Vet inte riktigt hur jag ska slå an det nyligen upplevda äventyret i den svenska fjällvärlden. Tio heldagar med allt vad man kan begära eller snarare förvänta sig på en färd genom vild och mäktig natur när vädrets makter tycks spela ut hela sitt register i kombination med bergens och dalgångarnas egna mikroklimatsystem. Det finns äventyr och så finns det äventyr. Detta äventyr som upplevdes inom tre nationalparker (Stora Sjöfallet, Sarek och Padjelanta) bjöd på ytterligheter ifråga om väder, mental prövning och glädje. Egentligen en perfekt mix kan tyckas, men det finns alltid en gräns någonstans för vad kropp och psyke orkar med under en längre period, även om tid i sammanhanget är ett relativt begrepp. Jag har valt att dela upp denna story i två delar eftersom nämnda äventyr karaktäriserades av en inledande period av extremt skitväder med kyla, regn, snö och blåst för att tvärt övergå till en period med bästa tänkbara väder med klarblå himmel, svaga ljumma vindar och behaglig sommarvärme. Vädret gör skillnad, väldigt mycket skillnad!
Det blir inte alltid som man tänkt när man ger sig ut på äventyr i vildmarken, särskilt när det handlar om äventyr i fjällkedjan. Det är alltid väder och terräng som dikterar villkoren, tro aldrig något annat. En portion ödmjukhet är därför nödvändig liksom att vara följsamt uppmärksam på yttre omständigheter och skeenden. För min del började ”svårigheterna” redan dagarna innan jag satte mig på flyget till Gällivare. Jag kollade väderprognosen och även om både smhi och yr ändrade fram och tillbaka gick det inte att blunda för den intensiva kallfront och tillhörande djupa lågtryck som växte till sig ute över Atlanten på sin väg in över Skandinavien. Frågan var bara hur intensivt och långvarigt det skulle bli? Jag har ju haft grymt flyt med vädret på mina äventyr i fjällen de senaste två åren och sedan Wales i juni kändes det som jag hamnat i onåd hos vädergudarna. Nå, det handlade inte bara om vädret utan lika mycket om en längtan efter att bara ha semester och bara få vara. Jag hade inte hela mitt hjärta med mig inför det stundande äventyret och jag vet av erfarenhet att om man inte är helt taggad med längtan och ett förväntansfullt sug, ja, då blir allting så mycket jobbigare mentalt när det uppstår motgångar. Faktum är att jag faktiskt var nära att avbryta det hela innan äventyret ens startat. Jag kollade sista-minuten-flyg till England för äventyr i Wales eller Lake District istället, men nix, det fanns inga. Jag visste också att jag skulle ångra mig efter några dagars soft tillvaro om jag inte stack iväg till fjällen. På söndag eftermiddag den 7 augusti tog jag så tåget med katterna och packningen till mamma i Stockholm. I sista minuten kompletterade jag packningen med långa tights och min robustare regnjacka (OMM Kamleika Smock) liksom två fyraliters drygbags fastspända utanpå löpryggan, innehållande lätta (regn)kläder snabbt åtkomliga. De långa tightsen var guld värda hela första veckan!
Väl hos mamma, katterna lössläppta i kärleksfullt hem och mitt bohag för det stundande äventyret i en löprygga på 24 liter började så den efterlängtade längtan äntligen smyga sig på. Bara att löpa linan ut, även om det visade sig att linan skulle hålla sig allt annat än rak och styv, men så är det med äventyr värda namnet.
8-14 augusti – The bad weather adventure
Måndag morgon. Bordade planet som lyfte två timmar försenat mot Gällivare. En ung kille slog sig ned i sätet bredvid mig med kommentaren ”Bra skoval!” och syftade på mina X-talon 212:or. Det visade sig att han var orienterare, så det blev naturligtvis snack om löpning och diverse äventyr till fjälls. Erik, som han hette, och hans kollega Sofie skulle upp och arbeta med hydrologiska mätningar och de gav mig vänligt skjuts in till Gällivare. Tacksamt eftersom det regnade och var snävt med tid i och med förseningen. Jag inhandlade gas på Team Sportia och ett par schyssta lätta stavar på Intersport. En snabb latte på Gällivares schysstaste fik (och restaurang), ”Alla tiders café”, var givet medan regnet strilade ner från gråtung himmel. En närmast fullpackad buss lämnade Gällivare station och tre timmar senare steg jag av vid Suorvadammen. Ingen annan, bara jag och det skulle dröja fyra dagar innan jag mötte en människa igen.
