Efter en tid med en segdragen förkylning tog jag och ett gäng vänner färjan ut till Utö redan på lördagen. Väl på plats mötte vi upp min teamie Johan och en uppsjö av härliga swimrun-vänner. Under dagen hade Utö sprint ägt rum och det låg en förväntan i luften på ön. Middag intogs på värdshuset och jag gjorde mitt yttersta för att få i mig så mycket som möjligt. Hade haft en nervös och lätt illamående känsla under hela dagen och hade svårt att tillgodogöra mig något på grund av bristande aptit.
Min känsla när det drar ihop sig till race är att jag bara vill komma igång. Jag går in i en race-bubbla och känner att jag drar mig inåt mig själv. Misstänker att jag kanske inte är det roligaste sällskapet just där och då, men det ingår i min egen mentala förberedelse. Väl tillbaka i stugan förberedda vi det sista genom att lägga fram all utrustning samt plita ner de olika distanserna på mina paddlar samtidigt som vi tryckte i oss choklad.
Race day
Klockan 7.00 ringer väckarklockan och vi knatar iväg till frukosten. Det ligger en anspänning i luften och det märks att många nerver är som spända fiolsträngar. Det ryktas att det ska bli varmt så alla idéer om att använda heatseeker eller merinoull under våtdräkten skrotas. Att springa 37 km iklädd våtdräkt i gassande sol får ställas mot att simma ca 5 km i kallt vatten. Eftersom simningarna på Utö är relativt korta (ca 400 m) så kommer vi fram till att det är mer sannolikt att vi blir överhettade än nedkylda.
Efter race meeting så hoppar vi i våra superman/superwoman-dräkter och rullar ner till startområdet. Vi tar en lugn jogg bort till målet för att visualisera vår målgång. För siktet är inställt på att ta oss runt, ha kul på vägen och förhoppningsvis göra bättre ifrån oss än året innan (vilket dock kommer vara svårt att mäta eftersom vi står inför en ny bansträckning).
Vi tar oss bort till startfållan och hinner mingla lite innan ett rejält pang signalerar attt loppet är igång. Vi tar det lugnt uppför backen mot värdshuset och försöker hitta in i vårt eget tempo. Jag som ofta blir stressad när folk drar iväg som skjutna ur en kanon lyckas hålla huvudet kallt och känner mig för en gångs skull helt oberörd. Kanske tack vare coach Annas mantra om negativ split. Blickade varken framåt eller bakåt utan höll mig i vår "Kul på vägen"-bubbla. Första simningen på drygt 400 m rske utan lina eftersom tävlingsledningen insett att det blev alltför trassligt just där året innan. Många lag kommer att vara i vattnet samtidigt så ur ett säkerhetsperspektiv är det nog smart att förbjuda lina just där. Vi håller oss långt till vänster och väl i vattnet försöker jag ta Johans fötter. Lyckas inte men går in i mitt eget tempo och förundras över att det inte är särskilt kallt. Kommer snabbt in i andningen och tuffar på. Johan stannar till halvvägs över och lägger sig bredvid mig istället så att jag kan ligga på vinge. Det är lättare och det känns tryggt att vi kan hålla ihop.
Simningen är över på ett kick och jag är nöjd att jag slapp uppleva den känsla av panik som överrumplade mig i Kroatien. Jag älskar när vi har tillryggalagt våra första kilometrar och känlsan av att äntligen vara igång infinner sig. Vi är båda på gott humör och jag känner att vi har en fin dag framför oss. Johan tassar på först genom terrängen och jag tassar på efter. Jag dricker ur mina egna medhavda flaskor och Johan bjussar på diverse energi vilket är toppen eftersom jag själv är sjukt osugen på energi men inser att jag måste få i mig om jag ska orka igenom dagen. På energistationerna bjuds det på sportdryck, vatten, bullar, bananer, apelsinklyftor och gelegodis. Jag dricker sportdryck och tuggar i mig ett gäng godisbitar vid varje station. Jag fixar varken bullar eller frukt men Johan tuggar friskt i sig av det som erbjuds. Till och med en varmkorv slinker ner.
På de långa grusvägslöpningarna kroknar jag under värmen och Johan får hjälpa till att cabba ner. Jag gillar inte att bli varm och nu känns det som att jag kokar från topp till tå. Det finns ingen skugga att på de långa löpsträckorna och solen är verkligen hänsynslös när det är vindstilla. Hör hur en tjej i ett annat mixlag beklagar sig över hur långsamt vi springer. Hinner tänka idiot innan jag viftar bort all negativ energi. Johan peppar och visar inte med en min att han skulle vara irriterad över när jag behöver slå av och gå i några uppförsbackarna. Det är det som är fint med vårt lag. Det känns som att vi aktivt lyfter och stöttar varandra. Behöver vi gå lite, då går vi lite även om den andra är stark som en björn just där och då.
