Kullamannen 2021: Just himmel, hav och helvete

“Gråten sitter i halsen och jag sväljer tillbaka den gång på gång. “Det är inte slut än”, säger jag till mig själv, “andas, håll ihop det.” Det är jag och mörkret. Min spellista har stannat och jag springer ackompanjerad av vinden och vågornas brus. Någon kilometer framför mig har jag Mölle och målet. Jag försöker ...

10 november, 2021 |

Ultralöpare som helst springer stig och obanat. Skriver om charmen med att springa långt och länge, om att försöka förflytta mina egna gränser samt livet på fjället tillsammans med min malamute Scout.

Kontakt: [email protected]

Mål: Att springa längre och snabbare och ha så roligt som möjligt längs vägen.

Motto: Det går aldrig som man tänkt sig men det blir bra ändå!

“Gråten sitter i halsen och jag sväljer tillbaka den gång på gång. “Det är inte slut än”, säger jag till mig själv, “andas, håll ihop det.” Det är jag och mörkret. Min spellista har stannat och jag springer ackompanjerad av vinden och vågornas brus. Någon kilometer framför mig har jag Mölle och målet. Jag försöker vara i nuet och spara ögonblicket men sanningen är att jag bara vill sluta springa. Att det ska vara över.”

Vi kommer till Båstad strax efter halv sex på morgonen, jag ställer bort min dropbag för Båstad/Mölle och hämtar ut min nummerlapp. Jag har sista startnumret av alla 100-mileslöpare och det passar mig bra. Även om det är larvigt - det är ju bara ett nummer - så ger det mig känslan av att jaga istället för att vara jagad. Vi går tillbaka till bilen igen för att vänta. Nervositeten slår med full kraft och jag lutar mig framåt med pannan mot knäna, vet inte vart jag ska ta vägen. Jag kan inte göra det här. Fast det kan jag ju. Jag vill inte göra det här. Fast det vill jag ju. 

En halvtimme innan start går vi ut igen. Det är friska vindar och de flesta ser frusna ut. Själv skakar jag trots att Roger satt på mig dubbla dunjackor, om det är kyla, nervositet eller en kombination av båda är oklart. Det stör mig att förlora energi redan innan start men det är lika för alla och det är som det är. Vi har ett helt Asics-team på plats från Frankrike som ska heja på mig och min teammate Simen och det tas lite bilder innan start. Mamma, brorsan och syrran är också på plats för första gången på en större ultratävling. Uppslutningen ger mig både trygghet och lite extra press: det är många som vill mig väl men det är många förväntningar. Egentligen är det sistnämnda inte sant för de enda förväntningar som hänger över mig är mina egna. Fast det är inte förväntningar utan krav. Efter mitt avbrutna UTMB så finns det inget som helst utrymme för att göra ett till dåligt lopp. 

Starten blir fördröjd men 07.20 får vi äntligen springa iväg. Det är lite stelt först men det släpper efter knapp kilometer. Kroppen känns bra och jag njuter av känslan att vilja springa snabbare men att ändå hålla tillbaka. De första 6 kilometerna är en ganska snabbsprungen prolog innan vi ska tillbaka genom Båstad och sen in i Sinarpsdalen. Många startar snabbt men jag noterar att de löpare som rimligtvis borde utgöra herrtäten senare under loppet inte verkar göra någon vanvettig rusning. Johanna håller sig knappt bakom mig och ingen annan tjej gör någon ansats till att vilja springa iväg. Det hela verkar vara på väg att rada upp sig ganska så fint men efter ett par sprungna kilometer när vi är inne i ett litet skogsområde så förvandlas fältet till ett kaos. Ingen vet vart vi ska, löpare springer åt olika håll och väljer till slut olika vägar tillbaka mot Båstad. När vi passerar startområdet får jag höra att jag ligger 5 minuter efter nästa tjej och passerar dessutom löpare som jag vet “borde” vara en bit bakom i det här läget.