Hittade på stigen genom björkskogen på andra sidan dammen medan regnet strilade ner. Dock varmt i luften. Strax efter åtta på kvällen hittade jag en bra plats ovanför trädgränsen och slog snabbt upp tältet. Glad att jag haft på mig mina vattentäta, tunna och merinofodrade Sealskinz redan från start. Bytte om till min torra mysiga nattdress och kröp ner i dunsäcken. Regnet smattrade sövande mot tältduken. Vaknade vid sextiden på tisdag morgon. Tittade ut. Toktjock dimma. Somnade om. Vaknade vid nio. Kyligare, men sikten bra och inget regn. Lät tältet torka ur i vinden medan jag åt frukost.
Kom iväg någon gång efter tio och fortsatte min klättring och rundade så småningom berget Hállji för att ta av mot väst med sikte på Alep Skálariehppe, Gassaláhko-slätten och så ståtliga Áhkká. Frisk, kylig motvind med enstaka inslag av smattrande kornsnö. Blev Haglöfs-hoodie och Berghaus-smocken samt långa tights och shorts redan från start. Denna sträcka över platån och slätten mot Áhkká må se fin, slät och springvänlig ut på kartan, men visade sig vara närmast omöjlig att springa med åtta kilo på ryggen. Otroligt stenig hedmark eller bara långa partier med blockterräng eller stenfält och mitt i allt detta sänkor, kullar, vattendrag och småsjöar. Det blev mest snabbmarsch med inslag av jogg i motvinden. Längs med Sarektjåhkkå-massivet drog hela tiden moln med långa draperade släp av snö. Slog upp tältet runt sjutiden på kvällen sydväst om Stuor Stuodak. Kallt med bara ett par plusgrader men uppehåll. Återigen en natt med regnsmatter och inslag av hagel. Tog sovmorgon och solen lyckades tränga igenom till och från. Sen start igen då jag lät tältet torka ur i vinden och solen. En kylig dag med kall sydväst(mot)vind men i stort sett uppehåll och en hel del sol. Áhkkás toppar låg dock inbäddade i moln, såsom oftast är fallet. Täta draperier av snö släpade längs den kloka gummans sluttningar. Vaknade ur min betraktelse när en sms-signal bröt genom vindsuset. Täckning på den lilla Nokia-mobilen med Telia-abonnemang. Ett mess från Kerstin, min livlina via sms på detta äventyr när täckning fanns. Satte mig i lä av en sten i solskenet och skrev ett svar på gammal hederligt tidskrävande vis på en knapptelefon, men jag hade ju inte bråttom. Jag låg redan efter i tidsschemat och hade bestämt mig för att ta det som det kom utifrån terräng och väder. Jag var inte där för att försöka hålla en storslagen och härligt naiv plan. Jag var där för att uppleva och i möjligaste mån njuta!
Jag beslöt mig för att skippa en topptur upp till Áhkkás Nordosttopp, då det inte är toppturen i sig som är intressant, utan jag vill ha vyn som erbjuds från toppen. Jag skulle ju förhoppningsvis återkomma till området i slutet av äventyret. Jag kom istället på mig själv, ständigt sneglande med trånfylld blick mot Sarektjåhkkås höga molnfria kungakrona. Ställde in det mentala siktet på ett försök på massivets Nordtopp och satte av söderut mot Suottasjtjåhkkå och glaciären Suottasjjiegna. Ju närmare jag kom blev jag medveten om att jag hittat ett nytt favoritberg. Sedan tidigare är Tjahkelij (mitt emot Skierffe i nedre Rapadalen) mitt favoritberg, men nu hade Niják seglat upp som en lika klar favorit. Dess grymma nordsida och det fristående bergets form påminde om Eigers nordsida, fast i miniatyr. Fråga mig inte varför dessa två berg tilltalar mig så mycket att jag kallar dem ”mina favoritberg”. Det bara är så och jag vet inte varför, men de berör mitt inre på något härligt primitivt sätt. Och de båda gör mig glad inombords!
