Nä, jag vet, inte miljömässigt försvarbart att åka bil fyra timmar mellan Västerås och Nävekvarn för att springa 45 km stig. Nå, nu är det ju inte vilka stigar som helst, utan Sörmlandsledens absolut vackraste och samtidigt de mest tekniska. Kerstin och jag fick till två fantastiska tvådagarsturer på Tunaberghalvön i höstas men suget efter stigarna längs havet närmade sig svårartad abstinens med oroliga nätter, kallsvett och lätt frossa. Våren framöver är fullmatad med andra löpäventyr, så vi fick helt enkelt åsidosätta vårt klimatsmarta leverne och ta bilen till Tunaberg för en dag. Vi försökte åtminstone fylla bilen och locka med ytterligare ett par stiglöparentusiaster från Västerås, men icke. Vi kollade med Acke i Malmköping om han var sugen att joina eftersom vi skulle passera honom. Jodå, han var rejält sugen men hans tidsramar för påskens högtidligheter var i stramaste laget så det slutade med att han tog sin bil. Ibland är det svårt att få till det.

Vi mötte upp Acke i utkanten av Malmköping strax innan åtta på långfredagsmorgonen och styrde sedan kosan mot Nävekvarn på södra Tunaberg. Bilresan gjorde oss trots allt glada då vi noterade ormvråkar, sångsvanar och flera tranpar som ståtligt spatserade på åkrar och fält. Vi bestämde oss för att börja med Näverkvarnsslingan av Sörmlandsleden och sedan fortsatte österut på etapp 37 så kunde Acke vika av och tillbaka för att möjligen ta den snabbare asfaltvägen tillbaka till Nävekvarn. Morgonen började underbart med gråmulna moln som lättade och sprack upp. Det var vår i luften och fåglarna sjöng för fullt. Sjungande bofinkar, talgoxar, gärdsmygar, koltrastar och gulsparvar. När vi kom upp på Näverkvarns klint hängde en mäktig havsörn i uppåtvindarna från branten och spejade ned över Bråviken. Superhäftigt! Tredje gången vi ser havsörn just där. Sedan var det bara att njuta av utsikten och den helt fantastiska stigen längs klintens rygg. Hällmarker och gamla skruvade tallar i överflöd. Efter Pryssgården bjöds det på flera sjungande starar i den luftiga strandskogen. Bland hackspettarna hördes större hackspett, gröngöling och spillkråka. Temperaturen var skön och det var bara att skala av ett lager, långärmat för min del och kortbyxer för Kerstin. En bra början på en lång fredag minsann!

Den här rundan tar sin tid och det är klokt att avsätta en hel dag för den. Den är ansträngande. Och den är bara så fantastisk! Vi njöt av stigarna på etapp 37 och körde av gammal vana en del lokala stigar för att hela tiden få närheten till havet. Strax innan Lilla Uttervik var det tyvärr dags för Acke att vända tillbaka till Nävekvarn för hemfärd till Malmköping. Så synd, så synd, då grymt läckra stigar och vyer väntade. Men men, påsken är grym. Vi tog farväl och tackade för synnerligen glatt och trevligt sällskap med löften om närstående återseende. Vid Lilla Uttervik vek vi av från leden för att springa den tre kilometer längre och alternativa sträckan på stigar och obanat längs med kusten över Galtviksberget bort till (Stora) Uttervik och därmed slippa tre kilometer tråkig asfaltslöpning som utgör Sörmlandsleden. Inne i skogen uppenbarade sig plötsligt en långsträckt ås av mosstäckta gamla block som utan tvekan härstammade från Strömshults marmorbrott i närheten. Tänk att vi missade detta när vi sprang här sist i höstas. Kerstin skulle givetvis upp och klättra för att känna känslan inför det stundande sololägret i Wales om några veckor. I skogen sjöng tofsmesar, svartmesar, kungsfåglar, bofink och någon enstaka korsnäbb. Ett korppar höll låda och gråtrutarnas klagande läten högt ovan skvallrade om närheten till havet. Så himla häftigt att komma upp på höjderna med vidsträckt utsikt över Bråviken och de närliggande öarna, Mögö och Hargö. Den senare ön är speciell då dess östra del är hög med branta klippor som skjuter upp ur havet. Som en fästning. Snart nog var vi uppe på själva Galtviksberget med härlig utsikt österut mot Gullängsberget och öppna havet. På väg ner mot Utterviks småbåtshamn hörde vi stjärtmesars smattrande läte. Vi upptäckte snabbt två söta långstjärtade mesar och snart blev upprymda då vi såg att de var i slutfasen av sitt bobyggande (se Ingemar Larson fantastiska bildserie på stjärtmes).

