Jag har fått en del frågor om varför jag oftast har solglasögonen med mig när jag springer, även om det inte är klarblå himmel och gassande sol.
Jag tillhör dem som helst undviker elljusspår och stora leder, som hellre söker mig till mindre stigar. Ju mindre preppade, desto mer myser jag. När det blir känsla av "vildmark" så trivs jag som bäst ute i terrängen. Det innebär också att flera av stigarna bara är lite upptrampade, kanske inte röjda till fullo. Ibland genar jag, provar nya stigar och upptäcker outforskad mark.
För något år sedan, så sprang jag med en vän i skogarna lite öster om Göteborg. Jag hade stakat ut en rutt i Movescount och tänkte att vi följer den med min Suuntoklocka och navigerar efter rutten, men vi kom ut på ett parti där det plötsligt inte fanns någon tydlig stig. Det var ett litet kalhygge intill och troligtvis dolde det en gammal stig. Vi sprang in i ett skogsparti och försökte ta oss lite uppåt skogen till där vi trodde att vi skulle hitta stigen igen. Det blev alltså obanad löpning rätt in i en liten gran- och talldunge. Jag tryckte bort lite grenar och ris framför mig medan vi joggade framåt, men missade en gren som stack ut rätt fram emot mig. Jag såg den helt enkelt inte då den pekade rätt mot mitt ansikte. Grenen tog rätt i vänsterögat och innan jag fick stopp på min egen kropp, så kände jag hur grenen pressade in i ögat och tryckte det bakåt. Sekunden senare låg jag på marken och kunde inte öppna ögonlocken då tårarna fullständigt sprutade och smärtan var helt brutal. Där och då fanns bara en enda tanke; har jag kvar synen? Behöver jag uppsöka sjukhus? Snälla, låt mig bara inte ha blivit blind.
Tack och lov, så kunde jag öppna ögonlocket efter ett tag och vilken fantastisk känsla att upptäcka att synen var kvar, om än rejält suddig. Jag fick ett märke på ögonvitan där grenens spets hade träffat och hade den varit vassare så hade den gått rätt in i ögonvitan och penetrerat ögat. Tack och lov var den så pass trubbig att hela smällen blev en uppbromsning innan jag föll ihop på marken. Bara minnesbilden från den händelsen gör att jag känner den otäcka smärtan än idag.
Sedan dess springer jag aldrig utan solglasögon. Är det mulet så byter jag till klarglas eller kontrastglas, men jag springer oftast med glasögonen i löparvästen eller på löparskärmen. Dock nära till hands om jag märker att stigen inte är speciellt röjd eller om jag behöver gena ut i obanad terräng. Var rädda om ögonen gott folk. Det räcker med en enda olycklig träff av en kvist för att ens liv ska kunna förändras markant...
