Slut och början

Hösten avslutades med att kroppen inte ville, det började redan i augusti. Kroppen ville liksom inte, oavsett hur mycket jag ville, hur mycket jag tog i och hur mycket jag än slet så gick det knappt framåt. I november efter Kullamannen bestämde jag mig för att ta det lugnt fram till januari. Jag sprang max varannan dag, men höll passen väldigt korta mot vad jag brukade. Om jag ändå ville träna mer så var det simning som gällde. Något jag typ jämnt gör allt för att slippa.

Linda och jag började fundera på vad vi ville med 2019. Vi började då fundera kring att köra efter någon form av schema efter att allt som oftast mer gå på vad vi känner för. Tankarna var många kring hur vi skulle göra, det mynnade ut i två alternativ. Skriva programmen själva eller ta hjälp av en coach. Vi bestämde oss då för att ta hjälp av en coach, det skulle kanske öka vår motivation till att köra passen, det är förmodligen lättare för oss att göra vad någon annan säger.

Samtidigt for tankarna omkring på vilka lopp vi ville köra. Enkelt, det blir swimrun och ultralöpning. Utö swimrun i mitten på maj kändes glasklart. 2018 gjorde jag ju mina första swimrunlopp och just Utö kommer alltid vara något speciellt för mig. Inte bara för att det var mitt första. Jag fick göra det med Linda och i en fantastisk miljö i den svenska skärgården.

Kullamannen100miles känns mera som en tradition än något man väljer, ska bara ändra på en liten detalj. Att gå i mål. Idre fjällmarathon står också med i vår kalender. Ska bli fantastiskt att få springa i de svenska fjällen i slutet av augusti! Så långt var vi överens i planeringen. Jag hade sedan en dröm om att få åka till Hvar i Kroatien, i början på april och köra ytterligare en Ötillö tävling. Linda var mer tveksam, det är rätt tuffa simningar där och då måste vi verkligen komma igång och simma kontinuerligt menade hon.

Vi började i mitten på november titta runt lite på att ta hjälp av en coach. Efter inte allt för mycket funderande kontaktade vi Primalcoaching och André Fält. Vi visste att han coachade och själv kör en hel del swimrun. Vi bestämde att vi skulle köra igång i mitten av december med scheman och fram tills dess hade Linda och jag fortfarande en period med ”träna vad du vill men inte för mycket”. Jag började nu få lite panik över simningen. Jag hade ju inte simmat sen Koster swimrum i slutet av september. Jag tänkte att jag måste släpa mig iväg och köra några pass innan vi får de första schemat för jag kommer aldrig våga tala om hur usel jag är och hur illa det är med simningen efter så lång vila. Sagt och gjort, jag började släpa mig till simhallen, det var inte några pass som flöt på direkt. Mer som att jag på allvar funderade på om jag överhuvudtaget ens hade några armmuskler.

10 december kom vårt första schema, för de kommande fyra veckorna. Lite nytt att förhålla sig till. 1. Simma kontinuerligt. 2. Spring, men enligt den tiden som står. 3. Kör lite styrketräning. 4. Ni ska ha vilodagar. 5. Lågpulsträning, träna med låg puls och överstig aldrig en viss procent av maxpulsen. Jag har själv ofta rätt mycket tankar och idéer kring det här med att träna. Till exempel så kör jag aldrig styrka, mina pass blir så länge jag känner för, jag har sällan vilodagar och jag gör helst allt tvärtemot hur alla andra gör. Simningen gick ändå okej i början, mycket för att jag ändå hade tagit tag i den lite innan. Värre var det med löpningen. Löpning som jag trodde jag kunde. Men inte springa med låg puls och aldrig överstiga ett max som jag fått uträknat. Jag svor rätt bra ibland. Jag var sådär arg som jag annars bara varit på fotbolls- och bandyplan. Men jag gav mig den på att jag skulle få ordning på det. Så jag fortsatte, ibland i vredesmod ibland i lyckorus. Nu efter sex veckor har jag koll på grejerna. Även om jag har vansinnigt mycket tankar och idéer om det mesta, så landar det i att jag mer eller mindre lyssnar på vad André säger. Och även Linda, ibland undrar jag om det är så att de pratar ihop sig utan min vetskap 🙂

Efter fem veckor fick jag en skärmdump av Linda. Hon hade bokat flyg, vi ska till Hvar. Gissa om tårarna rann??!! Jag älskar äventyr. Jag älskar att sikta högt! Jag älskar när Team Pannband siktar högt!

Innan vi drar till Hvar så ska jag avslöja vad som hänt med min simning när man tittar på tider. Något jag sällan fokuserar på. Men i swimrun har jag insett att det handlar så mycket om farten i simningen om du vill gå fortare.

Hur högt vågar du sikta?

Liknande inlägg by Patrik Söderqvist

Liknande inlägg

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

X
X