Längdskidåkning är som ultralöpning.

Jag stänger ute tankar på hur långt det är kvar, hur trött jag känner mig och hur sakta det går. Istället tittar jag mig omkring och känner mig lyckligt lottad över att få uppleva denna underbara vinter, de vackra snötyngda träden och de skarpa skidspåren. Precis som i ultralöpningen tänker jag på tekniken när jag blir trött, att ben och armar ska ta i som i början av träningsrundan, visserligen långsammare och med mindre kraft, men jag tänker ändå på att rörelsemönstret ska vara så effektivt som möjligt. Utnyttja de små pauserna av glid i backarna och till skillnad från löpningen faktiskt komma flera meter utan någon ansträngning!

Vi har haft vår sportlovsvecka, jag njöt för fullt några dagar i Orsa Grönklitt i Dalarna av skidåkning i många olika spår och av den magiska solnedgångsåkningen. Det är inte utan att jag avundas alla er som bor i de delarna av Sverige som kan räkna med snö under vintern och att ni kan ge er ut med skidorna på kvällsträningen på samma sätt som jag gör med löparskorna. Och jag imponeras av alla dessa fantastiska äldre längdskidåkare som lätt swishar förbi mig, med gammal utrustning men med väldigt fin teknik. Jag tittar på dem och försöker härma deras stavisättning och deras frånskjut med fötterna i diagonalåkningen men hamnar ändå långt bakom dem. Respekt! Jag har mycket kvar att lära.

Men allra bäst gillar jag kvällsåkningen, när jag ger mig ut på dagens sista träningspass just när solen går nedanför trädtopparna och himlen färgas rosalila. När dimman lägger sig över myrarna och jag fantiserar om älvor och troll. När jag väntar med att tända pannlampan och låter snön lysa upp skogen, litar på att skidorna ligger fint i spåren och att jag bara behöver ge dem farten för att de ska visa vägen fram. Kittlande i nedförsbackarna när jag inte ser slutet av backen men på något sätt kommer jag alltid rätt med trampet i kurvorna. Till sist tänder jag lampan, den lyser upp snöskulpturerna längs spåret, de helt nerböjda smala björkstammarna och det är helt magiskt vackert. Njutning!

Precis som i löpning är det upplevelserna jag tar med mig och sparar, kilometertider har jag inte mätt. Men jag vet att jag har kört nästan 70 km under ett par dagar, att överkroppen blivit starkare och att jag om precis en vecka ska köra mitt första skidlopp, 45 km. Vasaspåret som jag har tagit mig fram både löpandes och cyklandes ska nu erövras, halva sträckan iallafall, på det klassiska sättet med skidor.

Ultratankarna kommer väl till pass, lugnt och fint, teknik och glid. Fylla på med energi och känna tacksamhet över allt kroppen orkar.

Lycka till alla ni som ska åka något av Vasaloppen! Visst ska det bli roligt!? Heja om vi ses!