Bland vågor och maneter

Everywhere you go, always take the weather with you. Ja, det skulle kunna vara en sång om hur jag tycks dra med mig diverse extrema väder dit jag åker för att tävla i swimrun. Jag har lyckats tajma in väderfenomenet Yugo i Kroatien 2017, iskyla i Tyskland 2016, stormigaste ÖtillÖ ever 2017, värmebölja i Schweiz 2015, regnoväder och åska i Kroatien 2019. Det verkar vara lite så jag jobbar.

När Team Pannband ställde in siktet på att avsluta säsongen i Cannes så såg jag fram emot en solig och varm weekend. I takt med att avresan närmade sig insåg jag att solen skulle lysa med sin frånvaro och att vi istället för att packa badkläder skulle behöva fylla väskan med regnkläder.

Pre race

På plats i Cannes hinner vi heja på alla sprint och experience-deltagare innan det är dags för race briefing. Under briefingen får vi veta att en avloppsledning har gått sönder och läckt ut massa äckel i havet. Det i kombination med massiva skyfall har gjort att vissa simsektioner på World Series-banan är avspärrade pga otjänligt badvatten. En alternativ bana har därför skissats fram och vi ska nu få springa två varv runt öarna Île Sainte-Marguerite och Île Saint-Honorat innan vi får ta oss in till fastlandet (istället för originalbanan om ett varv).

Det här hade kunnat stressa livet ur mig men av någon anledning tar jag det hela med ro. Detta trots att vi inte riktigt får kläm på hur lång banan kommer bli, var energi- och cutoffer kommer att ligga eller hur vi ska disponera loppet avseende vem som ska dra vilken simsträcka.

På kvällen fixar vi med energi och plockar fram all utrustning. Det går rekordsnabbt och går nästintill på rutin. Vi skalar med mängden energi rejält eftersom vi ofta när med för mycket. Jag passar även på att vela lite mellan vilka skor jag ska välja. Mina Icebug Acceleritas med supergrepp eller mina superlöpvänliga Salomon Amphib 2 som jag körde på ÖtillÖ. Slutligen faller valet på Amphiben efter att ha konsulterat coachen som vet hur banan ser ut.

Race day

Vi vaknar i god tid och slänger i oss lite frulle innan vi knatar ner till båten som ska ta oss ut till fortet på Île Sainte-Marguerite där starten kommer att gå. Man kan riktigt känna spänningen i luften när båten tar oss över rullande vågor och det blir tydligt att det friskar på rätt bra ute på havet.

Väl på ön tar vi oss upp till fortet och pysslar med insmörjning och sista fix av utrustning samt obligatoriskt toabesök.

Vi ställer oss rätt långt fram i startfållan eftersom vi hört att det blir trångt i början av loppet. Känner mig overkligt lugn och samlad och vill inte ens krypa ur hopen av deltagare och hitta på något bättre att ägna dagen åt.

Patrik säger åt mig att jag ska ta täten när vi väl ska börja springa för att jag ska slippa försöka ha koll på vart han är. När väl startskottet går känns det som att vi just startat ett 100-meterslopp. Det går så sjukt fort när de första drar iväg och jag springer fortare än jag någonsin gjort i starten på ett swimrunlopp om ca 40 km. Jag slår tån i en ojämnhet i marken och tappar nästan balansen. Hinner tänka att ramlar jag nu så kommer jag bli ihjältrampad av den skenande hjorden av swimrunners.


Springer utför och ligger på tills det planar ut och jag låter Patrik gå upp och dra istället. Vi väntar på att det ska bli trångt men det är brett och gott om plats. Vi springer över stenar och sand längs en strand. Det suger att springa i sanden men går över förväntan och innan vi hinner tänka alltför mycket är vi framme vid dagens första sim om 700 m. Just denna sträcka går mellan de två öarna vi ska springa två varv på vilket innebär att samma sträcka ska simmas fyra gånger.

