Gran Canaria förknippas mest med sol och stränder, men Niclas Gällentoft har stiftat bekantskap med en annan sida hos Kanarieön. Under 95 timmar och över 265 km genomförde han förra veckan sitt livs största äventyr. Som förste och hittills ende svensk slutförde han Transgrancanaria 360°.

Transgrancanaria 360° är en 265 km lång utmaning med över 16 500 meters stigning, till stor del i oländig och svårframkomlig terräng. Maxtiden är 101 timmar och 105 löpare fick en startplats i premiärupplagan. För att få delta krävs erfarenhet av navigering och andra ultralopp.

När vi ringer upp den 44-årige köksmontören fyra dagar efter loppet, ligger han i soffan hemma i Göteborg och tar igen sig efter en arbetsdag.
– Jag kom hem natten till tisdag och har väl varit lite sliten i veckan. Fotsulorna värker en del, men det blir bättre och bättre, sprudlar en påtagligt lycklig Niclas.

Det hela började för två år sedan. Niclas, som bodde på Gran Canaria åren 2005-2009, tyckte att Transgrancanaria 85 km lät spännande.
– Det var inga konstigheter, så året därpå valde jag det längre alternativet på 125 km. När det visade sig att arrangören till i år utökat med en 265 km lång klass, fanns inget annat alternativ än att prova även detta.

Tillsammans med kompisen Mats Niklasson skickades en anmälan in och i början av augusti kom beskedet att de blivit tilldelade en startplats i loppet. Klockan 9.00 onsdagen 22 februari gick starten, där Niclas och Mats fick sällskap av ytterligare en svensk löpare, Niklas Tyni. De sprang ihop de första 39 kilometerna som innehöll en stigning på över 2 300 höjdmeter.
– Vår nyfunne vän fick tyvärr tidigt problem, insåg att han inte skulle klara loppet och valde att kliva av vid första basstationen. Mats hade knäckt sin ena stav blev erbjuden att ta Niklas stavar. Den första natten var det regn och väldigt dålig sikt. Kartan var svårnavigerad och vi förlitade oss helt på vår GPS med banans sträckning.

Efter 10 mil fick Mats problem med stora blåsor under hela fotsulorna och fick kasta in handduken och bryta. De hade då kommit till den andra ”aidststion”i byn La Aldea.
– Vi hade förberett oss ihop och sagt att vi skulle göra det här tillsammans, så det var jobbigt. Jag sade att jag ville fortsätta loppet på egen hand och försöka genomföra det, vilket Mats så klart stöttade. Jag fick hans GPS och batterier till pannlampan och begav mig vidare ut i natten, efter att ha tagit loppets första sovpaus på två timmar. Jag hade sällskap av två tyskar den första timmen men det var för lågt tempo så jag körde på själv ganska tidigt och de försvann bakom mig i första lätta stigningen. Nu var jag helt på egen hand. Med över 160 km kvar. Jag visste att det skulle bli tufft, men det visade sig bli tuffare än jag kunde ana.

Efter 12 mil avklarade, väntade två helt fruktansvärda mil. I mörkret famlade jag uppför en klippvägg där jag delvis fick dra mig upp. Jag skymtade pannlampsskenet från två spanjorer högre upp i sluttningen och tog sikte mot dem. Nu var jag verkligen rädd och undrade vad jag gett mig in på. När jag kom ikapp dem stod vi där alla tre i mörkret och funderade på vad fan vi höll på med. Det tog oss tre timmar att komma uppför sluttningen, och efter ett tag höll de högre tempo än mig och jag blev lämnad ensam igen.

Från onsdag morgon till söndag morgon, då han gick i mål, sprang Niclas sig igenom fyra nätter i rad. De tre sista nätterna och sista 72 timmarna var han nästan uteslutande ensam.