Min färd fortsatte längs Sareklåpptå med glaciärerna, jokkarna och topparna på höger hand. Det var läckert ljus med molnen och glaciärernas blåvita lyster. Många fotosessions blev det. Snart nog började min klättring upp mot Sarektjåhkkås Nordtopp. Från 14-1500m var det en hel del nysnö och minusgrader, men nästan helt vindstilla. Stötte en flock fjällripor på den branta sluttningen med blocksten av olika format och storlek. Tro mig, det var helt fantastiskt att komma upp på 2000 meters höjd och anträda den sista snöklädda passagen upp till toppen. Väl uppe på Nordtoppen blev jag varse den fantastiska kronan av de fyra 2000m-topparna (Nord-, Stor-, Syd och Bucht-toppen). Själva Stortoppen höjde sig skräckinjagande och närmast ointaglig från där jag stod. Jag visste att jag aldrig någonsin skulle försöka mig på den toppen. Aldrig. Nordtoppen på 2056m dög alldeles utmärkt för mig och vilka vyer. Det syntes att det snöat en hel del på höjderna i hela norra Sarek de senaste dagarna. Alla berg var pudrade i vitt och känslan var vinterlik, inte alls augusti, sommar eller ens Sverige. Och så tyst. Ingen vind. Händer och fötter som frös, men hjärtat slog varmt och ögonen glittrade lyckligt. Dags att tänka på nedfärden som i snötäckt blockstensterräng tar längre tid än uppför. Klockan var ändå halvsju på kvällen. Väldigt vacker kväll med rödfärgade moln i väster och plötsligt kom en gammal kungsörn flygande genom passet och västerut mot de röda molnen. Vilken avslutning på dagen och den magnifika toppturen! Jag slog läger nere vid basen av en fin knalle på 1250m höjd med härlig utsikt ner mot Guhkesvágge. Placerade tältet för bästa vinkeln för en vacker tänkt soluppgång. Gick ner till bäcken för att hämta vatten för natten och frukosten och mitt bland gräs och sten ser jag en ärgad renklocka (som ledarhärken har) ligga där på marken. Vad är sannolikheten att hitta en renklocka i Sareks oändliga stenhav? Jag åt en god middag och vid åtta hade jag krupit ner i en gosig sovsäck, lyckligt ovetande om att jag skulle få stanna i den i drygt 20 timmar. En halvtimma efter att jag krupit ner i säcken gav tältduken ifrån sig ljud. Jaha, regn nu igen… men det var något som inte stämde. Ljudet var inte lika taktfast och smattrande som regn utan mer oregelbundet, mjukare ”fluff, fluff-fluff, fluff”. Tittade ut. Vinden hade ökat markant och drev ett intensivt snöfall framför sig genom passet och vidare ner i dalen. ”Jahapp, OK, var bara det som fattades, stora feta blöta snöflingor som tynger ner tältet. Får se hur det här går…” var tankegången. Bara att sova och hoppas på att det går över snabbt. Man tappar lite av tidsuppfattningen i situationer som denna och när man sover i tält när det blåser, snöar eller regnar. Vaknar upp, somnar om, drömmer, vaknar, somnar om vartannat. Blir aldrig någon djupsömn. Det blir något meditativt och dvalliknande över den sarkofagliknande tillvaron. Tur att jag inte har klaustrofobi eller anlag för liggsår. Tittade bara på klockan någon gång då och då. Åt lite, sov lite, messade till Kerstin och fick några peppande mess tillbaka. Hade det varmt och gott i tältet. Kunde laga mat i absidern utan problem. Var ute en gång på 20 timmar för att hämta vatten. Pissade, ja, det gjorde jag i kokkärlet hukandes på knä i tältet. Nöden har ingen lag. Var bara att vaska ur med snö. Mat hade jag för flera dagar och eftersom jag inte visste hur omfattande snöovädret var fanns ingen anledning att packa ihop i kall blötsnö, bli nedkyld och kanske inte hitta någon plats att slå upp tältet längre ner i dalen. Jag bestämde mig för att vänta tills det blev uppehåll. Det dröjde, ja, det dröjde till strax efter fyra på torsdag eftermiddag. Messade Kerstin ”att jag packar ihop beger mig österut mot Ähpar till”. Det blev ett par fantastiskt fina och sköna timmar på kvällen längs Guhkesvágge fram till en fin rished norr om Bierikjávrre. Och äntligen en natt utan vind eller smatter mot tältduken!
Oj, jag skriver och skriver, men liksom färden genom fjällvärlden går det långsamt framåt. Får summera bättre och avhandla de intressanta delarna.
