Jag minns inte vem det var som sa att den svåraste utmaningen för en författare att ta sig an är den att skriva en roman om lycklig kärlek, som balanserar mellan det trovärdiga och det patetiska. Det kan ha varit Kjell Johansson, kanske Kallifatides eller rent av poeten Stig Larsson på någon av alla föreläsningar jag besökte på 90-talet. Som sagt, jag minns inte vem, men väl orden. Frågan är väl vad som definieras som lycklig kärlek? Vad vore en bergsultra utan svackor och dalgångar?

I början av veckan var jag inbjuden till att medverka i en inspelning av den nya podcasten ”Löparsnack” av Agnete Dannenberg i samarbete med Iris Media. Jag visste inte vilka fler som skulle medverka på denna sejour och tänkte inte fråga heller. Det fick bli en överraskning helt enkelt. Tog ett tåg till storstan så att jag hade en timmas marginal från stationen till Iris medias lokaler vid Rådmansgatans T-banestation på Sveavägen. Promenerade genom smeten. Byst med folk! Julbeslysningen lyste upp i mörkret och vårt materialistiska konsumtionssamhälle blev väldigt påtagligt där jag vandrade fram längs gatornas skyltfönster. Även om alla människor i detta ordnade eftermiddagskaos tycktes vara på väg någonstans kunde jag ändå inte låta bli att fundera på ”Vart är vi på väg någonstans egentligen?”. Ja, vart är jag själv på väg, förutom en timmas medverkan i en podcast? Jag kom ofrånkomligen att tänka på filmen Matrix, som bjuder tankarna på så mycket mer än actionfylld underhållning. Vad finns bakom all yta?

Väl uppe hos Iris Media tog Agnete emot mig. Eftersom jag var där en kvart tjugo minuter innan utsatt tid hann vi med att snacka en del om löpning, naturupplevelser, jobb och annat. Strax innan fyra kom så de två andra som skulle medverka. Det blev en glad överraskning i form av Anders Nordström och Kristina Paltén. Anders stötte jag ihop med förra hösten då jag hade vägarna förbi Trosa och Åda när jag sprang Sörmlandsleden. En dag såg jag bara en stor beachflagga med Inov-8-tryck (som inte fanns där när jag sprang förbi några veckor tidigare). Anders hade slagit upp portarna för sin verksamhet Art of Running. Jag hade ett tåg att passa, men jag kunde bara inte springa förbi. Det går fler tåg. Jag har sprungit förbi så många potentiella möten i mitt liv, så numera tar jag verkligen tillvara på ögonblicken. Möten med människor är det som förgyller tillvaron. Så även detta spontana möte med Anders, som sedan ledde till många fler möten. En vänskaplig förälskelse uppstod rätt omgående. En kemi som brukar benämnas som själsfrände!

Kristina däremot hade jag bara stött på som flyktigast, men jag kände till henne mer än väl via Kerstin och andra vänners berättelser liksom det jag hört och läst om hennes bravader. Få är väl de som missat Kristinas och hennes vapendragare Carinas äventyr. Och nu senast satte Kristina ett imponerande världsrekord på 48 timmars löpning på löpband, vilket ni kan läsa mer om på Kristinas hemsida. Hennes uppenbarelse var skönt chosefri och varm. Sådana människor gör mig bara så glad!

Jag ska inte orda så mycket om inspelning av själva poden, utan den får ni lyssna på själva när den väl läggs ut. Agnete skötte programledarrollen utmärkt och stämningen var skönt avspänd och det var härligt att höra om Kristinas och Anders äventyr, tankar och framtida mål. Live liksom! Det enda som lyssnarna missar är gesterna och gnistrande ögon. Jag tror vi alla såg de bilder som Anders målade upp från sitt äventyr på Sweden Sky Race 24. Behållningen för min del var att få träffa likasinnade som förstår vad utmaningar innebär och varför vi söker dem och att det inte är prestationen i sig som är målet utan resan dit! Det ena leder som vi snart ska bli varse till något annat.

Jag kunde inte stanna särskilt länge efter den givande löparsnacksejouren efter som jag hade ett tåg att passa. Det var inte särskilt mycket folk på tåget och jag satt i en avgränsad kupé med skönt dämpad belysning. Blickade ut i mörkret. Tittade utan att se. Blicken var liksom vänd inåt. Samvaron med Agnete, Kristina och Anders satte igång så mycket inombords. Perfekt att sitta på ett stilla och tyst vaggande tåg genom mörkret. Det blev en timmas skön inverterad årskrönika med en känslosam bildkavalkad som spelades upp mot det mörkt speglande tågfönstret. Tänkte igen på Agnetes fråga om vad som var årets höjdpunkt för mig. Direktsändning. Egoboost i social samvaro. Snabbt svar: 10-dagarsäventyret på Kungsleden! På tåget. Tankarna. Känslorna. Året är ännu inte slut men 2014 har bjudit på så många äventyr, stora som små och de är så svåra att jämföra och värdera sinsemellan. De är sina egna äventyr så att säga. Men hur kunde jag inte komma att tänka på den 1 februari där jag i studion på Sveavägen blev tillfrågad om årets höjdpunkt!?

