Den gångna helgen var vigd åt härlig stiglöpning längs Sörmlandsleden på Tunaberghalvön söder om Nyköping. Ja, två dagar på Sörmlandsledens absolut läckraste och tuffaste stigar med övernattning och god mat. En myshelg för ett stigfrälst par helt enkelt. Tanken var att vi skulle bo i Nävekvarn även om vårt gästfria värdpar som drev Skeppsvik B&B sorgligt nog flyttat. Marinans vandrarhem var fullbelagt och alla andra boenden var stängda för säsongen. Nå, det finns alltid lösningar om man vill springa på undersköna stigar och är kreativt lagd. Vi bokade in oss för två nätter på Nyköpings vandrarhem, centralt beläget i staden med Sörmlandsleden utanför dörren. Vandrarhemmet är en fin gammal trälänga, men innandömet lämnar en del att önska. Aningen sunkigt med låg mysfaktor, men vi hade i alla fall ett riktigt stort rum och många sängar att hänga våta sumpiga kläder på tork. Vi var ju inte där för att hänga på rummet och priset var därefter, lågt. Allting är relativt, som någon uttryckte det.
Vi kom fram till Nyköping sent på fredag eftermiddag. Installerade oss och gav oss ut på stan. Vi hittade rätt snart ett härligt matställe. Ät. Fräscht, stilrent och med otroligt god mat för ett humant pris, vilket också är deras koncept. Lyckat koncept! Det blev en tidig kväll då vi båda kände oss halvförkylda med kliande halsar. Sömn är bästa receptet och jag bad till gudarna om att halsen inte skulle bli värre. Att vakna upp med halsont var lika med inställd stiglöpning. Man utsätter sig inte för risken att dra på sig en hjärtmuskelinflammation. Vad vädret beträffar så hade prognosen växlat fram och tillbaka under hela veckan. Att man ens orka bry sig. Yr och smhi är ju liksom SJ inget att lita på. Det blir som det blir och skitväder har aldrig hindrat oss.
Lördag 28/11, Nävekvarn-Nyköping, 46 km
Vi vaknade upp tidigt. Halsen kändes bra men jag var inte 100% tiptop. Hade något i kroppen, men så länge halsen kändes bra var det bara att köra. Läget var detsamma för Kerstin, som kanske hade mer känningar i halsen. Vi bestämde oss för att springa, men att vi ska ta det väldigt lugnt och för en gång skull gå upp för alla backar. Efter grötfrukost och kaffe gav vi oss väg till bussterminalen en fem minuter bort. Vi hade löst logistiken genom att ta första bussen (07:40) till Nävekvarn och därifrån springa tillbaka till Nyköping på den västra leden via Nävsjön, Stora Bötet och Fada. Den sträckan är så mycket finare jämfört med den östra sträckningen av leden från Koppartorp upp till Nyköping. Så, där satt vi, två morgonpigga halvsjuka galningar på en tom buss genom ett gråtungt landskap och ett stilla duggregn. Det skulle bli en blöt dag, vilket vi då var lyckligt ovetande om. Efter en halvtimmes bussfärd steg vi av i ett ödsligt Nävekvarn. Ruggigt och blåsigt. Ingen tid att ödsla. Bara att ge sig iväg med siktet inställt på Nävekvarns klint, som man bara inte kan välja bort om man älskar läcker trixig stig och vidsträckt utsikt över Bråviken och dess skärgård. Vinden gjorde sig påmind uppe på klinten och fick oss att längta till den skyddande skogen.
Stigen genom skogen upp till Nävsjön är verkligen fin. Partier med hällmark men annars mest flack stiglöpning genom blåbärsris och gles tallskog. Lättlöpt och glädjefullt. Och plötsligt kommer två löpare från motsatt håll. De såg lika förvånade ut som vi och vi hejade givetvis glatt. Efter ytterligare någon kilometer kom ytterligare en och strax därefter en fjärde, en trevlig tjej som vi stannade och pratade med. Kerstin och jag var mest förvånade över att de inte sprang tillsammans. Nå, inte vår business. Framme vid Nävsjön valde vi självklart leden som går söderut och vidare runt sjön för att få uppleva den fantastiska naturen, urskogsområdet och Nävsjömossens naturreservat. Tar man istället höger kommer man istället direkt på leden upp mot Nyköping, men då missar man som sagt ett stycke storslagen natur. Vi njöt fullt ut trots duggregnet och allmänt blöta marker. Att färdas genom så vacker natur med så många inbjudande platser blir smått orytmiskt med alla stopp men en lisa för själen. Inga havsörnar i sikte denna dag. Vi lämnade Nävsjön bakom oss och hade siktet inställt på Stora Bötets myrkomplex. Fina stigar hela vägen och livsfarligt hala spänger, som man helst springer vid sidan om där det går. Stora Bötets naturreservat är helt fantastiskt med myrarna och Bötbergets läckra hällmarker. Mindre fantastiskt var att alla spänger låg under vatten och på ett ställe fick vi vada fram en minut i iskallt vatten. På den korta tiden hann fötterna domna bort och det gjorde ruskigt ont! Vi fick vada ytterligare en gång strax innan Gälkhyttan, men överfarten gick snabbare. Man blir härdad med tiden, men tro inte att man springer omkring och njuter med ett brett leende hela tiden.
