FOR the LOVE of the TRAIL - en hyllning till den fria stiglöpningen i västkustens öppnaste landskap.
För några veckor sedan var det premiär för ett av Sveriges tuffaste ultraevenemang HUB, Halland Ultra Beach Trail. Loppet hade flera distanser och etapper, den längsta var 200 miles (32 mil) från Götaplatsen i Göteborg till hamnen i Båstad. Löpare kunde även välja 100 miles, 100 km , 75 km eller flera kortare etapper runt 50 km längs den långa 200 miles banan.
Tävlingsledare och banläggare är Robert Rundqvist, jag träffade honom för en tid sedan och skrev detta blogginlägg inför arrangemanget om du vill läsa det först.
Robert är en erfaren tävlingsarrangör. Han har startat upp och framgångsrikt arrangerat Sandsjöbacka Trail under flera år, trailloppen strax söder om Göteborg som går i januari när vintern kan vara som kallast. Han startade även Sätila Trail vid Lygnern i Marks kommun och Sweden Ultra Tri, triathlonloppet med ultralånga distanser. Och nu har han gjort det igen, ett evenemang som det kommer att talas om, som vi som sprang kommer att vilja komma tillbaka till och de som inte deltog i år kommer vilja springa nästa år. För det hoppas nog vi alla, att det är en årlig tradition nu.
Jag åkte in till Göteborg för att vara med vid den första starten av 200 miles. Som covid-anpassning hade löparna delats upp och startade vid tre tillfällen. Det var spännande att prata med dem som gjorde sig redo för att ge sig ut på den långa, osnitslade, självsupportade banan. Emmy och Ellen, Lisa och Nina bland annat. Starka, erfarna ultratjejer. Tre dygn hade de på sig, väderprognosen visade på högsommarvärme och den första dropbagen kom först efter drygt 7 mil. Robert räknade ner och de gav sig av från trappan vid Poseidon på Götaplatsen. "Allez allez allez" ropade Robert och löparna promenerade lugnt iväg. Nog skulle de hinna springa under de tre dygn de hade på sig till Båstad!
Jag startade på söndagen vid en campingstuga på Tylösand. Vi var 14 löpare som skulle springa etappen ”Stranden och havet”, 52 km längs kusten nära havet till hamnen i Båstad. Just denna helg var det varmt, mycket varmt. Vid starten visade termometern 30 grader. Värmen oroade mig men jag hade laddat med 2 l Usport i vätskeblåsan och vatten i två stycken 5 dl softflasks fram på ryggan. De skulle jag dricka mest ur och lätt kunna fylla på när vi sprang förbi vattenkranar. Jag försökte också bara acceptera rådande förutsättningar och inte slösa energi på att gnälla över värmen utan anpassa mig med mycket vätska och lugnare fart. När jag anmälde mig till loppet hade jag en liten förhoppning om att springa dessa 5 mil snabbare än jag springer kuperade 5 mil, detta var ju en platt och relativt enkel bana. Men med tanke på värmen slängde jag alla förhoppningar på snabbare tider och var bara inriktad på att få i mig vätska, salt och energi och må bra hela vägen. Som energi hade jag packat kokt potatis, Ugel, klämmisar och sura godisar och programmerat klockan med påminnelser, vätska varje kvart och energi varje halvtimme. Tunnaste Trailrunning Sweden-linnet och mjuka löparshorts från Trailsportswear, Injinji tåstrumpor och mina favvoskor Icebug Acceleritas8 för bra grepp i sanden.
Precis innan start i Tylösand kom Monica som sprang 100 miles in till kontrollen, då hade hon gjort 11 av sina 16 mil och såg jättepigg och glad ut! Hade hon fixat 11 mil i värmen skulle väl jag klara 5?! Jag blev så inspirerad av alla fantastiska löpare som enträget och ihärdigt fortsatte trots värme och trötta ben!
Allez allez allez, tävlingsledare Robert startade oss och banan gick direkt ner till den överbefolkade stranden där vi snirklade mellan utbredda badhanddukar, små barn med spadar, uppblåsta flamingos och parasoller. Den lösa, ljusa sanden ner till vattnet var jättesvår att springa i och jag bestämde mig efter en stund för att gå i all lös sand, det kostade alltför mycket energi att springa där.
