HeaderAD

Vem är jag och varför springer jag?

Jag har under större delen av mitt liv avskytt träning och idrott överlag. Jag var den som blev sist utvald i skolan när man skulle välja lagkamrater till innebandyn. Jag var totalt oduglig på allt från skidor till brännboll. Under en period så tyckte jag att det var roligt att spela fotboll, men i takt med att vi barn blev äldre, så togs fotbollen mer seriöst och jag hamnade oftare och oftare på avbytarbänken då jag trots allt var oduglig på fotboll också.

När jag var runt 30 år, så väcktes dock ett litet träningsintresse, primärt för styrketräning. Jag var trött på att ha en totalt otränad kropp, i praktiken bara skinn och ben. Jag ville börja bygga muskler egentligen bara av estetiska skäl, för att få en mer tilltalande kropp för att attrahera motsatt kön. Efter de första nervösa stegen på gym, där jag kände mig helt malplacerad, så började kroppen transformeras. Det gjorde att jag började tycka det var roligt med träning då framstegen blev så påtagliga. Sedan började jag upptäcka bieffekterna, som att jag sov bättre, att jag hanterade stress bättre. Det blev första stegen från att avsky all form av träning och idrott – till att göra det till en livsstil.

Så småningom kom jag in på löpning och i ett annat inlägg ska jag skriva om hur jag gick från soffpotatis till min första halvmarathon på enbart trettio träningspass. Jag kom igång med asfaltslöpning först, men det var inte förrän jag började snegla på att springa i berg som traillöpningsintresset uppstod.

För bara några år sedan bestämde jag mig för att först och främst bestiga Kilimanjaro. För att bli tillräckligt tränad för utmaningen, så började jag springa mer och oftare. Efter att jag bestigit Kilimanjaro, så slog det slint för mig riktigt och jag satte sikte på att ta hela Seven Summits – bestiga högsta berget på varje världsdel. Som äventyrare så har jag nu bestigit Kilimanjaro (2015), Elbrus (2016) och Aconcagua (2017) – högsta bergen i Afrika, Europa och Sydamerika. Jag har även gjort två försök att bestiga Everest där jag 2017 fick lunginflammation och 2018 fick luftrörsinfektion och fick avbryta båda toppförsöken.

Jag har hittat flera synergier mellan traillöpning/fjällöpning/skyrunning och bergsbestigning. Att bygga uthållighet, att ta sig fram i svår terräng, att stärka fotleder och mycket annat som traillöpningen bidrar till är några exempel, men den röda tråden är naturupplevelser och mäktiga vyer. Jag blir som barn på julafton om jag får komma till en trailtävling i någon storslagen fjäll- eller bergsmiljö.

Nu idag sätter jag bara min fot på asfalt om det vankas Göteborgsvarvet, då det är folkfesten nr1 här på hemmaplan i Göteborg. Annars springer jag uteslutande på trail. Jag tävlar så mycket jag kan då jag älskar känslan och får utlopp för min tävlingsskalle, men jag tillhör de som mest har som mål att ta mig runt och komma i mål och som inte strävar efter någon speciellt bra placering. Jag kommer aldrig bli någon riktigt bra löpare med chans till pallplats eller liknande utan jag är bara en glad amatörmotionär. Däremot hoppas jag att traillöpningen hänger med som en livsstil i många, många år till.

Liknande inlägg by Peter Lindquist

Liknande inlägg

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

X
X