Jag ska dra första sträckan och ser en flagga rätt långt till vänster men blir osäker på om det är rätt flagga eftersom jag tänker att det kanske kan vara flaggan för igång på väg tillbaka. Ser dessutom att lagen före ligger långt till höger och funderar på om de tagit sikte på någon annan flagga. Bestämmer mig för att sikta vänster och ändå sikta på den enda flagga jag faktiskt ser.

Det känns skönt att slippa hoppa i svinkallt vatten men blir snabbt varse att det är väldigt salt. Bäst att undvika att få in i munnen eftersom min tunga blivit helt trasig av saltvatten tidigare. Det går en del vågor och vi drar åt höger. Försöker ta sikte långt till vänster för att parera men hamnar i sirap när strömmarna suger tag i oss. Vi vevar i en evighet och det är svårt att få bra flyt i simmet eftersom det tidvis är riktigt stökigt. Att glida på armtagen är det bara att glömma eftersom varje stund av minsta stillhet får oss att driva. Det gäller att hålla frekvensen uppe och vara bestämd i varje armtag. Vi kommer fram till en pir strax till höger om flaggan och väljer att följa efter ett gäng andra lag och kliva upp där.

Laget före har en enorm ryggsäck som jag tror att de petar ner fenor i. Funderar på hur meckigt och jobbigt det måste vara att kajka runt med en jätteryggsäck hela dagen. Vi tar oss upp och drar iväg på första varvet runt den lilla ön. Vi springer på en bred promenadstig genom vackra miljöer. Patrik springer först och håller tempot och jag känner mig stark och ligger på bra i linan bakom. Vi passerar lag på löpet och det har inte hänt alltför ofta i våra tidigare lopp. Upplevelsen är att vi springer bättre än någonsin.

Hyfsat snart är vi tillbaka vid simmet och nu är det dags för Patrik att dra och vi hittar en lämplig punkt långt till höger om flaggan att sikta på. Det är stökigt i vattnet och Patrik stretar på. Vi fastnar i en stark ström när vi närmar oss land och det känns som att vi står still. Vågorna får oss att kastas ihop för att i nästa sekund ryckas ifrån varandra. Plötsligt slår jag i Patriks fötter med full kraft så att simglasögonen åker av. Jag stannar och fipplar vilket Patrik märker. Följden blir att även han stannar och undrar vad som händer vilket i sin tur medför att vi driver med strömmen. Fortsätt simma nästan skriker jag för att överrösta vågor, vind och Patriks öronproppar. Det är verkligen ett jäkla jobb vi gör där i vattnet och strax därpå stannar Patrik åter igen. Denna gång för att kräkas då han hamnat fel i en våg och har svalt massa vatten. Kom igen nu kör vi ropar jag (vilket sannolikt är det sista man vill höra i det läget) medan han kämpar för att återfå kontrollen.

Jag är stressad av att det är strömt. Av någon anledning gör det mig osäker och obehaget växer när jag känner att jag inte har kontroll. Jag brukar vara kolugn i vattnet och känna att det är mitt element. Nu känner jag mig istället lätt ångestladdad där i vattnet och det är med stor tacksamhet jag slutligen sätter ner fötterna på botten när vi är framme.

Lagom till att vi kliver upp kommer topplagen i herrklassen farandes ner i vattnet. De har avverkat ett helt varv runt den stora ön (drygt 7 km) mer än oss.

Upp och plocka på sig lite vätska och peta i energi innan ett av dagens längsta löp ska betas av. Vi cabbar ner mig och drar iväg och fortsätter att springa bra på de snälla och löpvänliga stigarna. Jag petar i mig gel llite här och var och jag har det rätt bra där i linan bakom Patrik. När vi når den enda backen på ön så springer vi större delen men slår av och går där det är som brantast. Utför springer vi på för fullt och snart är vi åter tillbaka där vi några timmar tidigare startade dagen. Bekanta stigar, stenar och stränder passeras innan vi åter når simmet för tredje gången denna dag.

