Vad är grejen med orientering? Varför har jag hållit på med det här sedan åttaårsåldern? Varför är det kul trots att jag inte längre elitsatsar? Hur har orienteringen format min personlighet? Trailrunning Swedens medarbetare Elisabeth Hansson funderar.
Tankarna dyker upp under en löptur i fjällen. Orienteringen har alltid funnits i mitt liv, den har varit självklar men så klart har den påverkat vem jag är.
Orienteringen har gjort mig kaxig. Jag vet att jag klarar av saker. Det har gjort mig benägen att prova nya grejer – oftast utan att tveka. Ingen bestämmer var jag ska springa. Jag sätter min fot där jag vill. Små mysiga stigar i all ära, men som orienterare är jag fri att upptäcka naturen även utanför dem.
Orienteringen har gjort mig trygg. Oavsett var jag befinner mig känner jag mig helt lugn med att sticka ut och springa, på stig eller i terrängen. Med eller utan karta. I dagsljus eller mörker. Många har undrat hur jag vågar dra ut själv. Men ärligt talat, vem hoppar på någon med pannlampa mitt ute i skogen en mörk kväll? Det är människor som utgör anledningen till oro. Människor finns i samhällen. Skogen är en trygg plats.
Orienteringen har gjort mig nyfiken. Varje gång jag springer en orienteringsbana möts jag av nya utmaningar. Även om jag befinner mig i ett skogsområde som jag har besökt tidigare, så är banan och de tekniska svårigheterna nya. En helt annan sak än att springa samma runda på det lokala elljusspåret tre gånger i veckan.
Orienteringen har gjort mig stresstålig. Att tävla i orientering är en avvägning mellan att springa så fort det bara går och ändå hålla huvudet kallt. Inför varje sträcka skapar jag en plan som jag sedan utför. När kontrollen inte finns där jag tänkt mig, krävs problemlösning – omedelbart. Jag måste fatta de rätta besluten under hög press.
Orienteringen har gjort mig självständig. Jag fick tidig träning i att lösa situationer på egen hand. Till exempel vid starten på belgiska 3-dagars, då jag som ensam 11-åring möts av en annan startprocedur än den jag är van vid hemifrån. På franska. Det är upp till mig att reda ut exakt när jag ska gå fram till starten. Det blir till att våga fråga okända människor, att våga ta reda på det jag behöver veta. Från unga år var jag också iväg på läger, resor och tävlingar utan mina föräldrar. Visst fanns det vuxna med, men jag tror ändå att det gav en självständighet som har präglat mig. Jag fick tidigt uppleva tillfredsställelsen av att uppnå resultat på egen hand.
Orienteringen har gett mig självförtroende. Sedan jag var sju–åtta år, har jag fått uppleva känslan av att lyckas, flera gånger i veckan. På varje orienteringsträning tar man ett antal kontroller. Varje enskild kontroll jag hittar är en bekräftelse på att jag har lyckats. Lyckats genomföra sträckan, tänka rätt och läsa kartan. Känslan när jag planerar sträckan mellan två kontroller, genomför den enligt min plan och utan tvekan springer rakt på kontrollen. Det är att lyckas och ett upprepat framgångsmönster skapar ett gott självförtroende.
Orienteringen har lärt mig att tänka positivt. Jag har även fått öva på att misslyckas. På att resa mig ur besvikelse, hantera att det inte blev som jag hade hoppats, lära mig av vad som inte blev bra och se framåt.
Det arrangeras en mängd orienteringstävlingar i Sverige varje år. På varje tävling finns banor som inte kräver föranmälan och som passar nybörjare. Det är dags att göra upp med minnena från skolorienteringar med dåliga kartor, obegripliga instruktioner och hällregn!
Ge dig ut och lyckas!
/Elisabeth
Ps: Kom ihåg att även om du missar eller kanske inte ens hittar alla kontroller första gången, så har du garanterat funnit några av dem – det betyder att du har lyckats!