Vaknade upp i en kylslagen vacker dal med en värmande sol som lyckades hitta luckor i molnen. Frukost till ljungpiparens vemodiga vissling och med hela fantastiska Ähpar-massivet framför mig. Inga ridge-klättringar denna gång. Alla kammar var snöklädda och jag låg efter i tidsschemat och hade bara mat för en heldag och nödproviant för ytterligare två dagar kvar. Bestämde mig för att köra Rapadalen söderut ner till Aktse. Och för första gången fanns en stig och jag kunde springa rätt långa sträckor men hamnade lite för långt ner vid Sjielmágiedde innan jag kom på stigen mot passet Snávvavágge och väl däruppe var det vackert och springvänligt. Här mötte jag de första människorna. Först två som kurade i en grop och sedan tre som vandrade söderut. Stannade och hade ett trevligt samtal med en tjej och kille. Hejade längre fram på ytterligare två som satt i lä bakom en klippa och fikade. På vägen ner från passet iakttog jag fyra personer som höll på att slå upp ett stort tarp. Märkligt, inte sett en människa på fyra dagar men plötsligt dök de upp lite här och där kring Snávva. Utförslöpan ned mot Rapadalen var grymt läcker och omöjligt att hålla igen. Glädje! Stigen fortsatte fint genom djungeln av björkskog men snart blev det tätare mellan sumphålen, snårigare, steniga partier och vad, vilket förstörde rytmen. Ömsom löpning, ömsom vandring i rask fart. Denna typ av djungelträsklöpning blir rätt tröttsam i längden och särskilt avsaknaden av vyer. Det blev nattläger vid en jokkarna nedanför Buovdavárásj i vackert solnedgångsljus.
Klockan fyra på lördagsmorgon vaknade jag av att regnet smattrade mot tältduken. Suck! Lika bra att stiga upp och få det regnblöta djungelträsket avklarat och komma till Aktse så fort som möjligt. Många äro stigarna och vaden längs nedre Rapadalen och jag fick nog när jag hamnade ute på en myr med vatten upp till grenen och till råga på allt kom det in vatten under regnbyxorna och så innanför sealskinz-strumporna. Inte bra att få in vatten i strumporna! Blev så förbannat trött på den grönskande djungeln och tog sikte mot en ravin längs sidan av berget Ridok för att komma upp på kalfjället. En mödosam klättring med blöta kalla fötter. När jag väl kom upp såg jag Skierffe på håll och tänkte mig en lov bland de vaga topparna. Regn med inslag av hagel och hård kall nordostvind var absolut sämsta tänkbara förutsättning. Vad kunde det var till Aktse? En mil? 15 km? Jag höll för mycket åt norr och kroppen började kylas ner, särskilt mina kalla fötter och vattenfyllda strumpor. Jag vet hur snabbt man blir nedkyld under dessa förhållanden i hård kall vind. Klockan var runt tio på förmiddagen då jag hittade en plats mellan Suorkitjåhkkå och Niehter och snabbt beslöt mig för att slå upp tältet. Snabbt in i tältet, ombyte till torrt och ner i sovsäcken. Det tog mig en timma att få igång fötterna! Hade plötsligt täckning där på kalfjället. Nå, en pinne räcker för att skicka sms. Jag trodde på ett snart uppehåll och ville inte oroa Kerstin i onödan och meddelade att jag var i Aktse. Fick även värmande sms från Bernt (Hedlund). Men något uppehåll blev det inte! Det slutade regna först klockan tio på kvällen och då ökade vindstyrkan än mer. Jag vågade inte använda gasolköket då vinden hela tiden drog och slet i tältet. Jag åt nötter, snickers och drack olivolja. Matmässigt hade jag lite torkat kött och 1 ½ påse potatismospulver kvar. Jag fick i mig en påse mospulver i två omgångar under kvällen. Sked för sked med pulver in i munnen och som sköljdes ner med kallt vatten. Nöden har ingen lag. Kroppen behöver energi. Det blev inte mycket sömn den natten. Orolig om tältet skulle hålla. Jag hade ändå varit så pass klar i huvudet att jag placerat en stor sten på samtliga tältpinnar när jag slog upp tältet. Och hade en liten bäck tre meter från tältet. Denna gång blev det 19 timmar i tältet, men denna gång var situationen inte så rofylld utan mest obehaglig och stundtals med sting av rädsla. Tältet är det absolut viktigaste skyddet av allt i ens utrustning. Skulle det packa ihop så blir det fan inte roligt. Den vilda vinden med kastbyar över kalfjällsnatten höll min hjärna i ett krampaktigt grepp. Klockan fem på söndag morgon tittade jag ut: molnen hade tagit höjd men den hårda råkalla nordanvinden bestod och bet i kinderna. Tältet höll! Det var bara