Även detta sim ska Patrik dra och vi kommer i och tar sikte långt till vänster om flaggan. Till en början känns det stabilt och vi möter lag som är på väg tillbaka. Vi är inte heller ensamma om att kämpa där i vågorna. Det är förjävla salt det här vattnet hinner jag tänka vid upprepade tillfällen medan vi kastas runt i en tumlare.

Vi driver i strömmen och ett tag sliter vi rakt mot den. Patrik är galet stark och jag vet att han tycker att det är tufft att dra när det brassar på och man knappt får styr på sig själv. Det tar på krafterna att kämpa och känslan är att det går oändligt långsamt framåt. Rent tidsmässigt visar det sig efteråt att det tar ungefär lika lång tid varje gång vi simmar samma sträcka mellan öarna. Slutligen når vi piren och stapplar åter upp för ett varv runt ön. Vi konstaterar att det är bra fint och att det hade varit en härlig plats att få uppleva iklädd annat än våtdräkt och under något lugnare former.

Vi passerar lag vi redan tidigare sprungit om och som sedan simmat om oss. Det har aldrig hänt tidigare men vi hejar glatt och kutar vidare. Det är bara 3 km runt så jag väljer att inte cabba ner. På vissa ställen viner vinden och havet vrålar åt oss.

Jag vet att det är dags för mig att dra den sista 700-ingen mellan öarna och klumpen i magen växer. Jag är inte pepp över att åter behöva gå ut i strid mot havet. Den här gången siktar jag sinnesjukt långt åt höger men inser snart att vi ändå drivit till vänster om flaggan. Svär och frustar och känner mig allmänt förbannad över hur svårt det ska vara att bara få peta av simmet. Vi simmar åter i en mindre evighet och jag vill ställa mig upp och vråla rakt ut av frustration. Sväljer istället tre liter vatten och fortsätter simma tills vi äntligen får kliva upp. Pustar ut och börjar mentalt förbereda mig inför det som väntar knappt 5 km bort, 1600 m sim över till fastlandet.

Det här är första gången för dagen som jag nog faktiskt vill dra benen efter mig. Vill inte komma fram till igången och vill än mindre simma 1600 m i ett ilsket hav. Lyckas inte dra benen efter mig utan plötsligt står vi och får riktlinjer av Michael Lemmel inför simmet. ”Ni siktar på kullen och tornen långt till höger om uppgången. Ni tittar inte ens på uppgången. Förstått?” Well ok. Tornen, tornen, tornen. Var ska vi ens gå upp hinner jag tänka innan vi hoppar från bryggan.

Nu kör vi ropar jag till Patrik som ligger bakom med en säkerhetsboj. Börjar simma och siktar mot kullen med tornen. Till en början känns det helt ok eftersom vinden inte piskar på närmast land. När vi så småningom kommer ut en bit kör vi åter en dragspelsdans där vi turas om att ligga uppe på varandra för att i nästa stund kastas åt varsitt håll. Det är kaos och undantagstillstånd råder. Det här handlar enbart om överlevnad.

Samtidigt som jag tar ett kraftfullt tag med vänster arm bränner det till något fruktansvärt på vänster handled. Skriker rakt ut och vevar instinktivt till armen varpå det bränner till lika illa på höger ben. Manet-jävla-helvetes-skit-vad-ont-det-gör.

Ligger man i stormigt och framför allt strömt vatten så kan man inte stanna. Det kan innebära att man är körd och hamnar helt fel mot strömmen. Rispar till handleden med paddeln för att dra bort eventuella manetrester, biter ihop och fortsätter framåt. Svinont gör det men jag har fullt upp med att försöka sikta på torn och ta oss framåt.

