Jag gillar skarpt små, familjära trailtävlingar och hade hela sommaren gått och sneglat förhoppningsfullt mot datumet 16/7. Vi har gått igenom en omgång med vattkoppor på alla tre barnen här hemma så trots en hel månad har gått av mitt nästan två månader långa sommarlov så har vi inte gjort så mycket med familjen. Svårt att vistas på offentliga platser med barn som smittar. Därför har jag inte riktigt vetat om det skulle passa in i familjeplaneringen att åka iväg och springa Tiveden Trail.

Familjärt i Granvik!

Loppet går i Tivedsskogarna i Granvik norr om Karlsborg i Västergötland. Jag fick nys om loppet förra året och blev väldigt sugen på att springa då jag vet hur vacker och speciell natur det är i Tiveden. Förra året kunde jag inte springa men konceptet för loppet är lite annorlunda och liknar inget jag sprungit tidigare. Det är varvbana med gemensam start för alla tävlande och sen springer man ett, två eller fem varv. Fem varv skulle motsvara en halvmara ungefär och 700 höjdmeter. Bra att få in lite fartträning inför Axa Fjällmaraton och en hel del höjdmeter för att vara ett lopp i södra Sverige. Loppet var dessutom billigt (120 kr för efteranmälan) så när det visade sig att jag kunde springa anmälde jag mig direkt. Tomas och Jan från Team Nordic Trail JKPG hängde också med. Sköj! Man skulle registrera sig senast en timme innan starten kl 15 så vi hade gott om tid att förbereda oss. Träffade Jeanette från Mullsjö med familj som var med på VätterVyernas i våras. Hennes man Per skulle inte springa så han kunde stå vid vätskekontrollen med mina flaskor med Tailwind. Perfekt då det bara fanns vatten vid vätskestationen! Vi passade på att ge oss ut och värma upp lite på banan och möttes direkt av smala, tekniska stigar. Jag hade kikat lite på segrartiden förra året och då var den 1.37 och då sprang de fyra varv. Då var det inga långsamma löpare som vann heller så mina föraningar var att banan skulle vara tuff och teknisk. Väl tillbaka var det äntligen dags för start.

Fredrik Ousbäck (Vinnare av både Billingen Trail Marathon och Billingen X-trail) tar täten direkt.

Det är alltid lite speciellt med en gemensam start. Var ska man stå liksom? Vill inte gå ut för hårt men vill samtidigt inte få trängas för mycket på de smala stigarna. Efter några hundra meter kommer vi till den första stigningen. 40 höjdmeter rakt upp. Här luckras fältet upp automatiskt. Har en liten kille framför mig i backen ett tag som måste vara ca 7-8 år. Vilken fart för en sån liten kille. Känns lite annorlunda men samtidigt lite gemytligt att springa om ett barn. Det visar sig att mina föraningar om banan införlivas och mer därtill. Det är som att alla stenar och rötter i hela norra Västergötland bestämt sig för att ha en galen släktträff på stigarna runt banan. Och inte nog med det så har kompisarna blåbärsrisen kraschat festen och vajar tätt över stigarna så man stundtals inte ens ser de vassa stenarna och hala rötterna som festar loss där nere under mina Salomon S-Lab Sense 4 Ultra SG. Kändes som helt rätt skoval i alla fall. Vanliga Sense Ultra med kortare dobbar hade nog varit lite väl hala på den oerhört tekniska och branta banan. Varvet vi springer visar sig vara en veritabel bergochdalbana. Ständigt backar upp och ner och väldigt få flacka partier.

Sista stigningen avklarad på första varvet. Lyckas ändå se lite glad och pigg ut

Första varvet passerar jag på knappa 25 minuter. Dricker lite Tailwind och ger mig sen ut för att tampas med backarna, stenarna och rötterna igen. Som tur är innehåller varvet några andningshål där man springer vid spektakulärt vackra skogssjöar delvis omringade av branta klippor. Dagen till ära så ligger de nästan helt stilla och blanka då det knappt blåser något. Andra varvet får jag en löpare hack i häl. Det känns som att han hela tiden ligger precis bakom mig vilket får mig att springa kanske aningen snabbare än vad jag tänkt mig. Detta leder till slut till att jag vid banan högsta hopp (Ja, hopp) på en knapp meter från en klippavsats ned till en annan tappar fotfästet på rullgruset som ligger som en tunt lager på klippan nedanför och glider kanske en meter nedåt med bara en fot i marken och på något sätt lyckas jag hålla balansen och få tag i en bansnitsel (!!) och stanna upp. Tur det för efter det var det ett fall på kanske två-tre meter och sen in i ett träd. Potentiellt väldigt oskönt. Efter det bestämmer jag mig för att ta det lugnare på farligaste partierna för att inte riskera en skada inför Axa (och för att överleva )

En av nedförsbackarna. Ser kanske inte så brant ut men det var det.