Ja, den 1:a februari som bjöd på allt det som jag skulle kalla en skänk från ovan. Den 24 november 2013 sprang jag och några vänner Gyllenhielmska leden på Kerstin Rosenqvists initiativ och det var första gången vi träffades IRL. Eftersom vi båda och Henrik och Bosse från Västerås skulle till Great Lakeland 3Day för en tredagars bergsultra i maj 2014 försökte vi samköra långpassen på diverse närliggande leder. Kerstin och jag tyckte om varandras sällskap och stack iväg på äventyr titt som tätt den härligt snöfria vintern. För lördagen den 1 februari hade vi planerat in en ögla på Sörmlandsleden nere på Tunabergshalvön söder om Nyköping. På fredagen och hela lördag natt föll snön konstant och på morgonen täcktes marken av två decimeter snö. Vi lät oss inte avskräckas utan drog iväg klockan sex på morgonen. Det blev ett fantastiskt äventyr och snöpulsning fick en djupare innebörd. Jag har faktiskt aldrig skrattat så mycket på ett springpass som då. Det går liksom inte att återge den dagen i ord eller bild med den vackert snöklädda naturen, de isiga stigarna längs Bråviken, närstudier av kungsfåglar och tofsmesar, den oförglömliga fikan på Konsum i Nävekvarn, midjedjupa snösvackor här och där längs leden, helt orörda snötäckta stigar och allt detta tillsammans med en underbar kvinna. Och där på Nävekvarns klint med fantastiskt vacker utsikt och speciella ljus sammanflätades två händer för första gången. Inga ord uttalades, bara en underbart varm känsla som spred sig från två förenade händer. Två leenden. Fyra glittrande ögon. Där på Nävekvarns klint stod ett nyblivet par och blickade ut över Bråvikens magiska sken. Och från den dagen har vi delat många äventyr! Och vad är väl oddsen att träffa en livskamrat där båda ligger på samma nivå och gillar samma sorts löpäventyr? Den här dagen kommer jag att för alltid minnas glasklart och för kärleken finns inga hinder. Vi har varit duktiga på att ta tillvara på all given tid tillsammans och 2015 närmar sig med nya utmaningar som formar och stärker banden.

Tillbaka till här och nu där jag satt på tåget genom det Sörmländska mörkret. Känslor och bilder passerade från alla håll utan någon som helst ordning. Någon händelse hakade på en annan och den på nästa och så vidare. Bilder och känslor tätt sammanflätade. Och någonstans däremellan gavs tankar av ord plats medan allt vilade på någon slags gedigen grund av tacksamhet. Tänkte på alla löpare jag träffat under året, vår nybildade trailklubb som samlat så många härliga människor, löparevent, tävlingar, natur, stigar, framgångar, motgångar, djur, fåglar och alla dessa små ögonblick som betyder något och gör skillnad. All denna glädje, givande och tagande i motgångar och framgångar. Att få ta del av andras äventyr och erfarenheter. Tänker på den bild som jag tog fram för bildspelet om Kungsledsäventyret, där jag summerade mina fem år som dedikerad löpare med rubriken ”Mina bästa år (mot Kungsleden)”. För det är det det handlar om. Varje år har varit mitt bästa år det året. Inget år har varit bättre än det föregående året. Varje år har varit det bästa utifrån mina dåvarande förutsättningar. Det finns inga genvägar! Och detta år har verkligen bjudit på så många minnesvärda möten och precis om tidigare år kommer även detta år bli mitt bästa år!

Jag skriver aldrig årskrönikor, mest beroende på att varje äventyr har genererat en story på bloggen och är i och med det historia. Skrivandet är för mig en process kopplat till äventyret ifråga, vilket blev väldigt påtagligt efter Kungsledsäventyret. Det tog mig fyra veckor att skriva av mig och under två veckors tid drömde jag om Kungsleden varje natt utom två. Detta inlägg är närmast att se som en kärleksförklaring till stigarna och människorna som befolkar dem under året som var. Vissa stigar korsas för ett ögonblick medan andra bjuder på följeslagare kortare eller längre sträckor. Alla möten med människor som älskar utmaningar av alla dess slag berikar verkligen mitt liv och där på tåget kunde jag plötsligt inte se klart. Bilderna sprack liksom upp som ett glittrande kalejdoskop av regn på ett fönster. Hm, nä, det var visst bara ögon fyllda av tacksamhetens tårar…

Tack för att ni finns och berikar mitt liv! Ingen nämnd ingen glömd!