågsbehandling, sa fysioterapeuten de magiska orden. "Testa att belasta senan med lite lätt löpning". Sagt och gjort. Jag springer inte fort. Jag springer inte långt. Men jag springer. Som. Jag. Längtat!
Och efter denna snabbspolning av sommaren, som många gånger inte kändes som sommar, och trälig rehab som nu får hänga med som prehab (nåja, helt hel är jag ju inte, men det är roligare att tänka det som prehab) så är jag redo att ta mig an vintern. I tisdags var första pannlampepasset med snö på stigarna. SNÖ! Jag är totalt övertaggad på vinterlöpning. Bring it on!