I lördags kl 14.00 gick starten för VM i Backyard Ultra, Big Dog’s Backyard Ultra World Championships. 55 timmar senare kunde det svenska laget summera en fin fjärdeplats totalt och fira Tobbe Gyllebring som svensk segrare.
På 21 platser runt om i världen startade över 300 löpare samtidigt. 15 löpare stod på startlinjen i Älvdalen som Team Sweden. En efter en tvingades de kasta in handduken, när Mikael Blomqvist klev av på varv 38, var de bara två kvar: Tobbe Gyllebring och Anna Carlsson.
– Vi hade hoppats att fler skulle hänga med upp över 40 varv, så att vi skulle ha marginaler för laget. Jag och Anna springer våra varv på lite olika sätt men vi var noga med att ta hand om varandra. Vi hade inte råd med några misstag. Vi var verkligen ett team ända till sista varvet, det var aldrig tävling mellan oss två. Vi var överens om att vi skulle fortsätta till en av oss fick bäras därifrån, nu sprang vi för laget och det var inte ok att bara lessna och sluta.
– Fokus var att ta hand om mig själv och starta varje nytt varv i så bra skick som möjligt. Jag har en plan för vad jag ska göra varje gång jag kommer till depån. Efterhand blir man ju dummare och dummare, så det gäller att ha planen klar i förväg. Ganska tidigt blundar jag några minuter för att jobba in rutinen med vila även om jag inte somnar. Jag försöker bryta ner loppet i små hanterbara sjok, det gäller att tänka bort helheten för annars blir det övermäktigt. Min värsta period var runt 50 varv, då var jag på väg att bli energilåg, det var så tungt att ta sig framåt och jag kände att jag var på väg att tappa greppet. I stunden är det fruktansvärt, men det är ju det här jag tränar för!
Anna och Tobbe sprang genom hagel, motvind, mörker och minusgrader. Under lång tid hade Anna svårt att tillgodogöra sig energi och till slut gick det inte längre. Hon kraschade en bit ut på varv 55.
– Viljan fanns men hennes energi var slut. Det kändes märkligt. Några varv tidigare var jag nere i källaren men jag hade hämtat mig och jag var säker på att Anna också skulle göra det – hon rörde sig bra och hon är så stark. Jag var helt inställd på att vi skulle springa tillsammans genom natten. När jag fick veta att Anna brutit, blev jag först och främst orolig för hur hon mådde. Nästa tanke var ”Helvete, jag vinner nu.” Det var många och motstridiga känslor. Efter så många timmar finns det ingen sköld, inga filter – allt går bara rakt in i en.
– Det är ett privilegium att springa för något som är större än en själv. En sådan här upplevelse skapar speciella band mellan oss löpare i laget, det var en fantastisk gemenskap. Sedan märker vi att det berör många, folk gick man ur huse i lilla Älvdalen för att heja på oss och väldigt många har hört av sig på olika sätt.
Så här några dagar efter målgång, känns kroppen ganska bra.
– Jag är trött, både i kroppen och i sinnet. Det tar nog 6–8 veckor innan jag har någon fart i benen, men jag tänker redan på löpning och undrar över hur långt jag hade kunnat springa. Jag hade många varv kvar i kroppen när det tog slut, jag är nyfiken på vad jag kan göra och vad som händer i mig när jag kommer bortom gränsen. Det ska jag försöka ta reda på!
Totalt i tävlingen blev Sverige 4:a. USAs Courtney Dauwalter tangerade Johans Steenes världsrekord på 68 varv, men det räckte inte till seger. Karel Sabbe från Belgien vann på hela 75 varv!
