HeaderAD

Mitt livs äventyr

Pheuw. Har inte skrivit på ett tag. Svårt att veta var jag ska börja nånstans. I skrivande stund sitter jag för första gången på två veckor framför en dator – jag har redan hunnit jobba tolv dagar och haft fyra dagar ledigt. Ikväll bär det av med tåget till Randa igen och sedan vandrar jag upp till fjällstationen där en ny cykel av 10 dagar jobb börjar på fredag.

Tolv dagar känns som en livsstid. På tolv ynka dagar har jag hunnit uppleva mer än jag hade kunnat tro är möjligt. På tolv dagar har mitt liv och mina vardagsrutiner vänts upp och ner och om livet var en låda som innehöll allt man tror existerar så står jag nu långt utanför den lådan.

Torsdagen den 28 Juni kl 09.30 träffade jag för första gången majoriteten av mina arbetskollegor – Sara, Jasmin, Renato och Kathleen (de sistnämnda är ägarna som själva inte är på stationen särskilt ofta) – svårt att förstå att detta är främmande människor man kommer leva med dygnet runt en hel sommar. Känns rätt viktigt då att personkemin stämmer… Alla pratade schweizertyska och jag fattade noll. Vi hälsade, ställde nervöst frågor till varandra för att försöka få tiden att gå och sen helt plötsligt kastades våra väskor in i en helikopter som precis anlänt och vi flög upp mot stationen. Helikopterturen var – kanske konstigt nog – rätt odramatisk. Det var såklart sjukt häftigt men hela spektaklet var över på typ 30 sekunder. Helt plötsligt befann vi oss på 3000 m höjd, bredvid en liten byggnad i ett enormt stenlandskap. Jag var där. Jag hade klarat det, inte dragit mig ur i sista sekund som jag gjort ibland tidigare när nåt kännts för skrämmande.

 

På grund av så otroligt många nya intryck så är de första dagarna luddiga i minnet. Helikoptrar flög upp och ned med gigantiska lådor material, mat och dryck som vi fick lasta in i stationens lagerutrymmen. Lärde känna varandra ytterligare. Bekantade oss med byggnaden och fick en crash course i våra arbetsuppgifter. Tur att det inte var så många gäster i början, annars hade det varit kaoz.

Sedan den torsdagen som redan känns som en evighet sen har vi i teamet skrattat tillsammans, gråtit tillsammans (!), ätit rösti och nepalesiska dumplings, druckit örtsnaps före middagen flera kvällar i rad med bergsguider, jag har lärt mig massor av ord och fraser på både schweizertyska och nepalesiska, njutit av en utsikt mot Matternhorn och Weisshorn morgon till kväll, gått upp klockan två, joggat upp till en glaciär, fått vänner för livet, upplevt en miljard kulturchocker, varit ledsen, varit euforisk. För att bara nämna några få grejer.

Gästernas matsal

Mitt lille rum

 

Före middag-snapstradition med de bersguider som sov över på stationen just den natten…

Och träningen då? …Ja, träningen var det ja. Jag befinner mig visserligen på en traillöpares drömplats, men jag har faktiskt inte särskilt mycket tid eller utrymme till att träna som jag brukar. Om det är många gäster har jag inte ledigt alls under ett arbetspass som pågår från 06.45-22.00, om det är lugnt och jag har tur har jag kanske 2 h ledigt på eftermiddagen. Löpträningen får i sådana fall bestå av löpning/scrambling upp och ned för leden vid stationen, styrketräningen får göras på en heltäckningsmatta i mitt pyttelilla rum som jag delar med två andra tjejer och yogan är nästan obeftintlig. Lägg dessutom till den höga höjden som gör att mitt hjärta så här i början klappar ca en miljon gånger fortare än vanligt vilket gör att jag först och främst måste acklimatisera mig till höjden innan jag ens kan tänka på ”seriös” träning.

Men vet ni. Jag klagar inte. Jag gör allt annat än att klaga. Jag njuter så in i hellskotta. Jag visste redan innan jag tog mig an denna utmaningen att mina rutiner skulle kastas omkull, och det är faktiskt okej. Detta är mitt livs äventyr. Och slowly but surely kommer jag nog att hitta rutiner, inklusive träningsrutiner, här med. Jobba med det jag har. För hur ska man någonsin kunna utvecklas om man inte vågar ta ett steg utanför vardagen eller överhuvudtaget allt det man tror ens identitet bestått av fram tills nu?

Fler uppdateringar kommer (med mobilbilder för det mesta), men kanske inte så ofta fram till  dess att sommarsäsongen är över. Jag lever hundra procent i nuet. Men jag lovar att dela med mig av mina äventyr och bravader, så håll utkik. Jag uppdaterar dessutom min Instagram nästan varje dag, @ iennikat om ni inte orkar vänta på blogginläggen… NAMASTÉ <3

Liknande inlägg

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

X
X