Äntligen är jag här – i vackra Dolomiterna! Äntligen är jag mitt i äventyret som jag längtat efter hela våren! Äventyret började dock med knas, på vägen ner mot Italien fick vi bakrutan på bilen inslagen. Inget var borta, turligt nog, förutom vårt glada morgonhumör. Ganska snart insåg vi att varken försäkringsbolag eller bilverkstäder kunde hjälpa oss en lördag förmiddag. Försäkringsbolaget sa ”vänta till måndag” men nejnej, måndag skulle ju vi, jag och min sambo Chrille, börja springa i Italien. Så. Första stopp – Biltema! Några kompostgaller, ett liggunderlag och ett par rullar silvertejp senare var vi iväg (passade på att tejpa en Bergslöpar-logga när jag ändå var i farten). Lite knöligare med planeringen nu, när vi inte längre vågar lämna något i bilen. Men hanterbart ändå. Har fått fin hjälp av hotell här nere som snällt nog förvarat väskorna när vi varit uppe i bergen.

Första dagen var fantastisk. Jag var hög på endorfiner från första steget. Grönskan, bergen, solen. Och vi. Magiskt! Efter att ha tagit en hel del höjd fick vi sträcka ut benen som längtat efter löpning på slingriga stigar med en utsikt som tar andan ur mig. Vi sprang upp på vår första topp, och fick sedan en fin utförslöpning tillbaka till hyttan där vi spenderade första natten. Stämningen var på topp. Maten, kaffet och ölen var av högsta klass.

Med lite grusiga ögon (sov inte helt jättebra i våningssängen i sovsalen, men glad ändå) packade vi ihop för dag två. Vi hade en ganska kort etapp planerad, men med en avstickare för att ta vår andra topp. Regnmolnen hotade lite i fjärran, men första timmarna var det åter magisk löpning. Då genom ett mer kargt landskap, men fortfarande vansinnigt vackert! Lagom till att vi jobbat oss upp för ett långt bergspass kom regnet. Och med regnet en ganska tjock dimma. Vi bestämde att det inte var väder för en toppattack, utan fortsatte mot hyttan som var dagens mål. Som det regnade! Och när vi kom ner i dalen kryddades regnet med åska. In i hyttan, vred ur kläderna, åt lite varm mat. Fick höra att nästa dags väder förutspåddes att bli ännu sämre. Vi tog då ett gemensamt beslut att fortsätta med nästa etapp redan samma dag, eftersom vi skulle igenom och över ett utsatt bergspass på nästa etapp. När det blev ett uppehåll gav vi oss därför iväg. Vi sprang genom ett grönskade landskap med får, kossor och hästar. Som i ett vykort! Och sedan sprang vi igenom det igen då vi märkte att vi tittat för mycket på omgivningarna och för lite på kartan och hamnat vid fel bergspass… Men det var fortfarande uppehåll, så vi pushade på. Jag är tacksam att vädret inte blev sämre än vad det var. Det var lurigt att ta sig över berget och ner på andra sidan. Hade inte velat göra det i åska och regn. Väl tillbaka vid bilen bröt ovädret loss igen, men det gjorde ju oss inget då.

Dag tre skulle bli en vilodag bestämde vi, eftersom vi gjort två etapper dagen innan. Men bergen lockar och kallar på oss, och vi hittade två toppar i närheten som vi kunde nå med via ferrata. Vi packade ihop utrustning och gav oss iväg med trötta ben och ett glatt humör. Vädret ställde dock till det för oss igen. Vi hann bara börja klättra innan dimma och regn drog in och klippan blev hal. Vi valde att vända. Skrutt-regn!

Dag fyra – idag – fortsatte vädret att reta oss. Det var molnigt i dalen där vi spenderat natten, och vi gjorde oss förberedda på ytterligare en dag i dimma och regn. Men när vi kom upp i bergen var det inte regn. Däremot snö!? VA?! Temperaturen sa 5 grader. Muntert!

Men vi gav oss av, ville så gärna upp på platån och nå toppen som var dagens mål. Vi vann höjdmeter, och tittade oss oroligt över axeln för att se om de mörka molnen var på väg mot oss. Väl uppe på platån hade jag svårt att ta in det jag såg. Här är så vackert! Molnen var fortsatt hotfulla, och vi vet att vädret kan skifta snabbt. Vi valde att ta den närmre toppen, trots att vi hade den tänkta toppen inom synhåll (dock två timmars vandring/löpning bort). Toppen tog mig högre upp än vad jag någonsin varit och jag stod på toppen stolt och tacksam över att jag kan uppleva äventyr som detta. Dock var jag stolt och tacksam bara en kort stund, för jag var kanske lika ivrig att komma ner som jag var att komma upp (höjdrädd, åskrädd, rädd i största allmänhet ibland). Men HA! Vi gjorde det! Firade med gulasch och cappucino på 2585 m, sedan utför. Första gången jag sprungit med sele och hjälm. Men det var så roligt, hade till en början inte tid att stanna och ta av mig utrustningen, benen ville bara framåt, neråt längs med de slingriga stigarna.

Nu hoppas jag att solen snart vill värma oss igen. Jag vill ha solvarma stigar, ljud från koklockor och fartvind i håret.

Josefin + Dolomiterna = SANT!