Efter Gälkhyttedammen tog vi den västra och kortare sträckningen av leden. Duggregn, väta och kalla fötter suger energin ur en. Den östra delen av rundslingan är betydligt blötare i normala fall. Vi fortsatte på stigarna genom härlig natur. Ena stunden fina hällmarker med luftig tallskog och i nästa tätt gammal granskog á la Bauer med mättad nästan lysande grön mossa. Vid Fada kvarn stannade vi till vid den långa Fadaforsen. Därefter blev det skön kuperad löpning genom sprickdalar och upp över Jätteberget och så vidare in i Ryssbergen. Här fick vi se två tjäderhönor som flög upp framför oss. Kul! De sista 6-7 kilometerna handlar mer om transportlöpning in till Nyköping än pur naturupplevelse. Vi valde att inte ”gena” över Svanviken, utan sprang runt via Kungsladugården och Lindbacke, kullen med alla sina enbuskar. Vi rullade vidare in mot Nyköping och tog sedan gågatan där vi slank in på Coffeehouse by George för en riktigt efterlängtad lyxfika. Vi konstaterade att denna sträcka definitivt är en sommarsträcka med tanke på alla våta myr- och mossmarker som korsas. Skönt återhämtade sprang vi stelbenta sista biten till vandrarhemmet för en lång kokhet dusch. Tack och lov fanns det två badrum! Det hela avrundades med ett nytt besök på restaurang Ät för att avnjuta deras suveränt goda burgare och vi lyxade till det med en efterrätt vid namn Kryptonit. Det blev tidig myskväll och efterföljande nio timmars sömn innan klockan ringde på nytt…
Söndag 29/11, Tunabergsrundan, 42.5 km
Vaknade som vanligt tidigt. Frukost och snabb städning av rummet. In med allt i bilen. Runt nollan ute och klart, men enligt yr.se skulle ett snabbt regnväder dra förbi mellan 9-11. Den som lever får se. Jag kände mig betydligt bättre utan känningar i halsen. Även Kerstin kände sig något bättre. Vi tog bilen till Koppartorp och parkerade vid Tunabergs kyrka. Det började gry så smått. Skulle vi äntligen få till hela Tunabergsrundan med gruvleden? Vi har sprungit Nävekvarn-Koppartorp många gånger och en variant på hela rundan, men aldrig med gruvleden inbakad. Morgonen var fin och vi gav oss iväg genom Koppartorp på själva gruvleden som utgörs av etapperna 37:1-2. Vi tänkte springa rundan motsols. Det var över två år sedan jag sprang gruvleden och jag måste erkänna att jag denna gång blev positivt överraskad hur väldigt fin gruvleden och dess stigar är. Och det som också höjer hela upplevelsen är självklart den kulturhistoriska delen och den lokala hembygdsföreningen har gjort ett underbart arbete med alla små informationstavlor som berättar om gruvorna och det som en gång var. Otroligt läckert att springa längs och förbi alla gruvhål. Vi tog oss tid att stanna till och läsa på alla tavlor. Allmänbildande och intressant. Tack vare att vi tog oss tid nådde vi även Nävekvarn lagom till att Konsum slog upp dörrarna och vi kunde njuta av den sedvanliga fikan där. De har alltid haft ett bord med två stolar utanför kassan och alltid något schysst fikaerbjudande. Ortsborna är alltid trevliga och pratar mer än gärna. Sådant är bara naturligt på små orter.
När vi stegade ut ur Konsum hade regnet slutat. Ja, yr.se hade faktiskt rätt. Ett område med regn drog som hastigast förbi mellan 9 och 11. Mmm… sedan var det bara att sätta av på vår absoluta favoritsträcka på hela Sörmlandsleden. Stigen är bara så fantastisk hela vägen från Nävekvarna längs med Bråviken till Ålbäcksgrund och så vidare över Dragsberget. Denna gång tog vi dock den tråkigare delen av leden på asfaltsvägen mellan Lilla och Stora Uttervik. För en månad sedan sprang vi en alternativ sträckning på småstigar och obanat längs med kusten över Galtviksberget (se story med bilder). Den sträckan är tre kilometer längre men så otroligt mycket läckrare. Denna dag var vi dock lite tröttare och Kerstin fick en rejäl dipp efter Konsum, så vi tog den kortare och snabbare vägen fram till Stora Uttervik. Vi har sprungit den här sträckan (Nävekvarn-Koppartorp) 5-6 gånger och vet hur krävande och teknisk den är, inte minst med all kupering. Delsträckan mellan Gullängsberget och dess vidsträckta utsikt till Ålbäck är nog den läckraste på hela Sörmlandsleden. Vilken stig! Denna dag bjöd den även på fina nära möten med tofsmes, mindre korsnäbbar som satt och ”skalade” grankottar och så en strömstare i ålbäcken.
Jag har skrivit om denna sträcka så många gånger att jag känner mig tom på ord. Den måste upplevas! Fotografierna säger en del men långtifrån allt och själva helhetskänslan, dofterna, temperaturen, vinden, känslan i kontakten mellan stig och fötter, det meditativa rörelsemönstret, euforin, glädjen i steget och så Simonberget som grande finale.
Ni får helt enkelt njuta av våra bilder från vårt helgäventyr och om ni ska ge er själva ett nyårslöfte så borde det vara att springa Tunabergsrundan till våren eller sommaren 2016.
Det var nog allt för denna gång
Niklas & Kerstin