att lägga upp en plan och satsa allt på ett kort. Räknade ut att jag var runt 15 km från Aktse. Behöll mitt torra underställ och mina torra strumpor som jag omslöt med tunna plastpåsar jag hade med mig och nu fick jag nytta av min Kamleika-smock som gott vindskydd. Packade ihop allt snabbt och var snart i rörelse men utan att stressa. När jag väl passerat toppen av Gierdogiesjtjåhkkå, fått upp värmen, såg solens strålar sila ner genom molnen i öster och hade Skierffe framför mig, ja, då visste jag att det var lugnt. Känslan var överväldigande! Firade med min sista nötcréme. Där och då var jag mentalt slut och utpumpad. Kände bara ”Nu får det räcka för denna gång! Till Aktse, sedan Salto och därifrån till Gällivare och tåget hem. Hem till tryggheten, värmen och civilisationen.” Men självklart ville jag ju upp på Skierffe först. Tredje gången och tredje året på rad. Lite av en tradition. Väl nere i Aktse runt tio-snåret på förmiddagen hade de flesta lämnat stugorna och jag tog in i den gamla fina stugan. Den sköna värmen från de som tacksamt eldat i kaminen på morgonen var som en skänk från ovan! Som jag njöt! Handlade massor av godsaker i den lilla shopen och eldade på i kaminen. Hängde alla kläder på tork. Åt Bullens korv och potatismos, några koppar kaffe med fötterna intill kaminen och sedan en tupplur på det. Det var väderomslag på gång och jag hade fått ett par mess från Bernt som övertygade mig om att det SKA bli fint väder nu. Håll ut Niklas, lät han liksom hälsa! Och vilken fantastisk eftermiddag och kväll det blev där i Aktse och i stugan. Umgicks och pratade med två underbara tyskar, Lukas och Georg, som vandrat 14 dagar genom Sarek och varit häruppe ett flertal gånger. Jag tog en kvällspromenad uppåt höjden för att få täckning och kunna messa Kerstin och Bernt. Hade närkontakt med både lavskrikor och lappmes. Jag repade nytt mod och en ny plan tog form. Inte skulle jag åka hem inte. Hur hade den absurda och befängda tanken fått fäste i mitt huvud? Jag hade fått min beskärda del av mental prövning och däruppe på höjden med solen som sakta sänkte sig ned bakom Skierffe bestämde jag mig för att fortsätta och att bara njuta av de resterande dagarna!
15-18 augusti – The good weather adventure
Måndag morgon. Vaknade klockan sex i en skön säng. Huh, vilken plågsam och till synes ändlös mardröm jag vaknade ur! Insnöad, inregnad, kokkärlspissoar, pulvermos upp över öronen, fötter som kylklampar, glödande regnsmatter och tiden som fastnat i ett slags vakuum. Jag vred på mig och tittade ut genom fönstret. Klarblå himmel! Jag andades ut och log.
Jag var först upp i stugan. Eldade på i kaminen och började fixa min frukost och packa ryggan. Gick ut på trappen. Laitaure låg spegelblank och temperaturen var behaglig. Bestämde mig för att det fick bli kortbyxor denna första sommardag på mitt äventyr. Jag tog farväl av tyskarna och ett par coola fransmän. Kände mig som pånyttfödd där jag dansade fram längs Kungsledsstigen mot båtplatsen Svijnne för båtturen över Sitojaure. Det är vackert däruppe på kalfjället, renarna, lappsparvarna, ljungpiparna, stigen, som slutligen faller och slingrar sig ner mot Ultevis fjällurskog, dess gamla björkar och de insprängda myrarna. Löpglädje att äntligen få springa med uräten lätt ryggsäck och klarblå himmel ovan. Den kalla nordanvinden hade ersatts av en ljum fläktande vind. Tajmade in båten bra och hann prata med ett par trevliga vandrare innan Anna tog oss över till andra sidan Sitojaure. Därifrån var det bara att njuta och tassa på de två milen till fjällstationen i Saltoluokta. Jag kom vältajmat till lunchen och hann prata med några snubbar som var intresserade av min minimalistiska packning. Det var välkommet med god vällagad mat: en krämig morotssoppa och en delikat rödingröra och så efterlängtad sallad. Blev några omtag, förstås. Medan jag satt där och njöt av en kaffe kom en tjej fram: ”Visst var det du som var i Abisko vid den här tiden för två år sedan? Du hade sprungit hela Kungsleden” Letade i minnet och så föll bitarna på plats. Vi delade rum på fjällstationen och hade flera trevliga samtal. Nu hade hon sin bror med sig och det slutade med att jag fick hjälpa honom med ett upplägg på fem dagar längs Kungsleden. Alltid kul att kunna vara till hjälp, även om jag rekommenderade Padjelantaleden framför Kungsleden.