Vissa vågor är så stora och kraftfulla att man nästan slår runt. Vid mer än ett tillfälle slår vågorna till så pass att mina simglasögon är på väg av. Tvingas stanna och fixa men försöker att hela tiden tänka att vi behöver röra oss framåt. Jag tappar all teknik avseende andning och siktning och andas rakt fram samtidigt som jag häver mig upp för att sikta. Inga krokodilögon där inte. Däremot öser vatten in varje gång jag andas. Det går så långt att det svider i hals och svalg av allt salt.

Jag vågar inte komma in i någon sorts lugn rytm utan siktar på vart tredje armtag. Så fort jag slutar sikta så tappar jag kursen och följden blir att jag sluggar mig fram. När det känns som jävligast slänger jag ett öga bakåt för att verifiera att vi åtminstone tar oss framåt. Fastlandet är fortfarande långt borta och det är svårt att avgöra om någon progress sker.

Efter ett tag kollar jag på klockan, 850 m, och modet dalar. Vi har bara kommit halvvägs och jag är gråtfärdig. Vill inte göra det här. Det är vidrigt och ångestladdat. Efteråt har jag insett att det är min upplevelse från Hvar 2017 som etsat sig fast. Då fastnade vi i en ström och var tvungna att plockas upp med båt och DNF:a. Jag vill inte hamna i det läget en gång till och min respekt inför havet och den hjälplöshet jag då kände är enorm.

Jag frustar och försöker hitta kraften i att ta oss framåt. Har ingen aning om jag lyckas eller om vi är körda. De jäkla vågorna slår oss om och om igen. Är trött, oändligt trött på kampen. Om 700-ingen tidigare idag var en strid mot havet så är det här en batalj utan motstycke. Bestämmer mig för att vi kommer att vara vinnare om vi tar oss över. För det är jag inte helt säker på.

När vi äntligen ser flaggorna ligger vi givetvis på tok för långt till vänster och kämpar motströms. Under hela översimmet har jag inte sett ett enda annat lag och känslan är att vi är ensamma i ett hav som vill äta oss levande.

Vi simmar in absurdum men till slut når vi stranden och jag stoppar ner fötterna så fort jag bara kan. Lättnaden är total och det känns som att vi där och då har klarat loppet trots att det fortfarande är långt kvar till mål. Vi fortsätter med vissheten att vi kommer att klara resten efter att ha överlevt det sim vi just tuggat oss igenom.

På väg upp i bergen konstaterar vi att grissimmet på ÖtillÖ är en riktig walk-in-the-park i jämförelse med monstersimmet på 1600 m vi just gjort. Det trumfar även det långa simmet under ÖtillÖ Hvar med hästlängder och är utan tvekan det tuffaste sim jag någonsin gjort sedan jag började med swimrun 2013.

Banan är fantastiskt bra uppmärkt och vid varje korsning står glada funktionärer och visar vägen. Vi kostar på oss att knata uppför och när vi når den övergivna banvallen finns det inte ens något val. Här går man. Det är brant och jag är varm (första gången under detta lopp). Dricker och pustar innan jag fortsätter med kliv, kliv, överlev. Patrik pinnar på lätt och med stuns i steget. Jag känner mig mer som en elefant som försöker baxa mig själv uppför Mount Everest. Tack och lov är misären över rätt fort (även om Patrik försöker fortsätta uppåt eftersom han missar skylten). Det sitter ett gäng glada åskådare och hejar på oss och de skrattar gott åt att Patrik vill fortsätta trots att jag slänger mig av banvallen så fort det bara går vid skylten.

Det planar ut och vi springer asfalt men det märks att vi är medtagna vid det här laget. Det klipp jag upplever att vi haft i steget tidigare under dagen är som bortblåst. Vi hankar oss fram och det går inte ens fort utför.

Under stora delar av loppet har vi haft folk runt oss vilket inte heller tillhör det vanliga eftersom det brukar vara rätt glest i det bakre ledet. Nu är vi dock helt solo och ser inte en människa runt oss.

