Äventyrs- och tävlingsresan med PaceOnEarth till Baskien och Ehunmilak är över och vi är tillbaka på svensk mark. Resan blev inte helt som vi hade tänkt oss.
Vi vinkade iväg 100 mileslöparna vid kl 18 på fredagen och därefter 50 mileslöparna vid kl 23 samma dag. Sverige var den nation som hade flest löpare representerade efter värdlandet, Spanien. Patrik startade vid kl 23 och var vid gott mod. Framför sig hade han och de andra en natt i bergen. Kolsvart, höjdmeter, lera och terräng.
Tanken var sedan att jag skulle möta upp honom och supports vid stationen med drop bags, 50 km in i loppet. Vi beräknade att Patrik skulle vara där någon gång mellan kl 9 och kl 11 på lördagen. Innan dess kunde jag inte göra särskilt mycket annat än att följa honom på distans.
Jag bäddade ner mig och gluttade på gps-pluppen som rörde sig och såg att Patrik och de andra grabbarna i sällskapet (Martin och Patrik I) höll ihop och tog sig fram i ett riktigt bra tempo. Samtidigt hörde jag något utanför. Det lät som att någon drog något fram över kullersten. Problemet var att det inte fanns kullersten utanför. Jag kikade ut och insåg att det jag hört var åska som mullrade fram i bergen. Vid det här laget hade det börjat regna det och i takt med att tiden gick så steg mullret och regnet piskade allt hårdare.
Patrik och gänget hade passerat första checkpointen och var på väg ut på ett avsnitt i bergen. Jag kände oron gnaga i mig eftersom vädret nu var nästintill rasande. Innan starten hade speakern snällt informerat om att de tävlande skulle undvika att använda stavar och att gå i grupp. Det kändes sådär nu när 1000-tals löpare var exponerade på bergskammar i Baskien.
Plötsligt knackade det på dörren och utanför stod Coynthas man, Göran. Han berättade att Coyntha hade ringt från checkpointen som resten av gänget just passerat. Hon hade blivit stoppad från att fortsätta och tävlingsledningen hade bestämt sig för att samla ihop alla löpare. Kort därefter kom beskedet, loppen var avblåsta av säkerhetsskäl och alla deltagare skulle bli bussade tillbaka till Beasain.
Pratade kort med Patrik och han verkade vara vid gott humör trots att de flesta var chockade och besvikna på det abrupta slutet. Det här var en tävling som deltagarna laddat och tränat inför, länge. Samtidigt kunde jag som "anhörig" pusta ut och känna en trygghet och ett lugn i att veta att alla nu var i säkerhet och att alla trots omständigheterna mådde bra. (Den känslan blev ännu starkare efter att det senare ryktades att en fåraherde hade fått sätta livet till i stormen.)