Efter mat, sociala medier, messande, dusch och en skön bastu var det dags att ta 16:20-båten över till Kebnats. Med på båten fanns Mats Jacobsson (se hans vandringsäventyr 2015) med sin goa hund. Han hade weekendsemestrat på Salto och var nu på väg till Ritsems fjällstation där han arbetar som platschef denna säsong. Vi hade ett trevligt samtal som kretsade kring fjällen, löpning, utrustning och möten med människor. Han erbjöd vänligen skjuts upp till Ritsem, men jag hade stämt möte med Bernt (Hedlund) och Lise (Bjerklöv). Mycket riktigt, där på bryggan stod en glad Bernt och vinkade. Det blev en trevlig eftermiddag på bussen och kväll på fjällstationen i Ritsem. Att få vara i Lises och Bernts sällskap gjorde mig väldigt glad och jag blev all tmer taggad för nya äventyr! På fjällstationen stötte jag även ihop med Max (Sjärlin) som sprang Western States 100 miles tidigare i somras. Han jobbade extra som stugvärd och slog sig ner hos oss när han gick av vid åtta på kvällen. Skön kille, som liksom Mats kör sitt eget race. Jag fick bland annat bra information om den snabbaste eller minst mödosammaste vägen upp till Áhkkás Nordost- och Stortopp. Runt nio var det dags för mig att runda av och ta mig ner till båtplatsen och slå upp tältet för en natts sömn medan Bernt och Lise sov på stationen. Kvällen var vacker med vy över Ahkkajaure mot Lapplands drottning där på andra sidan. Där och då gjorde jag en skrämmande upptäckt och det var att tyget i toppen på tältet, där den bärande tältstolpen slutar, i stort sett var helt söndernött! Och strax därefter gick stolpen genom tyget! Skandal! Det ständiga vajandet den blåsiga natten och friktionen mellan stolpe och tyg hade uppenbarligen nött sönder tyget. Tänk om detta hade hänt mitt i natten på kalfjället?! Hela tältets bärighet bygger ju på denna enda mittstolpe. Hur fan kan man konstruera ett tält utan att förstärka tyget med kraftig nylon eller liknande i toppen (vilket de gjort för stolparna vid fot- och huvudändan). Har nu skrivit ett långt mail till Vaude och begärt kompensation. Jag kommer att behålla tältet, då jag förutom detta allvarliga är supernöjd med tältet. Kommer att lämna in det hos Tältcentralen i Stockholm så får de förstärka och laga tyget. Tack och lov fungerade det bra att stötta upp toppen med en av stavarna resten av tiden!
Vaknade på tisdag morgon med en aningen sur min. Bernt och smhi hade lovat sol och klarblå himmel, men som nu täcktes av ett högt tunt molntäcke. Áhkkás toppar var inbäddade i moln. Hon är nyckfull hon, Lapplands drottning. Hon bjuder in till topptur när hon behagar. Tillsammans med Bernt och Lise åkte vi tidiga båten över till Änonjálmme och vi började med en härlig frukost med kaffe, glödkakor, ost och rökt sikt på det samiska Kerstins Café. Kerstin visade sig vara en go liten Áhkká, det vill säga en klok liten gumma. Vi njöt av varandras sällskap och mös nära den sprakande elden. Vilken fantastisk start på dagen. Här skiljdes så våra vägar. Nu väntade Padjelantaledens underbara stigar som jag ville springa medan Bernt och Lise skulle vandra in i Ruohtesvágge och sedan Guophervágge tillbaka. Eftersom Áhkká var insvept i moln siktade jag in mig på Ruohtesvágge och bergskammarna där. Vilken fröjd det var att få springa på Padjelantaledens stigar med den omkringliggande naturens böljande landskap. För mig är detta himmelriket som stiglöpare! Mellan de två broarna innan Kisuris tog jag av från leden och tog den smala stigen österut mot Ruohtesvagge och de ståtliga bergen; Áhkká till vänster, Gisuris till höger och läckra Niják rakt fram. Allt eftersom skingrades molnen och snart nog sken solen från en klarblå himmel. I höjd med Gisuris gjorde jag ett stopp för att äta lunch. Man ska inte fatta beslut på tom mage. Áhkkás toppar vart alltmer synliga. Kanske är detta chansen för en topptur. Jag åt lunch och njöt av den värmande solen. Med ens var topparna helt molnfri. Om jag bestämde mig för en topptur skulle dagens färd