HeaderAD

Mitt första swimrun är avklarat

Ö till ö Utö med 37 km löpning och 5 km simning blev mitt första swimrun. Vädret bjöd till med sol och bra värme, vattnet bjöd på 8-10 grader. Jag körde med Linda och vår plan innan loppet var att åka dit och njuta, njuta av upplevelsen och naturen. Kanske blev det inte riktigt som vi tänkt oss.

På den första simningen fick jag ingen ordning på andningen alls och det gick inte fort. Väl över vattnet på den andra löpningen var det dags för magen att strejka och jag kräktes flera gånger innan vi kom i vattnet för den andra simningen. Här fick man ha lina och då var det inga problem, Linda i först och jag efter. Det gick bra och kylan var som den var, det var bara att gilla läget.

Det var väldigt varmt på land istället och det ställde till det rejält. På den femte löpningen blev Linda för varm, någon form av värmeslag och vätskebrist. Som tur var kom en bil med medicinsk personal och Michael Lemmel, vi fick hjälp med att klippa upp och slita av Lindas ulltröja. Då hade vi kommit drygt 2 km av de 4.5 km som den sträckan var på. Drygt 2 km utan någon vätska att få i Linda eller att kyla henne med. Det var slitigt, det var många demoner, det var mycket upp och ner. Det behövdes en del kramar, några hårda ord, några mjuka, ja lite av allt. Stressen började komma och jag fick försöka hålla oss båda lugna med att säga att jag har koll på första cutoffen, det är lugnt vi kommer hinna. Hur man nu kan ha det när man kör sitt första swimrun. Väl framme vid vätskestationer och simningar var det bara att hälla vatten över Linda, trycka i henne så mycket som gick och fylla de små flaskor vi hade med i våtdräkterna.

När vätskan var slut försökte jag hela tiden trycka i henne så mycket energi som det bara gick av det vi hade med oss. Jag började bli orolig över om den skulle räcka, hur ska vi lösa det här då? Värmen var hemsk. Sista löpningen innan första cutoffen var rätt tuff i skogen med en hel del backar. Bitvis förklarade Linda att hon inte såg något, jag förklarade att det ligger lite rötter och stenar på marken så lyft bara på fötterna och ta min hand. Jag höll i henne en bit. Vi kunde inte springa, det var mestadels promenad som gällde. Promenad, pepp, svordomar och i med mer energi. Försöka lunga henne genom att säga att jag har koll, vi kommer hinna. Det gick inte att springa alls första kilometern av de 2.6 vi hade fram till cutoffen. Energin vi hade fått i Linda började ge resultat och vi kunde börja jogga lite sakta efter 1 km. Det funkade bra och takten kunde ökas samtidigt som jag förklarade att jag har koll på tiden vi hinner, det är lugnt. Det var inte lugnt, jag visste att det var vansinnigt tight, snart hade de 2 h och 45 min gått, det var vad man hade på sig. Vi ser äntligen vätskestationen och där står herr Lemmel igen, så fort han ser oss hör jag honom ropa och vråla, vad han ropade har jag ingen aning om. Förmodligen att vi skulle skynda oss. Vi klarade oss med sekunder till godo. Nu fanns det vätska och energi, i med så mycket som möjligt i Linda för att ha en chans att ta oss vidare. Samtidigt tänkte jag att nu är det nog läge att jag talar om för henne att jag inte har druckit något utan bara fått i mig en gel hittills. Jag får som så ofta inte i mig något när det är race, så jag var inte speciellt orolig. Jag tvingar i mig en halv mugg sportdryck och en liten bit banan innan vi rullar vidare. Linda hade fått i sig både vätska och energi samt att vi hade kylt henne. Humöret var lite bättre efter att vi fixat den första cutoffen.

