Känner direkt att det inte känns riktigt som det ska. Det är egentligen ingen överraskning då jag har haft en konstant värk i kroppen sista veckan, inte träningsvärk utan mer inne i “benmärgen” som gjort att jag inte kunnat sova utan ålat omkring som en mask. En känsla av att inte vara med. Avtrubbad. Konstant trött. Arg för att jag är trött. Ledsen för att jag inte orkar det jag vill. Misslyckad. Värdelös. Tvivlande. Alla andra verkar ju kunna göra hur mycket som helst så varför inte jag? Men idag ska jag alltså springa från Abisko till Nikkaloukta och tillbaka. 212 kilometer över fjället. Det är ju bara mys och jag behöver inte springa fort. Försöker komma in i det. Tar det lugnt. Men det är stappligt, snett och fötterna gör ont. Efter fyra kilometer överväger jag att vända och återgå till sängen istället. Men jag ‘tänker att det blir bättre. Vet att jag är segstartad. Och kilometrarna går utan att jag riktigt vet hur det går till. Är inte riktigt närvarande. Möter några vandrare på en spång och hoppar åt sidan. Är stenhalt när jag ska sätta igång igen men det går över efter några minuter. Men det upprepar sig så fort jag tvingas ta ett gångsteg. Och stundvis, mitt i alltihopa, så glimrar det till. Det är en paradox och lite av ett antiklimax. Jag brukar oftast leta fel, tycka att jag är långsam och bara ha tur när det går bra men sista tre veckorna har någonting hänt med min löpning och just här och nu på Kungsleden så kan jag inte låta bli att tänka att detta är världsklass. Det är konstigt. Jag vet också att det är nu jag går över gränsen och att detta påhitt är ett övergrepp mot kroppen. Tre dagar var inte tillräckligt för att återhämta mig efter 4 dagar, 20 mil, 7000 hm och väldigt många timmar på fjället. No shit Sherlock. Når Kebnekaise fjällstation på ganska exakt nio timmar. För er som aldrig sprungit sträckan så kan jag berätta att det är bra. Väldigt bra. Och jag har inte pushat. Väldigt dåligt dock om man har tänkt sig att springa tillbaka igen. Då är det för snabbt, åtminstone för mig. Så jag saktar ner. Vet att Roger inte kommer att ha hunnit till Nikkaloukta med min drop bag om jag fortsätter i den här takten. Och helt plötsligt är det som bubblan släpper och jag blir tvungen att ställa mig lutad mot en sten. Tror att jag ska svimma. Kräks. Har svårt att andas. Försöker ta mig samman och fortsätter snubblande framåt. Fötterna känns som de ska luckras upp. Försöker komma igång att springa igen men benen vill inte och luften tar hela tiden slut. Och jag inser att man måste välja sina strider och den här gången kommer backa. Och det känns helt rätt. Även idag känns det helt rätt. Ger upp försöken att springa och det tar mig över tre timmar att ta mig de 19 kilometrarna från Kebnekaise. Där väntar Roger och hundarna. Jag säger åt honom att inte säga “vad var det jag sa” och han förstår att det inte är läge. Säger bara “inser du att du måste vila nu?”. Jag muttrar, för trött för att finnas till.
Med facit i hand så är det bara att ställa sig med mössan i handen som en olydig skolunge och erkänna att jag hade fel och tog mig vatten över huvudet. Det här var jag inte tillräckligt förberedd för, inte med den uppladdningen. Så stark är jag inte. Det suger. Stenhårt. Och känns som ett gigantiskt misslyckande. Beslutet att kliva av känns dock i sig inte som ett misslyckande utan mest klokt. Det okloka var att starta överhuvudtaget. Man kan inte göra allt. Åtminstone jag kan inte det. Jag behöver lära mig det. Att våga lita på att om jag väl litar på kroppen och ger den rätt förutsättningar så finns det inga begränsningar. Men vi måste jobba tillsammans. Och jag måste lyssna. Ibland. Vid rätt tillfällen. Inte tvivla så mycket på vad jag kan och inte kan och känna att jag behöver bevisa en massa saker, främst för mig själv, hela tiden. Då blir det inget bra. Det blir precis så kasst som det blev igår och jag avskyr att vara kass! Nu blir det fokus på återhämtning på riktigt en stund för min del och förhoppningsvis ger det ytterligare en dimension till det där bra jag stundvis kände under gårdagen. Jag hoppas det för då kan det bli en rolig höst.