Det är otroligt uppfriskande när vi äntligen får simma men i bakhuvudet gnager oron inför den lååånga löpningen tillbaka. Slår undan tanken och tänker att vi tar en sak i taget och att varje steg tar oss framåt och närmare målet. Vissa simningar är kalla men Johan ligger först och navigerar stabilt och ser till att möta strömmar och vågor på ett taktiskt sätt som får oss att passera många lag i vattnet. På land är det vi som blir passerade även om jag märker att terränglöpningen går bra mycket snabbare och bättre än förra året. Framför allt så snor den inte lika mycket energi och jag är tacksam att vi lagt så många långpass just i skogen.
Vi kommer till första cutoffen med gott om tid tillgodo men när vi hoppar i vid båtshaket så är det både kallt och blåsigt. Lagen driver åt höger och Johan håller till vänster. Simningen är rätt tuff trots att den är kort men vi är starka. Jag springer med mina nya Salomon S-lab XA Amphib och jag känner mig inte alls lika säker som med mina Icebug Acceleritas när vi ska upp eller över hala klippor. Johan får dra mig upp vid åtskilliga tillfällen och jag vågar inte springa på över klipporna. I övrigt funkar skorna bra och jag har inga problem trots att jag inte hunnit springa in dem.
På väg mot cut off 2 så känns det som att vi är med i Snillen spekulerar när vi tillsammans försöker räkna ut hur lång tid vi har på oss för att hinna passera cutoffen. Man är inte sitt mest snabbtänkta jag när man varit ute i nästan fem timmar. Vi springer på den evighetslånga grusvägen och knatar i uppförsbackarna. Det har blivit molningare och vinden har börjat ge sig tillkänna. Det är inte alls lika varmt men mina händer har svullnat upp som ballonger av kylan i vattnet. Vi är snabba som tusan i depåerna och plockar tillbaka placeringar som vi förlorat i löpningen. Vi är dessutom galet bra i alla växlingar från löp till sim och från sim till löp. Växlingarna är klockrena och sparar oss tid. Vi sladdar in vid cut off 2 med 38 minuter tillgodo och det bådar gott för att även klara den sista cutoffen, cut off 3.
Vi springer och tar oss ned till den långa simningen om 600 meter. Istigningsplatsen har dock flyttats så simningen är knappt 400 meter och tillhör varken den kallaste eller vågigaste simningen för dagen. Vi tar oss upp och styr kosan mot cut off 3 som dessutom är den sista cut offen för dagen. På vägen får vi syn på Johans uppställda tält som står som en strut i blåsten. Vi hinner fundera på om vi kommer bli diskade om vi tar oss förbi tältet och surrar fast det. Med 45 minuter tillgodo passerar vi cut off 3 och ger oss ut på det vi kallar ärevarvet. Nu är det bara att rulla på hemåt.
Under hela loppet har vi haft team runt oss men nu är det relativt tyst i vår närhet. När vi närmar oss Barnens bad så hör jag fotsteg bakom oss och får för mig att det är samma lag som beklagat sig över hur långsamma vi var tidigare under dagen. Lägger i en ytterligare växel och tänker att de inte ska få passera. Det är nu vi ska visa var skåpet ska stå. Tidigare har vi tagit loppet som det kommer men nu är det outalad tävling. Vi simmar ifrån laget som inte har en chans att komma ikapp. När vi går ner för sista simningen får vi korn på ytterligare ett mixlag som dock hunnit ett fyrtiotal meter ut. Jag märker att Johan tänker samma sak som jag. Att de där ska vi försöka ta oss ikapp. Vi puttrar fram som små motorbåtar och kliver upp strax efter laget som låg före oss. Johan älgar på och jag är inte svårflörtad och hakar genast på. Johan tar sig förbi tjejen i laget men har fortfarande killen framför sig. Jag gör ett ryck förbi och sedan drar jag på full gas. Märker att det andra laget inte är villiga att släppa taget och jag sprintar verkligen allt jag har under de 300 meter som kvarstår. Vi kommer i mål 2 sekunder innan det andra laget och jag hulkar och gör mitt bästa för att inte kräkas.
Det visar sig efteråt att vi mellan tid 4 och mål avancerar 12 placeringar i mixklass och 49 placeringar totalt. Det ger oss plats 26 av 54 startande lag i mixklass och plats 115 av ca 230 startande lag. Det känns som att tänket med negativ split har gjort oss gott och tillåtit oss att spara på krafterna och därmed disponera dem på ett smart sätt. Loppet tog längre tid än föregående år men om man kikar på placering så har vi avancerat rejält i resultatlistan. Jag är sjukt nöjd och stolt över vår insats. Ett stort tack till alla härliga swimrun-kompisar som förgyllde vistelsen och ett extra stort jättetack till Johan som var högst delaktig i att göra det här loppet till en fin upplevelse och ett kanonrace. Nu ska jag fortsätta rida på den här lyckovågen ett tag och vet ni vad det bästa av allt är, vi hade kul på vägen.