Det rullar på och jag försöker komma tillbaka in i mitt eget tempo och inte stressa alltför mycket. Det har ju knappt börjat. Sinarpsdalen är vacker med sina höstfärger, jag spar krafter uppför och jag unnar mig att leka i de korta nedförslöporna. Efter ett tag ser jag Roger, hundarna och Asics-teamet. De informerar om att det fortfarande är 5 minuter upp till nästa tjej. “Är det Johanna” frågar jag, mest för att försäkra mig om att det inte är det. “Ja” svarar de. Jahapp. Eller helvetes jävla skit. Det finns olika sätt att uttrycka det. Då har hon kommit förbi i kaoset och gjort ett ryck medan jag sprungit på i godan ro. Även om jag försöker att inte stressa så blir jag en smula uppgiven när jag får reda på att avståndet upp växer en minut här och en minut där. Jag försöker mota bort de negativa tankarna genom att fokusera på mina medlöpare, publiken, att vara glad och ta energi när jag ska. När jag springer fel för andra gången har jag dock svårt att hålla tvivlen på stången och jag börjar ifrågasätta mitt varför. Så här i efterhand är detta den period av loppet jag är minst nöjd med, att ifrågasätta varför man håller på under den första fjärdedelen av ett 100-mileslopp är inte särskilt konstruktivt (och jag inser nu när jag skriver att detta har hänt flera gånger tidigare och är någonting jag behöver ta tag i). Till slut lyckas jag dock övertala mig om att den inre diskussion som pågår inte hör hemma här och nu och om det nu är så att jag ska sluta med ultra tänker jag åtminstone göra det med någon form av värdighet. 

De första 4-5 milen går snabbare än plan och jag börjar bli tröttare än vad jag ska vara så här tidigt. Jag släpper Magnus Linde som jag sprungit tillsammans med ett tag, sänker tempot och börjar äntligen fokusera på min egen löpning. Om Johanna håller i detta så finns det ingenting jag kan göra och jag vill inte riskera att hela loppet går åt helvete för att försöka komma ikapp. Efter 55 kilometer kommer vi åter till Båstad och första drop bagen. Jag byter ryggsäck, dubbelkollar att pannlampan är med (jag räknar inte med att passera dropbagen i Ängelholm innan mörkret) och dricker några klunkar resorb. Efter ytterligare en lov i Sinarpsdalen väntar långa platta mil längs havet. Det flyter på utan att vare sig gå lätt eller jättetungt. Jag har hämtat mig efter den något för snabba öppningen och kan hålla ett konstant tempo. Rapporterna säger att jag vare sig tar eller tappar på Johanna även om Roger någon gång säger “nu har du tagit 30 sekunder”. Wohoo… Men det ger mig en förhoppning om att jag åtminstone ska slippa vara flera timmar bakom henne in i mål. Vi närmar oss halvvägs och jag har äntligen slutat misströsta, äntligen kommit in i här och nu och är på det stora hela ganska tillfreds med tillvaron. 

Längre fram ser jag en gående löpare och när jag kommer ikapp ser jag att det är Dennis Kellerteg. Hans mage har kraschat och han har bestämt sig för att bryta men önskar mig lycka till. Jag blir ledsen över att hans lopp är över då han är en löpare jag har stor respekt för. Därefter går tiden går utan att särskilt mycket händer, till dess att det faktiskt gör det. Helt plötsligt har jag bara 4 minuter upp till förstaplatsen. Har Johanna gått på toa? Sprungit fel? Jag lockas av att gå på hårdare för att se vad som händer men besinnar mig. Det är långt kvar och är det så att hon börjar tröttna så kommer det visa sig tids nog. Efter ett tag ser jag en rödklädd löpare långt där framme. Är det hon? Avståndet krymper, om än väldigt långsamt. Jag vill så det värker se vem det är. Strax innan Råbocka ser jag Johnny. Han pratar med löparen framför och väntar sedan in mig. Jag får bekräftat att det är Johanna och han säger att hon tycker att det är tråkigt med platten. Strax därefter in mot Råbocka kommer jag ikapp. Vi byter några ord, hon ser fräsch ut och jag både tänker och säger att hon snart är ifatt mig igen.  

