Värdshuset Gyllene Måsen har nog de flesta någon gång besökt vare sig de vill eller inte. Världens största snabbmatskedja behöver väl knappast mer reklam och det är inte heller inläggets syfte. Men att sätta det i sammanhanget “Prestationsmat” tycker jag är en mycket intressant vinkel.

Lördagen den 16e juli 2011. Jag jobbade i sekretariatet på Hallands 3-dagars andra etapp och hade i stort sett gett upp tanken på att springa Kräftloppet, ett trevligt litet millopp i Glommen utanför Falkenberg där jag året innan hade kommit tvåa efter löparfenomenet och klubbkompisen Zacke Toresson. Plötsligt blev det lite lugnare i sekretariatet och en minimal möjlighet öppnade sig. Hoppade in i bilen med ungefär två timmar till start och började köra mot Glommen. Då slogs jag av insikten “Jag måste ju ÄTA nånting innan jag springer!”. Min enda chans just då att hitta en snabb och glutenfri måltid var att svänga inom Världshuset Gyllene Måsen, som har sina restauranger placerade mycket strategiskt och alldeles för tätt längs våra vägar. Vad hade jag att förlora?

McDrive kallas Gyllene Måsens snabbaste kassa. Där svängde jag in med ungefär 90 minuter kvar till start. Köpte tre glutenfria cheeseburgare som jag slängde i mig en aning för fort och körde sedan vidare mot Glommen och Kräftloppet. Kom fram till direktanmälan. Hade inga kontanter. Swish var inte uppfunnet. Sprang till lokala snabbköpet för kontantuttag. ÅRHUNDRADETS längsta kö. En halvtimma kvar till start. Såg min pappas kollega Fredrik i kön. Fick låna en 50-lapp av honom. Minst 30 grader varmt ute. Minns att jag sprang runt med en vit t-shirt lindad runt huvudet, och bara hål för ögonen, när jag värmde upp.

I starten minns jag att Marcus Thormé erbjöd sig att vara hare så länge han “hänger med i ditt tempo”. Snällt, sa jag, men när ska du lära dig ditt eget tempo? Tack, hur som helst! Första 4-5 kilometrarna växeldrog jag i tät med en annan kille, men när vi närmade oss 6 hörde jag att han flåsade allt mer bakom mig. Kilometrarna fladdrade förbi med några sekunder till godo på 35 minuters sluttid (vilket var min stora drömgräns på den tiden). Vid 7-8 kilometer hörde jag fortfarande flåsandet bakom mig, men där satt min (dödssjuke) far i sin rullstol med sitt nyamputerade ben och min (dödssjuka) mor med sin halva hjärna. Med lugn och kontrollerad röst sa jag helt enkelt “Hej! Kan ni sväga förbi Fredrik med 50 kronor? Han betalade min startavgift”.

Från den stunden försvann flåsandet bakom mig allt längre bakåt. Sista två kilometrarna gick ÄNNU snabbare och jag såg fram mot ett nytt storpers, klart under 35 minuter på 10 km. Tyvärr hade arrangören slarvat lite med skyltarna och klockan tickade upp till 35:10 innan mållinjen passerades. Efteråt berättade Marcus, som hade en GPS-klocka!!! (så jäkla high-tech 2011!!), att den visat en bra bit över 10km. Så det är möjligt att jag faktiskt klarade min 35min-gräns redan då. Men jag var ändå mycket nöjd över att ha persat med nästan en minut (och för första gången i livet gått under 36 minuter)…

MED TRE CHEESEBURGARE I MAGEN!!!

Värt att nämna är kanske att det tog ytterligare 5½ ÅR (!) innan jag lyckades tangera denna tid på distansen. Och sedan 2½ år till innan jag lyckades kapa mer tid. Med andra ord var det en överprestation som nästan saknar motstycke i min livshistoria.

Denna “TRUE story our grandchildren will never Believe” har kommit att bli en av mina favoriter. Men hur bra är egentligen maten från Gyllene Måsen? kan man fråga sig då. Jo, jag tror faktiskt att den kan vara RIKTIGT bra på extremt kort sikt. Hyperprocessad mat med högt kolhydratinnehåll som försvinner genom magen ut i blodet nästan innan man börjat tugga. Inga konstigheter, det klart att man på KORT SIKT blir riktigt snabb av detta. Precis som all annan prestationsmat från olika sportdrycksleverantörer. Att däremot väva in snabbmaten i sin regelbundna kost är nog inget jag skulle fundera på. Rätt mat vid rätt tillfälle, helt enkelt. Men minnet från Kräftloppet 2011 har för all framtid justerat min syn på Gyllene Måsen (och dess likvärdiga konkurrenter).

Det var nog allt för den här gången,
Vi hörs om en kvart – fjorton da’r!