Ni vet ju att jag tränat för och väntat på mitt livs lopp, Trans Gran Canaria Promo, 17km. För två veckor sedan var det dags.
Ett par dagar tidigare hade vi landat på Gran Canaria och installerat oss på hotellet. Varit ute och gått och till och med provsprungit en liten runda. Jag blev orolig då jag sprang längs stranden, eftersom det var väldigt lös sand. Skorna fylldes snabbt med dessa fina korn och blev både för trånga och tunga. Så jag beslutade mig för att springa längs vattenbrynet på tävlingsdagen. Det borde gå bättre.
Så kom den där lördagen jag väntat på. 7 mars 2020. Jag gick från hotellet till mässhallen där bussarna skulle avgå till starten. Bussen gick vid 06:30 och det var fortfarande mörkt ute när vi lämnade Maspalomas, för att bara 20 minuter senare vara framme vid ”Sioux City Park” där starten skulle gå. Vi hade ingen möjlighet att lämna överdragskläder så man hade helt enkelt på sig tävlingskläderna, shorts och t-shirt. 17 grader utan sol på Gran Canaria är inte så jättevarmt faktiskt så det gällde att hålla i gång för att inte frysa den där timmen innan starten.
Så runt 07:45 föstes vi ihop i startfållan och starten gick 08:00. Jag hade ställt mig långt bak eftersom jag ville hålla ett skönt tempo hela vägen. MEN? Alla ruschade? Sprang som om det vore ett snabblöpt asfaltslopp på 5 km. Jag fattade inget!! Men ökade lite för att inte bli helt sist. Så fattade jag när vi liksom kom runt ”ett hörn” efter nån kilometer; vi sprang på för att få en bra position i första uppförsbacken. Men för mig var det redan försent, jag låg redan för långt bak och någon bra position var inte att prata om.
Men, nu började det kände jag, de 5km uppför jag tränat för att klara SÅ bra. Så visade det sig att underlaget var så jäkla dåligt och smalt att vi alla 400 samlas på ett lååångt led. Kilometer för kilometer gick vi som i nån slags gemensam ”hike” långsamt uppför. Jag ställde om tankesätt och tänkte att jag satsar utför istället, jag har ju längtat efter att få springa på nerför. Men när vi äntligen var uppe på toppen och det vände neråt så varade inte min glädje så länge, för det var inte löpbart där heller för oss amatörer. Vi pratar att klättra nerför. Vår sköna hike uppför byttes nu mot baklänges bergsklättring utför. Trist. Så trist. SÅ trist. För att beskriva känslan.
Till slut kom vi i alla fall ner på plan mark och sprang på lite in mot San Augustin och stränderna. Det var gôtt, det gick att springa lite i den ”djungel” man dragit banan igenom och sedan ut mot stranden, som jag redan innan visste skulle vara mitt svåraste. Den finkorniga stranden vi kom ut på trängde sig direkt in i skorna och det blev tungt, sedan hittade jag ett spår längs vattenbrynet där underlaget var lite mindre löst, men fortfarande väldigt mjukt och tunglöpt.
Vid vätskekontrollen i Playa del Inglés kände jag mig trött och matt, mest mentalt egentligen, med 6 km evighetsstrand kvar. Men jag kämpade på, varvade jogg med promenad längst ner vid vattnet, varje steg kändes så tungt. Tyvärr så missade jag hoppa undan för en våg och mina redan sandfyllda skor förvandlades till ler-gegga när vattnet sköljde in. Jag försökte kämpa på ett tag till men gjorde sedan valet att ta av mig skorna. Så det blev rask promenad, jag fixade inte att springa barfota, varje steg blev för tungt när foten sjönk ner i sanden och jag fick liksom ingen fart. Så längs vattenbrynet, med en öken på andra sidan, promenerade jag de sista kilometrarna av Trans Gran Canaria mot målet. ”Mitt livs lopp”. Hm. Nåja – innan loppet i alla fall.
När jag närmade mig målområdet och kom av stranden upp på strandpromenaden, då hittade jag lite extra energi och glädje. På båda sidor av avspärrningarna stod folk i flera led och hejade, musiken pumpade ur högtalarna borta vid målet och jag hörde speakern ropa glada tillrop på spanska. Då satsade jag. Skorna i handen, barfota på den ojämna strandpromenaden sprang jag för allt jag hade kvar till publikens jubel in mot mål och upp på målrampen till speakerns otroliga ”håll i gång” där enda ordet jag förstod var BIENVENIIIIIDO! (Välkommen).
Så visst var det en upplevelse. Men inte en löptävling som jag tränat för. Det blev ett äventyr jag sent kommer glömma, men luften gick ur lite. Det blev inte som jag tänkt. Jag orkade inte ladda om, inte skriva om det förrän nu, två veckor senare.
Nu ska jag hitta ny energi och ladda om och träna för årets planerade tävlingar. Jag har också fått möjligheten att testa IceBugs nya trailsko Capra genom Trailrunningsweden, vilket såklart ökar på min motivation, det var kanske precis det jag behövde nu.
Vi hörs!
Malin