Besöket i drop bag nummer två går också rätt fort. Samma procedur upprepas och jag plockar med stora pannlampan. Äntligen går vi in i natten. I skogen har jag flow och kan öka tempot lite. Stigarna är mjuka och fina och det är riktigt roligt att springa igen. Dock följer snitslarna inte alls den GPX-rutt jag lagt in på klockan, det oroar mig och jag ringer Roger. Livlinan “ring en vän” är så förbrukad. Roger vet tyvärr inte heller och jag får helt enkelt hoppas att jag är på rätt spår. Passerar Erik Eng och Tomas Nordlöf och konstaterar att så verkar vara fallet. Så ser jag ytterligare en löpare en bit bort och blir både förvånad och väldigt ledsen när jag ser att det är Simen. Vi pratar lite och han berättar att benen är körda. Själv hoppas jag att han bara har en tillfällig svacka och att jag ska bli omsprungen igen senare under loppet. Det här med att tävla är verkligen så kluvet, visst vill jag hamna så högt upp i resultatlistan som möjligt men samtidigt önskar jag ingen ett dåligt lopp. Lång ultra handlar om så otroligt mycket mer än om att vara en bra löpare och det är jag själv ett tydligt bevis på. För att det ska gå bra för mig krävs det att bättre löpare än jag inte ska prestera på topp. Ja, det är verkligen kluvet och det slår mig att det inte finns någons rygg jag vill se.

Från en kilometer till en annan är det som att flowet som tagit mig framåt i några mil lämnar mig på samma sätt som luft lämnar en punkterad ballong. Tröttheten kommer över mig och till råga på allt springer jag fel, än här och än där. Det är inga stora felspringningar men jag tappar minuter och framför allt blir jag på dåligt humör. Erik Eng och Tomas Nordlöf kommer ikapp igen och jag bjuder in mig själv att slå följe med dem. Det är lättare sagt än gjort och jag får jobba för att hålla deras ryggar men det är skönt med en stunds sällskap i mörkret, även om jag är för trött för att säga så mycket. På vätskestationen i Svanshall dricker jag cola och får pepp av Jörgen Reppling som är där som funktionär. 35 kilometer to go och jag vet att jag kommer att ta mig i mål, förutsatt att jag inte skadar mig. Det gör ont i fötterna och högerhöften som strulat en del ända sedan Val d’Aran har börjat krampa. I övrigt är det ganska jämna plågor. 

Det tar en evighet innan vi når Mölle och sista drop bagen. Tydligen strular min tracker och det tar ett tag innan funktionärerna fattar att det är jag som kommer. Detta fixas och jag byter ut mina flaskor. Jag har fantiserat om att få byta ut min blöta kalla tröja men prioriterar bort bekvämlighet i förmån för tid. Locket till dropbagen blåser iväg och jag svär när jag jagar efter det. När det är infångat ger jag mig iväg. Ett varv på berget kvar. Jag har dryga 20 minuter i ledning och spontant tänker jag att det är tillräckligt mycket för att det ska vara svårt att plocka in på den sträcka som är kvar. Väl ute på berget känns 20 minuter väldigt lite och jag blir orolig. Det går långsamt, ofattbart långsamt trots att jag försöker driva på mig själv. Jag går i backar som egentligen är springbackar och känner hur tiden tickar iväg. “Det sitter i huvudet” säger jag till mig själv men benen påminner mig om att de minsann också är med på denna resa. Allting är brantare och mer tekniskt än jag minns och i dödsbacken får jag verkligen jobba för att inte bli stående. Hela tiden förväntar jag mig att se en pannlampa dyka upp bakifrån.

