Redan förra sommaren försökte jag få med någon på ett swimrun, uppenbarligen känner mina kompisar mig lite för väl då de vänligen avböjde. De känner mig på det sättet att jag förmodligen inte hade tänkt börja med någon sprint. Jag inhandlade ändå i höstas en swimrundräkt, vilket i sig är ett eget kapitel. Dels för att jag inte vill ha det som de flesta andra har och sen är det här med storlekar ett generellt bekymmer för mig. Under senare delen av vintern sa Linda "Det är klart vi ska köra swimrun ihop!"

Den 19 april var det dags att doppa sig. Premiärvattnet blev Rönningesjön i Täby. Jag var aningen nervös över kylan. Vi bestämde oss för att simma korta sträckor, sen upp och spring mellan. Det var kallt, främst händerna domnade och man vaknade onekligen till när man satte ner ansiktet. Att jag alltid simmar med proppar tycker Linda är lite märkligt. Jag lyssnade på henne och körde utan. Numera förespråkar hon att jag har dem. Lättast kan man beskriva mig efter uppstigningarna som fullast på festen.

Andra passet blev längs fantastiska Sörmlandsleden kring Harpsund. Vattnet var aningen varmare, propparna var med, jag var aningen lugnare och Linda peppade och styrde. Fram med paddlarna, på med glasögon, dolmen, koppla av linan, glöm inte lappa. Det fanns ett och annat att tänka på. Jag kom ihåg hälften, typ.

Pass tre förra helgen bjöd på helt okej väder. Våtdräkten klipptes, nya snören i skorna, av med allt under, proppa i flaskor och gels som måste med på Utö för att se hur det är. Det var sådär. Det åkte runt grejer överallt. Men passet bjöd på en hel del simning, framförallt fick vi till några längre sträckor. Känslan var bra.

I vanliga fall kollar jag bansträckning och allt sådant tidigast dagen innan race. Linda tyckte det var dags i söndags. Det finns några reptider att hålla koll på. Linda är en van swimrummer med några riktigt häftiga lopp i bagaget. Jag lutar mig mot henne. Vi bestämde att vi struntar i tiderna. Vi drar till Utö och njuter. Vi ska ha roligt. Jag ska göra mitt första swimrun. 37 km löp och 5.2 km simning.

Löpningen oroar mig inte. Min simning är väl ett mer osäkert kort. 2016 simmade jag Vansbro. Förra sommaren har jag tre fyra OW pass på ca 2 km. Inomhussäsongen har innehållit en hel del missade pass, det har ju varit så roligt att springa istället. Kanske får jag sota för det nästa söndag. Det är där tjusningen ligger, att göra något man inte vet om man kommer klara. Att veta att det förmodligen kommer gå åt en del pannband i vattnet.

Vi får se om hon är lika entusiastisk till att köra lopp ihop efter Utö. En sak är alla fall säker. Team Pannband är laddade för äventyr!