innebära en lång omväg på tre mil och sedan en klättring uppför berget med Sveriges längsta fallhöjd (runt 1500m). Äh, jag kanske bara får denna chans! Vem vet hur vädret är nästa dag? Det var inget att fundera över. Ett försök att nå toppen fick det allt bli även om vägen dit skulle bli lång och mödosam över och uppför konstant blockstensterräng. Jag valde sedan att påbörja klättringen uppåt längs den brantare nordostsidan. Från 1500m och uppåt var det skugga, minusgrader och en del snö, så det var bara att vara försiktig. Ett steg i taget. Väl uppe på Nordosttoppen på 2010 meters höjd var glädjen obeskrivlig. Klockan var närmare halvfem, solen värmde och vyerna i 360 grader var helt fantastiska. Jag bara njöt! Trots kalla fötter stannade jag däruppe en 10-15 minuter. Fick liksom inte nog av utsikten och tystnaden. Jag gick aldrig ut på själva spetsen som utgör Stortoppen (2015m), då ett läskigt snötäckt hak behövde passeras. Jag var nöjd som det var. Fem meter hit eller dit, inte värt risken. Det var dags att tänka på refrängen och den tidskrävande nedstigningen, som kräver försiktighet bland all lös blocksten och då menar jag även riktigt stora block som inte satt sig, utan balanserar på underliggande stenar. Och med snön är det faktiskt svårare nerför än uppför. När jag slutligen kom ner på runt 950m höjd valde jag att slå läger på en härlig liten grönskande terrass med utsikt över hela Gassaláhko och Sarektjåhkkå-massivet med Niják i förgrunden. Varmt med fläktande sommarvind och jag kunde gå omkring barfota. Vilken kontrast mot veckan innan då jag befunnit mig bara en halvmil bort vandrandes i motvind, kornsnö och temperatur strax över nollan. Jag sov som en prins och för första gången på hela äventyret vaknade jag av att solen lös upp och värmde tältet. Som jag längtat efter just en sådan morgon. Låg och myste i en timma med öppet yttertält och utsikt över Gassaláhkos vidsträckta slätt med dess mosaik av sjöar och små vattendrag.
Åt frukost i lugn och ro. Njöt av värme och klarblå himmel. Nu fick jag äntligen nytta av tuben med solskyddsfaktor 30. Hitintills hade jag faktiskt inte saknat något eller ”glömt” att ta med mig något. Bra förberedd med andra ord. Målet för dagen var att försöka nå toppen av Niják på 1922 meter. Det vart en skön vandring dit men jag gjorde tyvärr en missbedömning genom att hålla höjden på +1000m och klättra runt till den södra ryggen över all blocksten istället för att gå ner på den mer lättgångna heden på 850m. Hela detta företag kostade en massa ork och energi, särskilt med gårdagens tremilalöpning och topptur på det i kropp och ben. Fick heller inget perspektiv på Niják från sydsidan och visste helt enkelt inte om det var en bra passage upp eller inte. Gav upp och siktade in mig på intilliggande Kantberget istället men så kom jag inte över jokken från Nijákglaciären. Jag tog lunch nere i dalen och klockan var redan två. Jag bestämde mig för att lämna Ruohtesvágge med löftet till mig själv att återvända nästa år för att i lugn och ro njuta av dalen och de läckra kammarna där! Kvällen innan hade jag lagt upp en ny plan, den att springa Padjelantaleden söderut mot Sáluhávrre (förra året tog jag den gamla sträckningen från Kisurisstugan över Njierek till Låddejåkkåstugan) och sedan norrut längs Nordkalottleden till Vaisaluokta och båten därifrån till Ritsem på torsdag kväll. Sagt och gjort, blev till att vada igen. Tack och lov var vattenflödena i Sarek förhållandevis låga och alla vad under äventyret gick bra, även om jag ofta fick leta efter en bra övergång. Stavar och sealskinz strumpor gjorde vadningarna enkla och bekväma. Jag följde stigen längs Sjnjuvtjudisjåhkå till en början men valde sedan att springa rakt på mot Kisurisstugan över stiglös fin hed tills jag kom på stigen igen innan broarna. Noterade blåhakar här och där i videsnåren. De väntar väl bara på nästa väderomslag och fördelaktiga vindar innan de tar höjd och styr kosan mot varmare breddgrader i sydost.
