Superkraft

Jag kan vara lite halvklantig och det kan jag erkänna. Inte bara till vardags där jag tappar eller spiller saker lite titt som tätt utan även i löparskorna. Jag har legat fler än en gång i blåbärsriset om man säger så. Hittills har jag klarat mig alldeles ypperligt utan minsta skrap. Jag har varit oövervinnelig när det gäller att trilla utan skråma, som en superkraft.

Fick ett abrupt och något kallt uppvaknande från denna fiktiva verklighet när jag för någon månad sedan snubblade och slog i knät. Studsade genast upp och fortsatte framåt i tre steg innan jag insåg att jag hade riktigt ont. När det dessutom såg ut som att någon (vem var det som gjorde det!?) hade petat in en golfboll innanför mina byxor vid knät så förstod jag att det kanske inte var helt hundra. Linkade hem och iakttog färgskiftningar den närmaste tiden efter fallet.

Har dragits med ett lite ömmande knä sedan dess och har känt mig lite mer ängslig för att ramla på det igen. Det har inte stoppat mig från att träna eller springa men jag har försökt vara lyhörd. Hallå där kära knä, hur mår du idag? Så länge allt känns bra har jag kört på och så även under en träningsresa till Playitas.

Sedan kom vi till det där berömda sista åket, eller som i det här fallet, den sista löpturer. På hemresedagen, i bergen, i soluppgången. Det var sjukt mycket uppför vilket fick mig att mulna lite. Kroppen var lite sliten och pulsen trummade på skyhögt. Men sedan kom den till slut, belöningen i form av en lång utförslöpa. Jag släppte och sprang. Studsade fram och livet lekte, i tio sekunder. Sedan känner jag hur allt tar stopp när jag slår i en sten och tappar fotfästet. I gruset, på ett berg. Jag faller handlöst framåt och för att skona knät tar jag emot mig med vänster armbåge. Jag tänker att det ser ut som att jag kör Anjas sälmanöver men med armbågar och knän i backen. Solbrillorna flyger och mitt sällskap kommer i full fart till undsättning.

Jag har skrapat mig och blöder i handflator, på armbågar, knän, lår och på magen. Jag är trasig men ändå till synes hel. Jag får hjälp att tvätta sår och tar mig sedan (adrenalinpumpad) springandes tillbaka till resorten för frukost. Det som gör mest ont är armbågen. Den bultar och ömmar. Och när jag tittar på den har den där jäkla golfbollen hoppat in under skinnet på armbågen.

Idag har det gått en vecka sedan jag ramlade och skrapsåren är skorpor. Ett jack i handflatan kommer sannolikt alltid synas i form av ett ärr. Och armbågen skiftar fortfarande i blå, lila, guld och gör jävulskt ont vid beröring. Imorgon ska jag försöka få tid hos en läkare. För jag är inte oövervinnelig och jag har inga superkrafter.


Liknande inlägg by Linda Doktar

Liknande inlägg

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

X
X