Mellan den första och andra cutoffen flyter mycket bara ihop för mig, jag har inte någon direkt koll på vad som hänt när. Min mage vänder sig alla fall en gång till och jag vet att jag glömmer sätta i en öronpropp på en av simningarna. Jag vet efter en stund inte vad som är upp och vad som är ner, jag andas under vattnet några gånger. Jag vet att vi börjar närma oss den andra cutoffen så jag har inte tid att fixa det i vattnet. Mellan dessa två cutoffer fortsätter jag trycka i Linda energi, hon blir piggare och piggare. Vi kommer ner till en en vätskestation, jag har inte någon koll alls på hur långt det är till nästa cutoff. Men då står han där igen, herr Lemmel. Jag rusar in och hämtar vatten för att kyla Linda medans han ropar ni har inte tid att stanna, det är 3.7 km till nästa cutoff, ni har 20 minuter på er! Ni hinner!! Vi får i Linda lite vätska och mig en liten bit banan. Jag drar med Linda och jagar på. Hon säger att det är kört, det här går inte. Jag orkar inte. Jorå kom igen vi ger det chansen säger jag. Du får dra mig i lina, då kan det gå. Sagt och gjort, vi kopplade på linan och jag inser att vi måste ner runt 5 min/km, det är ändå rätt tufft för oss efter att redan ha varit ute i 5 h. Jag drar, Linda är så smart att hon inte tittar på klockan. Jag tittar på klockan för två. Jag vet att jag ropar Du är bäst!, Jag vill göra det här med dig!, Du är grym! Håll i! Det går!, Jag har koll!, Vi kommer hinna! Linda säger några gånger i början att fan vi hinner inte. Jag förklarar att det inte gör något, då är det så men vi ska ge det chansen. Långt där framme ser vi folk, jag säger till Linda det är lugnt, vi hinner! Men vi hör ingen ropa, FAAAAAAN!!!! hör jag bakom mig, det är inte dom, det är längre. Innan jag hinner svara så hör vi hur det börjar skrikas, herr Lemmel vrålar och peppar ytterligare en gång. Vi ökar, Linda kommer upp jämsides och drar upp farten, det var sekunder igen.

Dags för Linda att kräkas, i med vätska och energi. Jag kyler henne med vatten, drar i mig en mugg vätska och en liten bit banan. En cutoff kvar. Det där med att njuta som var tanken har liksom uteblivit. Det har varit en del som trasslat. Men vi rullar iväg med sikte på att vi nog klarar den sista cutoffen, två löpningar och en simning kvar. Linan är kvar under löpningen och vi trycker på allt som går.

Ner i vattnet, vi är aningen oroliga. När vi kommer upp ur vattnet inser vi att det är lugnt, vi kommer ha minuter tillgodo, vi slipper för första gången i loppet jaga. Vi löper ändå på och kommer fram. Där brister mycket i mig, nu är det klart, vi kommer gå i mål eftersom att man nu inte längre har några cutoffer. Vi är kvar en stund vid energin, Linda petar i sig en del innan vi springer vidare. Nu kan vi börja njuta, om det inte vore för att två magar får för sig att kajka ur igen. När det är över så kan vi bara njuta, vi pratar om all galenskap som varit, allt jagande, hur allt kan strula så fruktansvärt.

Känslan när vi kliver upp ur sista simningen är rätt skön. Vi springer in mot mål samtidigt som det i högtalarna hörs att Alltid sena Mycket pannband kommer för målgång. Vi gjorde sannerligen skäl för namnet idag.

Det finns en tjusning i att hoppa på saker med inställningen att det där har jag inte testat, så det kan jag säkert. Jag hade en grym teami med mig och det här var bara den första galenskapen vi tar oss för! Nu ska vi njuta av det här innan vi siktar vidare! Och glöm inte att sikta högt där ute!

Liknande inlägg by Patrik Söderqvist

Liknande inlägg

1 Kommentar

  1. Helena

    Shit!! jag började läsa det här på jobbet men jag fick sluta för jag började nästan grina! fasiken. Så GRYMT kämpat. Jag känner kampen och jag kan liksom lite förstå hur ni hade det. Jag hade en liknande resa förra året på Utö. Stort grattis till er båda!

    Reply

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

X
X