Motiveringen lyder:
”Ultralöparen slog världsrekord när han sprang 455,9 km på 68 timmar i Big Dog's Backyard Ultra. Håller inspirerande föreläsningar om hur man springer jättelångt.”
Grattis Johan!
– Tack, vilken grej! Det var starka konkurrenter om titeln! Och i ärlighetens namn ska ju sägas att det är bara hälften av den här prestationen som gjordes på trail. På nätterna sprang vi faktiskt på en landsväg för att inte skaderisken skulle bli för stor.
Hur funkar konceptet Backyard Ultra?
– Man springer en 6,7 km lång slinga med start varje timme, tills dess att endast en tävlande återstår. Big Dog's Backyard Ultra är originalet och kanske den mest prestigefyllda tävlingen i den här genren.
Berätta om din uppladdning inför Big Dog's Backyard Ultra i höstas?
– Det här loppet var viktigt för mig, jag ville prestera bra. Men på grund av väldigt mycket strul med resan, kom jag fram precis innan loppet började. Jag var jättetrött redan innan start, det regnade och jag var väldigt besviken på min situation. Men jag bestämde mig för att nu har jag åkt så långt, lagt så mycket tid och pengar, så nu ska jag uppskatta min möjlighet att springa det här loppet. Och jag kom in i det, sprang och snackade med gamla löparkompisar, och började tycka att det var kul. På ett sätt blev jag en betraktare, en åskådare och när de andra började bli trötta så tänkte jag ”nu får ni se hur lätt det är, jag har varit trött från start”.
Hur utvecklades loppet sedan? Hur kom du att bli ”last man standing”?
– Folk droppar av efterhand och i takt med det växer ens eget självförtroende. Det gäller att fokusera på det positiva och bara ta ett varv i taget, både fysiskt och mentalt. Det handlar om att vara här och nu. Mellan varven gäller det att fokusera på att äta, dricka, smörja in skavsår och sånt. Efter resefiaskot var mina ambitioner nere på noll, så jag experimenterade lite första dagen – sprang vissa varv på 58 min och andra närmare 40 min, det kan vara skönt att variera och då fick jag möjlighet att snacka med olika medtävlare också. Andra dygnet var jag inne i min lunk och låg på 48–49 min. Det är ju min kropp som ska hålla, så det gäller att inte låta sig ryckas med i någon annans fart men heller inte visa sig svag.
Berätta om det mentala spelet?
– Sista natten var vi tre kvar. Jag och Courtney Dauwalter märkte att Gavin Woody hade det svårt så vi ökade tempot för att lämna honom bakom oss. Han bröt några varv senare. Jag märkte att även Courtney var sliten, drog till med en taktisk fint och sade till henne att ”den här farten orkar inte jag hålla till gryningen”. Jag gick med henne i en backe där hon brukar gå, vilket jag inte gör normalt – jag vill hålla mig springande. Sedan ökade jag tempot och fick en lucka. Jag lämnade henne i ett ensamt mörkt hål där tvivlen gnager i natten. Vi brukar hälsa när vi möts på vägen efter halva loopen och nu började hon låta ynklig. Jag förstår att det här låter hårt, men det hela går ju ut på att knäcka andra.
Mellan varven hade vi varsitt tält där vi vilade och åt. När det var 30 sekunder kvar till start gick jag ut för att springa det 68:e varvet, utan att på något sätt tro att det var mitt sista. Jag hade väntat mig att vi skulle hålla på en bra bit in på nästa dag. Men Courtney kom ut och sade ”du har vunnit, ut och njut av sista varvet nu”. Min tanke var ”Nej!!! Nu är leken slut, magin är bruten och det är bara jag kvar”. Så det blev faktiskt det allra jobbigaste varvet, men jag fick piffa upp mig för att göra en glad målgång.
Dina ord när du gick i mål var ”Inga fler varv”.
– Ja, och även om jag hade velat fortsätta, så är ju en Backyard Ultra slut när det bara är en löpare kvar. När jag hade fått sova lite, så var det så klart en härlig känsla att ha vunnit. Det här är något som jag vill vara bra på. Under loppet känns det som ingen vet vad vi håller på med, vi 70 pers som joggar runt ute på bondvischan i amerikanska södern, men sedan visar det sig att folk över hela världen följer loppet!
Du har haft världsrekordet förut?
– 2014 sprang jag och Jeremy Ebel 49 varv och det var sedan rekordet i tre år. Men i fjol sprang Guillaume Calmettes 59 varv.
Var går gränsen, hur länge kan man springa?
– Begränsningen är sömnen och jag skulle tro att någon gör 80–85 varv ganska snart. Men ett perfekt lopp med ett perfekt starfält kan nog kriga upp mot 100 timmar innan alla somnar…
Vad i det här är det som lockar?
–Jag tror det är en djupt liggande drift hos människan att ta reda på var min gräns går. Här får jag mäta mig i en gren som handlar om ren vilja, om att inte vika ner sig.
Vilka utmaningar väntar 2019?
– Jag ska bland annat göra ett nytt försök i Barkley Marathons, loppet som endast 15 personer någonsin har klarat att genomföra. För mig gäller det att bli bättre i backar. Och så ska jag göra ett försök att sätta nytt banrekord på Last Annual Vol State Road Race, där man springer tvärs över Tennessee. Jag har banrekordet utan hjälp (Screwed), nu tänker jag satsa på Crewed-klassen där man får ha support.
