God fortsättning! Hoppas att Ni alla haft en härlig jul, ett sprakande fint nyår och förhoppningsvis lite välförtjänt extra ledigt. Och hoppas att Ni alla njuter till fullo av vintern som äntligen kom.

En vecka har gått på det nya året. Gav Ni några nyårslöften? Det gjorde inte jag. Det betyder dock inte att jag inte har tankar och idéer om vad jag vill uppleva och åstadkomma under 2017. Jag ger inte nyårslöften, men jag älskar ändå känslan av nystart som kommer med det nya året. Jag har så länge jag kan minnas haft en papperskalender som jag högtidligt tar fram inför årsskiftet och som jag längtar efter att börja fylla i. Numera planerar jag det mesta digitalt, såklart, men jag har behållit en fysisk kalender för min träning. Jag gillar att planera och skriva in passen för hand och att kunna gå tillbaka och se hur jag tänkte och kände i olika perioder. Jag vet att det finns hundratals appar och andra digitala verktyg som är fantastiska, och min löpning loggar jag digitalt. Men det är ändå något visst med att ta fram kalendern och fatta pennan…

SÅ. Vad står det hittills i årets kalender? Jo, det står… INGENTING! Jag har, liksom många andra, inlett året i sällskap av Förkylningen-Som-Vägrar-Släppa-Taget. Har ni träffats? Jo, den ser ut så här: den börjar med lite snuva, som man försöker ignorera. Sedan övergår den till ymnig snuva som inte går att ignorera (kommer ofta i sällskap av gigantiska högar av pappersnäsdukar). Sedan gör halsont och hosta entré, och man tänker, ok det här var en kraftfull samling, ser fram emot att de försvinner. Men nejnej, det är då febern slår till, värken i bihålorna, i huvudet, bakom ögonen, och om man som jag har astma så kryddas tillvaron av lite andningsbesvärsattacker. Jippi! Så ute faller snön, jag blänger på skidorna i garaget som vill användas men som inte passar i sällskapet av FSVST (ni vet, Förkylningen-Som-Vägrar-Släppa-Taget). Tiden går och jag vilar snällt. Tänker att kanske är det lika bra? Jag kanske behöver vila lite extra efter ett intensivt år (jag tror såklart inte på det, men jag ger mig själv ändå högsta betyg för att jag försöker övertyga mig själv)? Jag klappar mig själv på axeln för att jag inte stressar över att inte kunna träna. Tänker att jag som glad motionär ju faktiskt inte går under över att inte kunna träna på ett par veckor. Visst kommer det vara tungt att komma igång med träningen, men tänk hur bra det kommer att kännas när jag vecka för vecka känner mig piggare och starkare. Kanske är det trots allt BRA att jag tvingas vila?

Febern försvinner. JA! Tar fram kalendern, börjar skissa på en försiktig come-back med träningen. Återvänder till jobbet, känner att jag trivs med att komma tillbaka till vardagen. Packar träningsväskan, snart, snaart…. så kommer febern tillbaka. VA? Nej, det var ju inte så här det skulle vara. Jag var ju klar med FSVST. Vi var ju redo att gå skilda vägar! Tydligen var det inte ett gemensamt beslut, och jag ligger åter nedbäddad med feber, huvudvärk och en kalender som väntar på att bli ifylld.

Tålamod. Jag måste ha tålamod. För 2017 har precis börjat. Jag hinner.

Jag spelade fotboll när jag växte upp, och när vi var på cup väckte tränaren alltid oss med ett rungande ”godmorgon tjejer, nu är det dags att vakna. En ny dag med nya chanser”. Vi tänkte kanske inte så mycket på det då, fnissade mest åt det. Och nu när vi hunnit bli 27 (plus en hel del år till, schhhh) så fnissar vi fortfarande åt det. Men nu förstår vi det bättre. Han hade ju rätt, vår tränare Stellan. Och vet ni? Om ni, som jag, inlett året med förkylning, influensa, vinterkräksjuka eller annat otyg – ta det lugnt! Vi hinner fylla det här året med massor av träning och upplevelser.

Ett nytt år med nya chanser! Låt oss omfamna dem och fylla 2017 med liv. Vad säger Ni? Är Ni med?!