Banan bjuder på väldigt speciell traillöpning. När det är så tekniskt krävande måste man vara fullt fokuserad bara för att ha koll på var man sätter fötterna. Lyckligtvis när det är varvbana så kan man göra mentala noteringar av alla svåra passager och stenar som sticker upp på luriga ställen. Olyckligtvis när det är en sjukt tuff och krävande bana är att man efter varje varv blir så mycket tröttare i kropp och ben och även mentalt av att behöva fokusera så länge så det blir svårare och svårare att parera banan på ett bra sätt. Det är verkligen rock ‘n’ roll-trail! De branta, sicksackiga backarna ger en känsla av fart som gör att kroppen (läs: baken) inte riktigt hänger med i svängarna. Ibland känner jag mig som en bil med bredställ i svängarna

Galen höjdkurva!

Andra varvet passerades efter 49 minuter och tredje efter 1.15 så ganska jämnt snitt på de tre första. Mentalt blir det lite lättare just att man nu kan börja räkna ned varven efter att ha passerat hälften. Men fysiskt är det tungt. Jag har några ryggar framför som jag vill hinna ikapp och känslan är att jag plockar in på dem i backarna. Men i och med att jag tränar för längre äventyr så är halvmaradistansen lite lurig för mig. Det är sällan jag ligger och pumpar på i så högt tempo i så många kilometer. På fjärde varvet händer det som inte får hända. Krampkänningar i höger baksida lår. Illa! Stannar direkt, sträcker ut lite och lyckas på något sätt lufsa vidare och få känningarna att släppa. Dessutom fick jag känningarna när det var flackt. Måste bero på att jag slappnade av lite eller att det var lite lerigt just där. Nu har i alla fall avståndet ökat till ryggarna framför. Jag kämpar på och in på sista varvet är jag ikapp de två löparna vid första branta backen. Gött! Väl uppe på toppen hejar jag på en trött Jan som haft en tung dag på de tekniska stigarna. Sen händer det igen! Krampkänningar fast på vänster sida denna gången. Nästan på exakt samma ställe. Usch. Segt mentalt men jag ska ikapp. Efter ca tre km på sista varvet springer jag även förbi Tomas som också haft det motigt. Ger ändå lite energi att få glada hejarop och vid de sista stigningarna kommer jag ikapp en av löparna framför men den andra (han som låg hack i häl på andra varvet) visar sig ha mycket mer krafter kvar och han bara ångar vidare uppför backarna. Målsättningen får bli att hålla undan till den bakomvarande löparen. Jag vet att jag är stark på utförslöpningen så det ska nog gå vägen. Nu är alla krampkänningar borta och jag håller bra fart hela vägen in i mål. Galet trött och helt utpumpad får jag stå och pusta lite efter målgången. Helt klart det tekniskt mest krävande trailloppet jag någonsin sprungit. Jag har dessutom lyckats springa in på en åttonde plats på tiden 2.11 vilket jag är riktigt nöjd med! Vinnare blev återigen oerhört snabbe Fredrik Ousbäck på 1.52 och den tiden säger en hel del om hur tuff den här halvmaran var. Efter målgången ger jag mig ut för att heja på Tomas och Jan samtidigt som jag snabbt mumsar i mig en hel påse med TuttiFrutti och dricker massor med vatten. Var helt dyngsvett när jag gick i mål. Nedan kan du se en väldigt bra film av vinnaren av stafetten från olika delar av loppet samt att i slutet kan man höra mig säga: Gött jobbat! när jag är på väg ut på stigarna igen. Tack Ola för tipset om filmen!

Efter att Tomas och Jan gått i mål bar det av till en sjö precis intill tävlingsområdet där det fanns en vedeldad bastu vid en brygga. Klockrent!

Tomas vid bastustugan

Underbart svalkande!

Bastuhäng!

Det kommer en del andra löpare och vi blir fast i den sköna värmen länge och tjötar och delar våra intryck från loppet. Andra doppet efter bastun var kanske lite mer uppfriskande än den första men man kände sig ren och fräsch och lite piggare efteråt. Sammanfattningsvis var Tiveden Trail ett helt galet krävande och tekniskt men samtidigt väldigt roligt lopp. Innan var jag osäker på om jag skulle gilla att springa en varvbana men det hade sin charm helt klart och jag kommer definitivt springa fler år samt försöka få till fler trailupptechlöpningspass i de tivedska skogarna. Stort plus till arrangörerna för ett kanonarrangemang och skön stämning innan och efter loppet samt Per som skötte vätskelangningen till mig med bravur!