Hur många gånger tänker man tanken att ge upp under ett 95 timmar långt lopp?
– Aldrig, det fanns inte i min värld! Eller, jo, en gång på väg ner i en dal stirrade jag upp mot en bergvägg och sade jag till mig själv: ”Ska jag upp där, då skiter jag i det här och bryter.” När jag kollade på GPS:en skulle jag så klart upp där… Fast egentligen var det aldrig ett alternativ att bryta utan bara något i den stunden som for ur mig när trötthet och mental hjärnverksamhet inte är på topp. Jag har haft en sån fantastisk stöttning och support omkring mig, och så många vänner som följt mig hemma från datorn. Jag har visualiserat målet framför mig sedan förra sommaren. Under loppet satte jag hela tiden upp delmål för att det skulle kännas hanterbart. Det tog mig 2 timmar att ta mig upp till toppen och väl där fick jag en liten smal stig att springa på ca 1 meter bred och stupet ner var 200 meter, lite lätt nervös att ta ett felsteg där och då!

Hur förbereder man sig för att springa lopp över sådana här distanser?
– Jag och Mats har tränat ihop det senaste året. Vi har fokuserat på backträning såväl uppför som utför. I Änggårdsbergen i Göteborg har vi hittat riktigt tuffa backar där vi har sprungit tillsammans på helgerna. Under veckorna har vi skött träningen var för sig. För att träna på att hålla oss vakna under lång tid, deltog vi i Bislett 24-timmars. Där sprang vi i ett dygn på en 546 meter lång bana så det blev några varv. Man behöver även förbereda sin utrustning, det har varit mycket grejer att inhandla och planera. Ett engagerande projekt helt enkelt. Jag hade aldrig sprungit något längre lopp än Transgrancanaria 125 km. Det är ett tufft lopp, men går inte att jämföra med den här varianten. Jag har jättestor respekt för det loppet och de som genomför det, men 265 km är något helt annat.

Vad har du lärt dig av loppet?
– Att jag har ett jäkla tjockt pannben, fast det visste jag i och för sig innan, men kanske inte att det var riktigt så tjockt. Totalt sov jag 5,5 timme under de 95 tävlingstimmarna och jag fördelade dem på 2+2+1+0,5 timmar vid stationerna. Jag har fått uppleva nya sidor av mig själv och inser att jag klarar betydligt mer än jag trodde innan. Trots mental trötthet och lite sömn så finns det massor som kroppen klarar av i dessa lägen när man utsätter kroppen för påfrestningar som den inte är van vid, det är en del av det som driver mig framåt på denna typ av tävlingar.

Vad var det konstigaste som hände längs vägen?
– I slutet hade jag hallucinationer. Vid ett tillfälle gick jag på en väg och sov, jag vaknade av att jag snubblade till och vaknade när jag var halvvägs i fallet framåt. Jag hade en jätteskum dejá vu upplevelse när jag sprang på en väg där jag kände igen mig, och var bergsäker på att jag sprungit precis där tidigare. Den sista morgonen när jag gick i vägkanten vid Playa del Ingles, träffade jag på ett gäng killar på väg hem från en partynatt. De såg nästan lika trötta ut som mig och frågade varför jag hade så konstig utrustning på mig.
– Nej, det tänker jag inte göra. Jag har dessutom lovat min fru att aldrig mer starta i det här loppet. Jag har kört 3 lopp där nere nu och det får nog räcka för ett tag framöver men jag har lärt mig att jag skall nog aldrig säga aldrig för det håller inte i längden. Just nu är det i alla fall detta som gäller.

Trött på att springa är han dock inte.
– Jag är anmäld till Kullamannen Ultra 100 miles tillsammans med Mats, Göteborgsvarvet, Stockholm Marathon, Ultravasan och Lurs Backyard Ultra senare i år, så jag har några utmaningar att träna inför, säger Niclas med imponerande energi.

 

Vill du inspireras mer av Niclas kan du följa honom på Instagram under namnet @ultraniclas