Efter Uttervik väntade etapp 39 som i mitt tycke är ledens läckraste etapp, men etapper är bara etapper på en karta. Hela sträckan från Nävekvarns klint till Ålbäcken är outstanding. Längs havet bjöds det på storskarvar, knölsvanar, storskrakar, ejder, trutar och skrattmåsar. Det märktes på stigen att det varit orienteringstävling i området alldeles nyligen. Väldigt upptrampat. Vi sprang på och njöt av stigen och fotostoppen blev många. Smolket i bägaren var att Kerstins nya 212:or i en halv storlek mindre inte satt bra på hennes fötter. Stortårna i kläm och blåsa på lilltån. Vi kör ju båda med 212:or i två olika storlekar (UK 7 på sommaren och 7,5 på vintern). Det positiva i kråksången var ändå att Kerstin nu kunde välja bort detta par för långpass och köpa in ett par nya 7,5:or för de stundande flerdagarsäventyren hemmavid och i England.

Färden fortsatte över fantastiska Dragsberget med dess härliga mosstäckta hällmark med gammal luftig tallskog. Ropen av tranor och sångsvanar ekade långväga ifrån. Väl vid Mellsjön lyfte två tranor magnifikt helt nära. Så ståtliga och mäktiga de är! När vi kom till den nyanlagda våtmarken vid Järpsäter lyfte en havsörn och tog några svängar innan den satte sig i en tall lite längre bort intill våtmarken. Maffigt! Gäss och sångsvanar höll låda medan sånglärkan drillade i skyn. Snart nog fann vi oss klättrande upp mot Simonbergets långsträckta rygg av härligt mjukslipade och böljande hällmarker med häftiga vyer. Ett korppar höll till i bortesta branten och kom flygande längs med branterna i ögonhöjd! En dubbeltrast sjöng vemodigt i närheten. Norröver höjde sig Kummelbergets ruggiga runda topp. En dags ska vi besöka den toppen!

Väl i Koppartorp tog vi ett break och fyllde på vatten i församlingshemmets toalett. Med tanke på Kerstins ömmande tår bestämde vi oss för att skippa den annars så vackra gruvleden och istället mata fem kilometer grusväg till Kungstorp för att där ta av på det lokala motionsspåret till Nävekvarns IP och sedan avsluta med lite asfalt till Nävekvarn. På denna sträck bjöds det på dagens höjdpunkt vad gäller fåglar då jag plötsligt hörde en sjungande trädlärka. Vi stannade förstås och plötsligt hade vi två sjungande trädlärkor ovanför våra huvuden. Dess sång är så ljuvlig och jag blir alltid så otroligt glad av att höra dem! Väl i Nävekvarn blev det förstås av tradition en fika på Konsum innan vi bytte om till torrt och satte oss i bilen. Men vad kan väl passa bättre än att stanna till i Nyköping och glida in på restaurang Ät. och avnjuta deras utsökta burgare i skön miljö. Sagt och gjort, så blev det. Vilken dag! Totalt noterade vi/jag 50 fågelarter under dagen!

Så, nu får bilderna äntligen förmedla dagen på sitt förträffliga och ordlösa vis!