Vi når den så kallade djungelpassagen och det är verkligen en djungel där man går i små bäckar, över nedfallna träd, under en tunnel som kräver att man hukar sig ner och genom snår. Det blir dagens absolut långsammaste kilometer men det gör inte så mycket. Vi har det ändå rätt bra och snackar bort tiden.

Jag reflekterar över att vi håller gott humör och att jag inte stressat ur över att ”ligga sist” än enda gång. Kanske för att jag vet att vi inte är sist eller för att jag helt enkelt inte längre orkar lägga energi på att fundera. Jag har inte heller hunnit tänka ”nu vill jag bara att det ska vara slut” om man bortser från några svaga stunder om ca 45 min under simmet över till fastlandet. Vidare har Patrik varken haft ont eller haft problem med kyla. We are on fire under detta lopp.

När vi når nästa sim möter vi åter Michael Lemmel som ger oss några värmande och peppande ord gällande det långa simmet som nu ligger bakom oss. Bra överlevt av Team Pannband.

Nu väntar istället ett sim om 1000 meter där vågorna kommer snett bakifrån från vänster. Vi kommer att slippa simma mot vågorna denna gång och det känns skönt. Vi har bestämt att jag ska dra även detta sim och det känns bra. Jag är inte längre rädd eller stressad utan bara pepp på att få simma lite.

Vi blir dirigerade ner i en liten skreva och får instruktionen att vänta in vågen och sedan hänga på den när den vänder ut. Eh, jag hör vad du säger men hur fan gör man det. Jag kan ungefär noll om vågor men försöker läsa av när det är dags att sticka. Det är lite meckigt eftersom jag även behöver ha med Patrik i synken. Nu drar vi gapar jag och kastar mig ut.

Vi lyckas inte tajma vågen helt hundra men det går bra ändå och vi tar oss ut så vi ligger på lagom avstånd till strandkanten. Ligger vi för nära hamnar vi i suget och ligger vi för långt ut får vi simma väldigt långt.

Jag har ingen aning om vart vi ska upp men vevar på framåt. Så småningom dyker en strand upp och jag letar febrilt efter en flagga. Det orangea är svårt att se eftersom färgen på flaggan flyter ihop med bakgrunden av sand och ljus byggnad. Jag stannar upp och hittar en punkt högre upp att ta sikte på. Det är lättare att få flow när vågorna inte får en att slå runt var och varannan minut men det är fortfarande svårt att få ngt glidmoment eftersom vi befinner oss i tumlaren igen. Slipper åtminstone svälja stora mängder vatten.

När vi äntligen närmar oss stranden är det svårt att komma upp eftersom baksuget drar en utåt. Jag försöker tajma och simma med vågorna framåt för att få skjuts. Till slut ramlar vi upp och ger oss ut på ett kortare löp. Jag springer först eftersom Patrik är lite frusen men det tar inte lång tid innan han är ikapp och går upp och drar oss.

Frågar om Patrik vill ta nästa sim om 700 m men han säger att han gärna avstår om jag fortfarande har ork. Jag känner mig hyfsat pigg och tar täten i vattnet. Vi simmar åter med vågorna i ryggen och sträckan går nästan obemärkt förbi där den går längs en sandstrand som säkert är välbesökt under fina sommardagar. Har åter lite problem med att se flaggan och försöker kalibrera siktet. Det är väldigt grund och jag blir förvånad när jag inser att jag plötsligt står på botten.

Hittar rätt och skrattar åt att vi blir filmade av en privatperson när vi slungas fram och tillbaka i vågorna vid uppstigningen. Vi ser ut som två fyllon som vinglar fram i vattenbrynet.

Nu är det bara en kort löpsträcka om 400 m innan sista simmet och upploppet hägrar. Springer och när vi når vattnet tar jag åter täten under de 200 m som återstår. Känns som att sista sträckan är över i ett nafs och när vi springer upp för trappan och in i mål känns det nästan overkligt.

