I mars ska jag "springa" (ta mig fram) ett lopp på GranCanaria som är 15,5km. Jag har tänkt att det vore bra att testa distansen eftersom jag inte tagit mig så långt någon gång tidigare.

Sagt och gjort, förra helgen tog jag bilen till ett ställe längs Järnleden (Niklasdams trädgård), laddad med vätskeryggsäck och en snickers. Därifrån och hem skulle sträckan bli nästan exakt 15,5km hade jag räknat ut.

Beslutade mig för att gå första kilometern för att värma upp kroppen. Vädret var strålande: sol och runt nollan. Jag traskade på och började jogga lite sakta. Är väldigt nojig med pulszoner och så eftersom jag tränat så mycket utifrån det men gömde klockan i ärmen och joggade helt enkelt tills jag kände att det blev för tungt, och då gick jag igen. Detta för att inte fundera så mycket på pulszonerna, utan att känna efter. Första etappen fram till Älvbron (4 km) gick bra men väldigt långsamt för det var väldigt dåligt underlag, väldigt soppigt och blött - jag kunde inte springa utan fick gå en hel del. Resten av sträckan var lite blandad, en del blött och soppigt, en del torrt och fint. Solen sken och det kändes bitvis som en fin vårdag, fast det var början på januari.

Hur som helst - jag fick lite vittring på milen där i skogen och sprang på lite snabbare, det kändes faktiskt som jag flög fram över stock och sten och helt plötsligt sa klockan att milen var klar! Det kändes riktigt bra, jag kände mig fortfarande stark och pigg.

Men problemet kom lite senare, när jag avverkat den delen av sträckan som går just över stock och sten. Då kom jag nämligen ut på en grusväg efter 12 km, som i sin tur leder till en grusad cykelväg, som leder hem. 4 km nästan bara raksträcka. Här fick jag riktiga problem - mest med motivationen, men även lite trötta ben. Jag gick och jag sprang och jag tror även man kan uttrycka det som att jag gick och “drog fötterna efter mig”, så kändes det. Det fina vädret hade även övergått i snålblåst och duggregn. Ett annat problem var att jag sprang i mina trailskor och de blev väldigt stumma och hårda mot det grusade underlaget, i skogen var de dock perfekta.

Jag funderade ett tag där mot slutet på att ringa efter skjuts. Ge upp helt enkelt. Men så tänkte jag att “men - skärp till dig. Fortsätt nu, gå eller spring, rör dig framåt tills du är hemma helt enkelt”. Så det gjorde jag. Men ack så segt. I alla fall så kom jag hem till slut. Jag stängde av klockan vid 16 km och gick de sista 500m i väldigt sakta mak. (Det var alltså lite längre hem än jag trodde)

Så - nytt distansrekord. 16 km. Tjohoo! :) :) Nu vet jag att jag klarar distansen på GranCanaria, men eftersom de sista 5,5 km är på en typ raksträcka längs stranden så kommer jag ha en himla utmaning där. Det är mycket lättare och roligare att ta sig fram i terräng än på plan mark, där man nästan dessutom ser till målet som aldrig verkar komma närmare.. Men jag får väl jobba på det mentala helt enkelt. Hur då? Ja, jag vet inte än. Hitta hållpunkter längs den sista sträckan kanske? Planera en bra och peppande spellista? Ja, vi får se - jag hinner återkomma och berätta om hur jag har tänkt.

Jag konstaterade i alla fall ett par saker under den här lilla “test-löpningen” och det är att 1. jag behöver öva mer på att gå/springa uppför och 2. Jag ger faktiskt inte upp så lätt som jag tror ibland.

Vi hörs!
Malin