Väder. Löpning. Går du in till löpbandet för att det är för ruskigt ute, eller känner du dig som ett med naturen och rider ut stormen?
Jag är kanske lite konstig men jag tror att jag har det gemensamt med många andra året-runtlöpare och framförallt med traillöpare. Vi gillar väder. Vi gillar ofta väder som "vanliga" människor inte tycker om. Vi gillar när det skvätter, klafsar och kladdar och när vi får bli riktigt leriga. Åtminstone när vi har klätt oss för det och helst har rätt skor för det aktuella underlaget. Då älskar vi dåligt väder! Det är ju det som är bra väder! Väder som utmanar mig och stärker mig, jo, så är det. Jag är stolt över att inte backa för dåligt väder.
I vintras hade vi inte så mycket snö här i Göteborg som vi hade året innan. Så när det väl var ett fint lager snö på marken blev jag jätteglad! Jag tycker att det är supermysigt och härligt att springa i snö. När det började att snöa under arbetsdagen medan jag var på kontoret tittade jag ut och hoppades att snön skulle ligga kvar. Andra människor ville inget hellre än att det skulle smälta så de slapp bli blöta. Jag längtade efter att få göra de första spåren i skogen.
Springa i snöstorm är också kraftfullt! Jag minns särskilt en löptur. Jag sprang hem i stark motvind i vintras, i blöt snöklafs där fötterna glider lite bakåt i varje steg. Jag räknade stegen för att sysselsätta tankarna när det gick som långsammast. Mötte några bilar som omsorgsfullt höll avstånd för att inte skvätta ner mig. Jag mötte en annan löpare som liksom jag verkade glädjas över att han besegrade motståndet, vi nickade mot varandra när vi möttes i något slags samförstånd, vi snöstormslöpare emellan.
Jag tycker också om när det är ett sådant där busregn så att regndropparna skvätter upp igen från asfalten. När de flesta inte alls vill sticka ut näsan genom dörren, då trivs jag. Det är en barnslig glädje att springa i vattenpölar och diken, när hela stigen har blivit en liten flod så jag inte kan undgå att bli blöt genom skor och strumpor. När det inte behövs någon regnjacka för vätan går ändå igenom och förresten svettas jag massor så jag är våt in på skinnet efter en kort sträcka.
Idag hade vi också en blåsig dag. Vårsolen sken och det var ljust och fint. Den kraftiga vinden puttade mig i ryggen hela vägen längs sjön, jag sprang fort, fortare än på länge. En skön känsla av flygtur. Min väg fortsatte upp i skogen, backar och granskog. Grusväg, skogshygge och ner tillbaka till vägen vid sjön, nu med vinden mot mig, som en hand mot min mage som höll mig tillbaka, tryckte och höll emot. Det som hade känts som en vänlig flygtur blev nu en kamp mellan mig och vinden. Skulle jag vika ner mig eller försöka ha samma fart? Jag kämpade mig hem, backade inte undan, stred hela vägen. Så nöjd.
Varför? Jo, vädret gör mig stark. Kyla och värme får jag hantera med mer omsorg och större förberedelse för de kan faktiskt skada mig om jag är vårdslös, men mörker, vind, regn, snö och dimma ger mig kraft. Jag känner mig sällan så stark som när jag kommer hem efter en löptur i hårt väder. Dessutom känner jag mig förberedd när det kommer lopp och tävlingar, jag oroar mig sällan över vädret utan känner mig trygg.
Ibland föreställer jag mig vädret som en träningskompis, en slags tränare som ger mig olika uppdrag att klara av. Som skruvar upp svårigheterna allteftersom jag utvecklas och blir starkare. Som vet att jag kan men vill testa mig lite.
Jo visst är jag lite konstig. Som många av oss traillöpare är. Eller så är det detta som är det helt normala, att vara ute i alla väder och röra sig. Vad tycker du?