Planen var att göra ett kort stopp vid Kisurisstugan för att proviantera och köpa på mig lite godsaker och hitta en fin tältplats längs sjösystemet längre söderut i Padjelanta. Oavsett vilka magiska makter som är i rörelse i fjällvärlden så blir det inte alltid som planerat. Jag hittade stugvärdens lilla stuga och skulle just till att knacka på när dörren nästan slogs upp. Där stod en söt kvinna med samiska drag. Jag blev överrumplad, för utöver de snabba artighetsfraserna kom hennes ord: ”Är du löpare? Vad har du för tält? Din ryggsäck ser sliten ut.” Jag log och kände mig ur balans för ett ögonblick. Hon bjöd in mig i stugan och det kändes som att träffa en gammal vän. Hon hette Laila och kom från Rinim (Sitojaure) i östra Sarek. Laila hade blivit inringd som stugvärd då den ordinarie hade blivit sjuk och inte kunde komma. Det visade sig att hon sprang hon med. Hon hade fått tips om denna blogg och att jag var i faggorna av Torkel och Kari som stannat i Kisuris över natten och fortsatt på sin Gröna-bandet-färd dagen innan (se Karis blogg för deras äventyr). Det här var ett sådant där sällsynt möte när allt klickar och man kan hoppa över hela lära-känna-varandra-proceduren, utan man är på samma våglängd. Hon bjöd på underbart god suovas och sedan kaffe på det. Sedan satt vi och pratade hela kvällen tills det var dags för mig att slå upp tältet på liten fin kulle på andra sidan bäcken. Hon inspekterade alla mina prylar i utrustningen då hon själv var på väg att införskaffa en del lättviktsprylar för äventyrslöpning i östra Sarek och särskilt kring Ähpar-massivet. Jag berättade om följande dags upplägg och hon ville gärna följa med och springa så vi bestämde möte klockan åtta på torsdag morgon.
Torsdag morgon. Ännu en morgon som jag fick vakna till med solen som lös upp och värmde tältet. Ville ligga kvar och mysa, men hade en tid att passa. Knackade på i stugan strax före åtta och Laila hade fixat frukost. Vilken lyx! Samtalet från gårdagkvällen fortsatte där det slutade och vi kom faktiskt inte iväg förrän efter tio på förmiddagen. Det blev en fantastiskt trevlig löptur på stigar jag inte sprungit tidigare och tillsammans med Laila och med precis lagom många ord under färden. Nere vid långbroarna tog vi ett stopp och Laila tog ett dopp medan jag nöjde mig med att vaska av mig i den kalla älven. Därefter fortsatte vi norrut längs Nordkalottleden till Kutjaurestugan och uppe vid sommarbron på kalfjället gjorde vi stopp för kaffe och torkat renkött som Laila tagit med sig. Vi hade sprungit i härligt lugnt tempo i 22 km och vi var båda barnsligt glada och nöjda. Här skulle våra stigar tyvärr skiljas åt. Jag mot Vaisaluokta och Laila ner till familjen Utsi i Kutjaures västända för att få båtskjuts över till Kisuris. Vi satt där i solen intill forsen och njöt av kaffet och det salta köttet. Det är sådana här möten och dagar som för alltid kommer att få en att le och känna värme inombords. Det blev några långa kramar innan vi tog farväl av varandra. Jag hade två timmar på mig innan båten från Vaisaluokta skulle avgå till Ritsem. Skulle vara skönt att hinna med den för att ta det soft på fjällstationen och fräscha till sig, om inte så var det bara att ta morgonbåten från Änonjálmme och bussen direkt till Gällivare. Jag höll ett bra och stabilt tempo och det var kul att springa däruppe på platån. Ännu roligare var det när stigen till slut letade sig neråt mot Ahkkajaure och bjöd på fartfylld slingrande utförslöpning. Med mindre än tjugo minuter kvar till avgång nådde jag så samevistet Vaisaluokta. Yes! Tills jag såg skylten med pil åt vänster ”STF Stuga 2 km”. WTF! Sprang som en spritt språngande galen gasell på det avgjort mest tekniska partiet på hela dagens stigar. Fem i fem kom jag utrusande ur björkskogen vid stugan med allas blickar vända mot mig och jag fick ur mig: ”Vart går båten?” Den bastanta kvinnan närmast sa bara lugnt ”Båten är inställd.” Det var hård sjö ute på Ahkkajaure men problemet var vindriktningen så att båten hade svårt att lägga till utan att driva in mot stranden. Där fanns flera uppgivna vandrare men det visade sig att de beställt helikopter från Fiskflyg i Ritsem och de hade väntat i ett par timmar. Helikoptern tog bara fyra pers men med mig var vi åtta och en hund. Båten kostar 230 kronor, helikoptern 450 kr. No big deal. Helikoptern kom och jag åkte med andra vändan. Första gången jag flyger helikopter och vi kom fram innan båten, om den skulle ha gått vill säga.
Det vart en skön kväll på Ritsems fjällstation och ett långt trevligt samtal med Mats. Jag valde att sova i en säng på stationen och delade rum med en trevlig kvinna som skulle cykla över fjällen.
Fredag morgon. Regntunga låga moln flöt fram över bergen söderut och äventyret slutade som det började i ett regnigt Gällivare med en latte på Alla tiders café.