Vi är i mål och har klarat ytterligare en World Series-tävling. Med ett ordentligt pannband fixar man det mesta och denna gång gjorde vi ett av våra bästa race. Inte bara fysiskt utan framför allt mentalt. Stort tack till Patrik för att du står ut med allt och stort tack till ÖtillÖ som än en gång levererar i världsklass.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Swimrunner och löpcoach som älskar äventyr som tar mig ut till nya platser och ger uthållighet. Vill genom bloggen väcka nyfikenhet kring Swimrun, Trailrunning och ultralöpning.

Född: 1979

Kontakt: [email protected]

Mål: Att vara så pass grundtränad att jag aktivt kan söka nya utmaningar och äventyr.

Motto: Jag kan, om jag vill!

Prenumerera på Trailrunning Swedens nyhetsbrev

Spännande lopp

sön15maralldayFeaturedÅhus TrailRun5 km, 10 km, 21 kmLandskap:Skåne

sön15mar07:0015:00FeaturedEdsvidsleden Trailrun14 km, 28 km, 56 kmLandskap:Västergötland

lör09majalldayalldayFeaturedKolmårdstrailen0,5 km, 6 km, 10 km, 21 kmLandskap:Östergötland

sön17majalldayalldayFeaturedIcebug Backyard Trail Spring Edition6 km, 16 kmLandskap:Göteborg

lör27junalldayalldayFeaturedBocksten TrailRun5 km, 12 km, 23 km, 46 kmLandskap:Halland

lör22aug04:0019:00FeaturedIdre Fjällmaraton12 km, 28 km, 45 km, 84 kmLandskap:DalarnaAnmälanDeltagare

04sepallday06alldayFeaturedIcebug Xperience West Coast Trail74 km (23 km + 29 km +22 km)Landskap:Bohuslän

Senaste blogginläggen

  • Välkommen på reflexlöpning i Jönköping Fanny Ahlfors
    Läs mer
  • Big's backyard ultra: det sitter i huvudet Anna Carlsson
    Läs mer
  • Ibland tänkte jag... vad ska andra tro? Annika Repo Wallman
    Läs mer
  • Bland vågor och maneter Linda Doktar
    Läs mer
  • Träning på bortaplan? Malin Tidqvist
    Läs mer
  • Varumärket som tappade bort sin hållbarhet Andreas Lundblad
    Läs mer
  • Video - En hösttur med hunden Niclas Bergqvist
    Läs mer
  • Förmågan att vara för bra på att vara missnöjd. Peter Lindquist
    Läs mer
Se alla våra Inspiratörer

Löparresor med Trailrunning Sweden

Våra löparresor och träningsläger är speciellt skapade för traillöpare. Resornas fokus ligger på upplevelser och att upptäcka ny vacker natur, äventyrslöpning helt enkelt! Vi brukar säga att en träningsresa med Trailrunning Sweden är till för dig som är nyfiken, som vågar utmana dig själv och som tror att livet bara kommer en gång.Våra löparresor passar traillöpare på olika nivåer. Genom att erbjuda olika längder och hastigheter på löppassen, får både elitmotionären och den som mixar jogg med promenad sitt lystmäte. Alla får träning! För att få ut det bästa av resan är det dock bra om du orkar jogga ca 10 km.

Trailresa Tjeckien

Löparweekend Sälenfjällen

Idre Fjällmaraton
buss & boende

previous arrow
next arrow
Slider

Trailrunning Sweden Store

Trailrunning Sweden Store är webbutiken som är helt specialiserad på en enda målgrupp - människor som älskar löpning i skog och berg. I Trailrunning Sweden Store har vi grejerna som höjer din traillöpning till nya sköna nivåer. Här hittar du bara det som gäller trailrunning. Vi har sållat bort allt annat. Här kan du känna dig trygg med att du får hjälp och råd från personer som verkligen kan traillöpning.

Specialist

trailskor

Löparkläder

kittad för äventyr

Ryggsäckar

Utmana mörkret

Pannlampor

Traillöparens alla

tillbehör

previous arrow
next arrow
Slider
X
X