Frozen Lake Marathon, ett lopp helt på is. I lördags var det premiär av evenemanget och alla förutsättningar var helt perfekta, ingen vind, några minusgrader, solsken med lätta moln och ett startfält bestående av många färgglada, peppade löpare på en frusen sjö högt upp mellan norska fjäll. Det här skulle bli något magiskt, det förstod vi nog redan i starten.
Men innan vi åkte till Gol och Tisleiafjorden passade vi på att åka skidor några dagar i Hafjell, min man, yngsta sonen och jag. Vi bodde på Hafjell Hotell, ett mysigt hotell med middag och prisbelönt frukost nere i själva byn. Bil upp till gondolliften och sedan hade vi fantastisk skidåkning. Väldigt fina pister, massor av snö och inga köer och vi tyckte särskilt mycket om den Olympiska backen där jag tror att storslalomtävlingarna gick 1994 när Lillehammer hade vinter-OS. Löparen i skogen på andra sidan dalen vittnade om att bygden höll minnet av OS levande, kul att den fick vara kvar!
Tidigt lördag morgon lämnade vi hotellet och åkte mot Gol. Under färden skingrades molnen, dimman lättade och när vi kom fram till sjön och tävlingsområdet sken solen. Omgivningen var otroligt vacker med massor av snö och höga fjäll långt bort i fjärran. Tisleiafjorden är trots sitt namn en sjö och på den finns en plogad testbana för tunga fordon. Isen var alltså helt säker att springa på. Arrangören hade låtit förbereda en bred bana i snirkliga svängar, bågar och raksträckor som var 21 km, ett varv för halvmara och två varv för ett fullt marathon. Vid tre ställen längs banan serverades sportdryck och energi i form av bars och godis.
Som du kanske vet livesände jag på Trailrunning Swedens Instagram den härliga och lite nervösa stämningen som alltid infinner sig innan start. Men för en gång skull var jag själv helt lugn. Jag visste inte riktigt vad jag hade framför mig utan skulle bara springa på känsla och ha roligt. Det här loppet hade jag längtat efter och nu äntligen var jag här!
Starten gick och vi började springa, fast banan var nyplogad hade ett tunt lager snö lagt sig på isen och knarrade mysigt under fötterna. Snön dämpade stegen något så att isättningen blev lite mjukare. Först sprang vi åt höger i stora cirklar, kom tillbaka till start/målområdet och den första vätskestationen och fortsatte sedan åt vänster där den större delen av banan var förlagd. Långt långt bort såg jag de snabbaste löparna som små prickar och det slog mig att det var väldigt långt kvar av loppet. Ska jag ända dit bort? Halva loppet klart, ännu fler slingrande bågar, svängar, cirklar och till sist hade även jag nått den delen av banan som låg allra längst bort. Benen hade stumnat av det hårda underlaget och av monotonin i löpningen. Helt platt löpning är inte bara enkel utan också tröttande när man använder samma muskler hela tiden. Jag försökte variera steglängd och fart, lite fortare, lite långsammare för att använda andra muskler i benen och fötterna, men benen var stela och det var svårt att trycka ifrån i steget. Greppet var däremot alldeles perfekt och trots att mina skor var så gott som nya och oinsprungna mådde fötterna fint hela vägen. New Run kommer till butikerna i höst, du kommer också att gilla dem!
Eftersom omgivningen var den samma hela tiden fick jag leka med tankarna. Jag låtsades att jag sprang Göteborgsvarvet och räknade ner kilometerantalet. Till slut var det bara två kilometer kvar till mål och jag föreställde mig att jag just kommit in i Slottsskogen och hörde publikens jubel i mål. Jag kunde öka farten något, springa om några löpare och hålla undan från den som en längre stund velat springa om mig och på målrakan försökte jag springa mitt allra snyggaste förbi fotografen. Jag tyckte att jag tog ut stegen fint, men det kändes bättre än det såg ut!
Som alltid, en underbar känsla när jag passerar mållinjen och jag är härligt trött och stel i benen! Ett halvmarathon helt på is! I en sagolik vintermiljö som tagen ur filmen Frozen har jag fått springa tillsammans med en massa andra glada löpare och njutit av ett fullkomligt unikt lopp. Där kuperad terräng, tekniska stigar och lerigt underlag kan vara svårigheter på vanliga traillopp var det nu istället avsaknaden av backar och ojämnheter som var utmaningen. Att springa på ett likadant sätt i en vacker men hela tiden vit omgivning var också utmanade för tankarna och jag var tvungen att sysselsätta mig med tankelekar och räkneramsor. Det var exakt det här jag ville ha, något annat än den löpning jag är van vid, något helt nytt, utmanande och spännande. Ett is-äventyr.
I mål serverades vi varm soppa och bröd, sportdryck och Icebug Experience-tröja. Jag kommer att bära den med stolthet, jag vet att den är ovanlig.
Tack Icebug Experience för ett otroligt evenemang! Och tack för den fina medaljen. Unik även den.
Dagen efter loppet visade vädergudarna vilken tur vi hade haft. Det blev full snöstorm. Vilket gör det ännu mer spännande och ovisst till nästa år. Känns det spännande med ett lopp på is, i fjällmiljö med risk för hastiga väderomslag? Häng med nästa år och testa!