Äntligen tävling igen och vilken debut av loppet Torekov-Båstad med Hoka som sponsor!
Jag fick pga sjukdom hos dem jag skulle bo hos innan loppet, ställa om och köra hemifrån och ner till Båstad på lördagsmorgonen istället. Jag kände redan på morgonkulan att min hälsena var i dålig form. Jag åkte ju på en muskelbristning i vadmuskeln förra året, men i år har det kännts bra och jag har vågat gasa på med distans och volym i träningen igen. Fram till Idre Fjällmara. De 7 km myrlöpning där på Järvens bana, kan jag i efterhand konstatera gick ont åt vadmuskeln och sedan dess har jag haft känningar till och från i vadmuskel och/eller hälsena. De två är liksom i maskopi med varandra, vilket märktes även igår. Jag har dock hellre känning i vadmuskeln, för det är en annan sorts känsla. När hälsenan känns överansträngd så är det en nästan lite otäck känsla tycker jag, det känns liksom som om den är spänd och ska gå av vilken sekund som helst.
Så jag var extremt skeptisk till att ens kunna genomföra loppet, utan förväntade mig nästan att det skulle yttra sig med mer smärta som skulle göra att jag skulle få DNF’a (Did Not Finish). Planen blev att försöka hitta ett tempo där jag kände att smärtan inte ökade och att jag skulle kunna “lunka på”.
Precis innan start så skulle jag hämta ut min nummerlapp, men då var den borta. Funktionärerna hittade den inte och här blev jag lite stressad då jag inte var ombytt och klar för löpning ännu. Tack och lov löste det sig snabbt då jag fick en ny nummerlapp och de registrerade om mig, men jag fick stressa tillbaka till bilen för att byta skor och annat och sedan kliva på bussen som skulle köra oss till Torekov.
I Torekov träffade jag andra goa löpare innan starten, både vänner som jag känner sedan innan, men också “instagram-bekanta”. Så roligt att få se vilka man har pratat med live och inte bara över nätet. Noterade för övrigt hur olika klädda folk var. Jag stod där vid starten i shorts och tshirt och intill mig var det folk som på riktigt tänkte starta med underställströja och varm fleecetröja ovanpå + en vindjacka utanpå det. Jag visste att det skulle bli närmare 16 grader på eftermiddagen och eftersom det var nästan vindstilla, så visste jag att jag skulle gå varm under loppet trots bara shorts/tshirt.
Starten gick och det blev lite köbildning då breda startfållan skulle pressas ihop till en grusad gång- och cykelväg. Jag hade ställt mig lite väl långt bak märkte jag då jag hamnade bakom riktigt långsamma löpare, så tyvärr fick jag göra det jag ogillar att göra i starten, dvs omedelbart börja göra omkörningar och ta nya positioner. Det kostar så onödigt med energi, men jag fick zickzacka mig fram mellan löpare och försöka läsa av tempot på nya löpare jag lade mig bakom.
Det var skönt att äntligen få lämna grusvägen sedan och få komma ut på lite mer stiglöpning. Klapperstensfält och annat berörde mig inte jättemycket, även om det är sjukt jobbigt att springa på. Drog ner lite på tempot där bara. Åsa, min löpledarkollega, låg växelvis framför eller bakom mig, vi turades om lite att ha rygg på varandra. Många löpare försökte springa runt gyttjehål och försökte hålla skorna torra, medan vi var ett gäng andra löpare som bara körde på rätt fram genom vatten och gegga. För mig är det en del av traillöpningen, dvs att bara braka på oavsett vatten/lera. Det blev köbildning vid en liten bro över en bäck, där jag sonika valde att springa genom bäcken istället för att slippa stå i kö och folk stirrade på mig som om jag var galen hah.
Här insåg jag dock ett misstag. Jag brukar gilla att ha nummerlappen nålad på shortsen, men säkerhetsnålarna vi fick var väldigt små och spannet som nummerlappen kunde röra sig krympte markant. Ena nålen efter den andra gick upp, ena nålen efter den andra fick jag dra ut från lårmuskeln samtidigt som jag försökte springa. Alltså det var inte bra att ha nummerlappen på benet på just detta lopp med just de nålarna!
Jag sprang med två flaskor i västen, en med sportdryck och en med vatten. För min del fungerar detta så mycket bättre än att försöka dricka enbart på vätskestationerna. Jag sippar hellre lite då och då och ibland räcker det bara att få in lite kolhydrater i truten genom sportdrycken för att piggna till lite. Jag tog dessutom en energitablett redan vid 4-5 km, eftersom första energistationen var vid ca 9 km. Det tar ju som bekant även för snabba kolhydrater en stund innan de tas upp i kroppen. Vid vätskedepån tog jag lite sportdryck och en banan och fortsatte.
Löpningen vid Hovs Hallar gick i lägre tempo. Det blev köbildning lite här och var, både uppför och nedför. Där det var som brantast var det tvärstopp ett tag. Jagar man tid på detta lopp, så tror jag tveklöst man ska öppna hårt i början och se till att ta sig igenom Hovs Hallar med den stora massan löpare bakom sig. Fin stiglöpning i varje fall och en uppförsbacke som typ aldrig tog slut.
