HeaderAD

En lördagkväll i Tyska Alperna

Ni vet när luften är sådär hög och fräsch? Man känner hur syrenivåerna i luften inte kan bli högre. Det är småkrispigt men ändå friskt och skönt. Man fryser inte men det är friskt! Så som det kan vara tidiga höstdagar i Sverige, när löven har börjat skifta i gula och orangea nyanser. Så är luften den här kvällen, en lördagkväll i Tyska Alperna.

Vi har sent en lördagkväll kommit fram till vårt mål, samhället Pfronten Tyska delstaten Bayern. Pfronten har en alldeles unik plats på jorden, samhället ligger precis i gränslandet med Alperna högt tornande söderut och de Bayerska böljande slätterna så långt ögat kan nå norrut. Det är en häpnadsväckande kombination som få platser på jorden kan mäta sig med! Vi kommer söderifrån och ska tidigt dagen efter fortsätta norrut genom Tyskland. Trots vår sena ankomst till campingen i Pfronten drar jag på mig trailskorna, ett par tajts och en t-shirt och ger mig iväg mot det som verkade mest spännande för kvällen. Alperna.

Pfronten ligger på 840 meters höjd över havet och är på vintern ett paradis för skidåkare och på sommaren ett lika fint paradis för löpare, vandrare och äventyrare. Jag sätter av nerifrån byn och styr stegen mot den rännan i berget där stolliften från byn dras mot toppen. Det går ofta en serpentinväg eller stig under liftarna, så också denna gång. Jag påbörjar klättringen på grusvägen som ganska snart övergår till smalare stig som snirklar sig fram och tillbaka uppför berget. Det är brant, det är jobbigt, men det finns inget jag hellre hade gjort vid just den tidpunkten än att ta mig uppför just det berget. Känslan av absolut frihet, stillhet och ro infinner sig i hela min löpande kropp.

När man till fots tar sig uppför ett högt berg förundras man över skapelsen och anpassningen vegetationen gör av skapelsen. Från ett böljande men relativt platt grönt landskap skjuter helt plötsligt höga berg upp ur marken och sträcker sig mot skyn, det ena mer ståtligt än de andra. Den gröna växtligheten anpassar sig från det platta böljande landskapet till en viss gräns på de höga topparna. Träden växer i, vad som ser ut som omöjligt vinklar och står årligen pall för metervis av snö, smältvatten och vind. Som i en horisontell linje på bergen slutar sedan vegetationen och den karga grå stenen tar över och får bergets topp att avslutas i en nästan skräckinjagande form mot himlen.

Jag står vid liftstationens topp på 1450 meters höjd och tar in omgivningen, imponeras och njuter. Mina ben återhämtar sig efter resan mot toppen, jag passar på att titta på utsikten och ta bilder av densamma. Det är verkligen något speciellt med bergen. Speciellt en sen lördagkväll när solen sakta går ner bakom topparna, skymningen lägger sig och himlen skiftar i en varm och djup orange nyans. En kväll i Tyska Alperna lider mot sitt slut och jag sätter av nedåt från berget med eufori i hela kroppen. Låt alla lördagar vara som denna!

Liknande inlägg

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

X
X