HeaderAD

Markus vill känna

”Bara öppna dörren och gå ut!” Markus Torgeby vill avdramatisera det här med att ta sig ut i naturen. Just nu är han ute och springer. Från finska Kilpisjärvi till Sulitelma i Norge vid Nordkalotten. 60 mil i fjällen. Själv.
– Huvudet behöver landa på kroppen, förklarar han tilltaget med.

Fjällen har en speciell betydelse för Markus Torgeby. Där bygger han frihet.
– Jag gillar att få vara själv. Fjällen är mestadels öde, det är svart eller vitt. Man får känna sig utlämnad till krafter som är större än en själv, man förminskas. Det är lite jobbigt och obekvämt i fjällen. Det finns något gott i det, något som jag har nytta av i min vardag.

”Saker blir tydligare”
Markus Torgeby blev känd när han som 20-åring flyttade ut i den jämtländska skogen där han bodde i en kåta i fyra år. Ganska snart upptäckte han att han var mörkrädd.
– Hyfsat opraktiskt när man bor utan el i skogen i Norrland. Någon gång framåt december slutade jag kämpa emot, slutade försöka tänka positivt. Jag omfamnade och vågade accepterade min mörkerrädsla. När jag hade insett problemet, då blev det ett avstamp mot att börja jobba med det. Jag körde stenhård KBT med mig själv där ute i skogen. När jag hade hittat min metod öppnade sig naturen för mig. Svaren finns alltid i dig själv. För att jag skulle få syn på dem krävdes att jag var själv, i naturen.

Hur behåller du det där som du fann i skogen?
– Jag springer varje dag. Det öppnar en dörr till känslan som jag levde i då. För mig är det nödvändigt att springa. Under fysisk ansträngning får jag lättare att lyssna på mitt huvud. Saker blir tydligare. Familjen är okej med det, min fru förstår att jag måste göra det.

Foto: Thanner&Elmrin

”Jag bara lever”
Markus har växelvis bott på Öckerö i Göteborgs skärgård och utanför Åre, med fru och två barn. Nu är ett hus färdigbyggt på Öckerö och flyttlasset går till Jämtland.
– Vi blir tajtare som familj där uppe. I fjällen är skiljelinjen tunnare, det är enklare att bara vara ute. Jag önskar att fler ska ta sig ut i naturen och uppleva. Jag vill avdramatisera löpningen och låta den vara lekfull. Den är så mycket mer än puls och kilometertider. Att springa i skogen är mjukt och skonsamt; stick ut och snubbla, ramla, bli blöt och smutsig – KÄNN!

Just det här med att känna är något som Markus återkommer till.
– Vi lever i ett fantastiskt samhälle, där vi har allt vi kan tänka oss för att underlätta våra liv. Men jag tror också att i det bor en stor utmaning för vårt samhälle. Jag tror att vår bekvämlighet gör att vi känner mindre. Det är därför jag söker mig ut i fjällvärlden, för att jag behöver känna. Jag vill inte att allt ska vara enkelt. Det behöver inte handla om extraordinära upplevelser för att man ska känna. Jag tror att det räcker med att skala av. Hitta huvudet, hitta hjärtat och hitta kroppen. Jag är ingen äventyrare eller ens en friluftsmänniska. Jag bara lever.

”Varför gör jag det här?”
Inför det pågående äventyret vid Nordkalotten köpte Markus ryggsäcken två dagar innan avfärd och han har packat sparsamt, milt sagt.
– När något dyker upp, då försöker jag ta chansen att göra det. Osäkerheten ger mig extra energi, jag vågar lita på att det bär. Och skulle det gå åt helvete, så har jag i alla fall lärt mig något. Jag ställer mig ofta frågan ”Varför gör jag det här?”. Det är en viktig fråga. Det är bra att tvingas tänka efter, att inte fastna. Allting har ett pris och ju fortare jag inser det som människa, desto bättre. Det jag vill förmedla till mina barn är att de ska ställa sig frågan ”Vad är viktigt för mig?”.

Det blir troligen en start i Icebug Xperience i början av september.
– Jag springer inte så många lopp, jag vill ärligt talat inte tävla sönder min naturupplevelse, men när jag väl står på start då gör jag mitt bästa. Jag sprang Icebug Xperience för något år sedan, det är ett riktigt kul lopp.

Liknande inlägg

3 Kommentarer

  1. Pingback: Lisa Rings ord om Ultravasan | Spring - Löpning För Alla

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

X
X