Sedan kom det ett parti med väglöpning genom bondgårdar och annat. Här minns jag inte så mycket, det fanns inget att göra mer än att rulla på, så jag gick in i min egen lilla bubbla. Tog salttablett+vatten då jag svettades rejält här med solen som faktiskt värmde på bra. Vid energistation nr2 drog jag lite sportdryck, lite vatten och tog med mig en banan innan jag fortsatte springa på vägar.
Desto gladare blev jag när vi kom in på ett nytt stigområde med fantastiska bokskogar och kanonfin löpning igen. Här var jag tvungen att filma/fota lite bara för att det var så vackert. Vi var några löpare som turades om att växelvis dra, men jag hamnade i rygg på en tjej som körde i praktiken det tempot jag ville hålla och parkerade mig bakom henne i flera kilometer.
Sista delen av loppet var löpning efter en strandpromenad, i flera kilometer. Först en lång utförslöpa på asfalt och ner till strandpromenaden, sedan var det bara att följa kusten in mot Båstad. Detta är tveklöst min akilleshäl, jag har så svårt att motivera mig när det är en längre sträcka väglöpning. Löpsteget är monotomt, jag har inget att jobba med vad gäller balans, avläsa terräng eller annat, utan det enda jag kan göra är att springa. Här hade jag behövt musik, sablarns vad jag saknade mina lurar och bara få plugga i lite go trance för att distrahera mig själv och fylla på med glädjekänslor. Hade jag haft en frisk hälsena/vadmuskel, så hade de sista kilometrarna här varit bra för att trycka på lite iaf. Elitlöparna måste ha flugit fram här.
Jag visste att loppet var lite kortare än 22 km, men var osäker på när jag skulle börja spurta. Hälsenan/vaden hade protesterat typ hela loppet, men inte blivit värre iaf, så jag kände att jag skulle våga mig på en fartökning. Jag försökte “spara mig” lite inför spurten och släppte två löpare som låg framför mig lite avståndsmässigt. Plötsligt såg jag målområdet och upptäckte nu att avståndet till löparna framför mig var lite väl långt om jag ville ta mig in före dem i mål. Vilket jag såklart ville, det är något barnsligt roligt det där med målspurter och att blåsa ur kroppen. Jag tempoökade och började pressa på, men till mitt förtret, så såg jag att den ena av löparna själv plötsligt ökade tempot rejält. Puh, nu blev det jobbigt, men det var bara att trycka på än mer. Passerade målet med 3:40-tempo och hade svårt att få stopp snabbt nog, så en funktionär med medaljer fick hoppa undan innan jag fick “back i maskin” med 85 kg gubbkropp som kom älgandes. Jag var dock före in i mål med typ en halv fotlängd eller så.
Förutom köbildningarna, så var det ett snabbt och lättsprunget lopp. Jag låg i “cruising mode” hela loppet mer eller mindre och är nöjd med att komma i mål på under 2,5 timme. Är man i bra form, och inte har något emot väglöpning, så måste detta lopp vara riktigt skoj just för att det går att blåsa på snabbt.
Väl i mål fanns det energi och en superfin trämedalj som i varje fall jag uppskattar. Så gott att höra Per Forsbergs stämma också, helt klart en favoritspeaker på tävlingar.
Summerar jag det hela så var det en mycket bra debut av loppet Torekov-Båstad. Information innan loppet var av världsklass med allt från utförlig information om parkering, utlämning av nummerlappar osv men också muntlig genomgång av banprofil mm. Start- och målområde, snitsling och annat lämnade inget mer att önska för min del. I vätskedepåerna så hade jag möjligen uppskattat saltgurka, men nu hade jag ju med mig egna salttabletter, så det var lugnt. Själva bansträckningen med kustnära löpning, upp över Hovs Hallar osv var ju riktigt fin och vädret vi bjöds på var ju helt magiskt! Det enda som jag personligen inte är jätteförtjust i är när det blir längre sträckor asfaltslöpning eller löpning på typ promenad- och cykelvägar, men det är för att jag numera har “väg-allergi”. Det är också lite lurigt för jag vill helt klart ha mer dämpade skor om det är många kilometer med hårt underlag, medan jag i skogen vill ha mer tekniska skor. För detta lopp valde jag en “mittemellansko”, inte den perfekta asfaltsskon, men heller inte den perfekta skon för tekniska stigar och den fungerade ok.
Jag ger loppet 9 av 10 i betyg. Ett sjukt högt betyg men det förtjänar loppet pga att det är så galet bra arrangerat. Det som gör att 10an inte infinner sig är att jag är “vägallergiker” och vill ha >90% stiglöpning på mina tävlingar. Bortser man från mina preferenser där så är detta lopp helt klart galet roligt och ett lopp som många kommer att få åtnjuta igen! Exakt så här önskar jag att traillopp arragengeras, med sjukt bra information inann, massor med pepp innan, kanonbra upplägg under och efter. Tumme upp!