Värmen var brutal och svetten flödade, redan efter en km var jag genomblöt. Banan lämnade sanden och gick upp på Prins Bertils stig, en jättefin grusad promenadväg som slingrade sig in i skog, förbi vackra hus och ängar och vidare in till Halmstad. Jag hade sällskap med en tjej som bodde i närheten så hon berättade om omgivningarna och visste vägen precis, jag behövde inte tänka på banan alls. Tack Ika! Första milen gick fint, vi kom in i centrum och sprang över en bro och passerade en Pressbyrå. Så härligt! Vi bad om att få fylla på vatten och njöt av svalkan från air-conditionen.
Vattenflaskor fyllda, kroppen något svalare och vi drog vidare. Två herrar som vi haft sällskap med sprang strax bakom en stund men de valde nog en lugnare fart för dem såg jag inte mer sen. Efter Pressbyrå-pausen föjde banans tråkigaste del, en lång asfaltsallé och ett industriområde innan vi kom ner till stranden igen. Vi gick i den lösa sanden och sprang sedan precis i vattenbrynet för att få så fast sand som möjligt. Stranden var lång, tyckte jag, men där stranden tog slut väntade vår enda simsträcka, 20 meter sval simning över en åmynning.
Vid simmet la jag bara ner mobilen i drybagen i ryggan och simmade över med kläder och skor på. Sååå skönt! Kroppstemperaturen sjönk genast och jag kände mig kvick och upplivad igen. Banan gick vidare in i en kohage där kossorna glatt skuttade omkring när vi kom. De tittade nyfiket och jag var nästan beredd på att de skulle följa efter oss men de lugnade ner sig. Klippor, strandängar, mera sand och plötsligt träffade jag på Tommy som sprang 200 miles! Han hade knappt sovit på 3 dygn men såg fräsch och pigg ut. Vi hade sällskap och pratade en stund innan jag gled fram lite snabbare på sanden. Två andra Göteborgare kom ifatt och vi sprang upp från stranden och vidare på en landsväg till Circle K, vattenpåfyllning igen och toabesök. Här stod Stina och Jonas, löparvänner från Instagram, och hejade, så energigivande! Fylld med ny kraft gav jag mig av själv och tänkte att de andra nog skulle komma ifatt snart, men resten av loppet sprang jag ensam. Ika var snabbare och Göteborgarna låg strax efter, men där kändes det helt ok att själv bestämma fart och gåpauser.
Sura godisar och kallt vatten, vet du hur gott det är? Jag sjöng för mig själv och kände mig stark när jag följde ett motionsspår ner till havet. Och där, långt där borta i fjärran, låg Båstad. Bara 15 km kvar. Det skulle gå bra!
Men stranden var evighetslång. Det märktes inte att jag kom närmare. Energin och tempot sjönk och jag åt och drack för att sysselsätta tankarna med något.
Min man och dotter hejade på vid ett ställe, Elisabeth från Trailrunning Sweden vid ett annat och det betydde jättemycket att få uppmuntran och glada tankar. Tack! Jag fick lura mig själv att springa, bara bort till den bryggan, till det badande sällskapet, tills klockan slår om till nästa kilometer. Båstads vita hus kom liite, lite närmare, jag anade hamnen, segelbåtarna, ett pariserhjul.
Även en oändlig strand har ett slut och de skimrande vita husen i Båstad var nära. Äntligen fick jag vika av från stranden och jag sprang upp i staden, förbi fantastiska strandvillor och fram till hamnen. Marcus mötte mig, filmade och hejade på sista biten, jag såg måltältet, min man och dotter var där och äntligen, äntligen var jag framme. Så fantastiskt underbart!
Tack Robert för ett makalöst lopp, underbara miljöer och för att du ordnat så bra väder. Men nästa år kan vi ta duggregn och 15 grader...
Tack Ika och ni andra medlöpare för sällskap, uppiggande samtal och energi. Den gemenskapen är magisk.
Och ett stort grattis till alla fantastiska kämpar som försökte men inte lyckades hela vägen i värmen och till er som tog er ända till mål, ni alla är så inspirerande!
Känner du dig sugen på att springa något av Halland Ultra Beach Trails lopp eller etapper nästa år? Anmälan är redan öppen! Länk här.
Robert ordnar även ett event på en del av banan redan 26:e september, lite som ett förkortat Backyard Ultra men som i hans värld istället blir ett Graveyard! Mer info här.
Att HUB var ett lopp, äventyr och upplevelse som grep tag i deltagarna är tydligt, det finns mängder av spännande race reports att läsa. Du kan också lyssna på Pace on Earths podavsnitt där Ellen och Emmy berättar om hela sitt 200 mileslopp. Ja, de var två av sju som klarade av 32 mil, helt fantastiskt. Och här kan du se Marcus Kjellbergs gripande film från loppet.