Illamående gjorde sig påmint ganska direkt efter Mölle och efter att ha tomhulkat några gånger beslutade jag mig för att springa utan energi och vätska resten av vägen. Jag har sluppit kräkas men har istället gått ganska ordentligt tom eftersom reserverna redan innan var rätt så obefintliga. Energi- och vätskebrist i kombination med allmän trötthet och stress gör att andningen hamnar längre och längre upp i halsen och en panikattack är inte långt borta. Strax innan fyren möts jag av Roger och Asics teamet som säger att jag ska ta det lugnt och inte stressa, att det finns mycket tid. Och tid tar det även om jag passerar flera 100-kilometerslöpare, Vi försöker peppa varandra och jag påminns om att jag inte är ensam om att kämpa mot tröttheten. 

Så slutligen lämnar jag trailen. För tre år sedan sprang jag denna sträcka med en känsla av vemod över att det var på väg att ta slut och jag försöker frammana den känslan igen men ICKE - den här gången vill jag verkligen att det ska vara över hur mycket jag än försöker ljuga för mig själv. Med några hundra meter kvar släcker jag pannlampan och låter gatlamporna leda mig. Jag anstränger mig för att känna något men jag är tom. Det är ett virrvarr av ingenting. När jag passerar mållinjen vill jag egentligen bara lägga mig ner i fosterställning och lämna allt för en stund. Släppa taget och låta tårarna komma. Men jag står upp. Blir omkramad av Roger. Får en jacka. Ler. Mitt Kullamannen 2021 är över. 

Det är svårt att beskriva och på ett sätt känns det också så löjligt: det är ju bara löpning. Bara någonting vi gör för vårt eget nöjes skull. Ändå är det så otroligt mycket mer. Nu efteråt är det som ett osynligt ok har fallit från mina axlar och ska jag vara helt ärlig är jag fortfarande mer lättad och ödmjuk än glad och stolt. Jag behövde verkligen detta efter UTMB, som verkligen sågade självförtroendet vid fotknölarna. Och jag kommer att ge glädjen tid att komma genom att sätta punkt för den här säsongen här och nu, trots att jag egentligen tänkt avsluta med 24h på PRT som en “kul grej”. Det är sällan jag fattar kloka beslut men jag är helt övertygad om att detta är ett. Om det är någonting 2021 har lärt mig så är det att man behöver vårda sin motivation och att åtminstone jag behöver vara sugen för att kunna genomföra en längre ultra på ett bra sätt. För att vara sugen behöver man välja sina strider och det känns helt rätt att ta en paus nu, sen lägga krutet mot nästa år och förhoppningsvis kunna steppa upp ett steg. 

Kanske ger den här rapporten inte en så positiv framtoning av mitt lopp men jag är NÖJD! Jag har aldrig sett mig själv som favorit och att få vinna Kullamannen ännu en gång känns fantastiskt bra. Sen tycker jag faktiskt att jag gjorde ett bra lopp och både tiden 17.28.29 är och den totala femteplatsen var över förväntan på denna bana som egentligen inte riktigt passar mig. Det är ett kvitto att jag blivit bättre rent löpmässigt och det är roligt att ha vunnit två så pass olika lopp i Ultra Trail World Tour under detta år. Nu ska jag vila och ge glädjen över den prestationen tid att komma ikapp. 

Avslutar den här race rapporten med det viktigaste: TACK. Tack till Kullamannen för att jag fick komma tillbaka och till alla funktionärer som tar hand om oss ynkliga löpare. Tack för alla lyckönskningar innan loppet och för all kärlek utmed banan, på riktigt, det betyder så otroligt jäkla mycket. Tack till er medlöpare som jag delat minuter eller timmar med, ni är många och det har varit ovärderligt. Tack till Johanna för all inspiration du gett mig sedan jag började med ultra och fortsätter ge mig. Tack till Sten för kloka råd och puttar i rätt riktning. Tack till Petzl som ser till att jag efter flera år av pannlampsstrul inte behöver oroa mig för detta. Tack till Umara för förstklassig energi. Tack till Asics och framför allt Laurent, Cathy, Pontus, Stef och Albin som var på plats och hejade. Och tack till min team mate Simen som orkade heja mig in i mål trots att hans eget lopp inte blev alls som tänkt. Tack till mamma, Nora och Jocke för att ni kom och hejade överallt som gubbarna i lådan. Tack till Roger för att du tror att jag kan även när jag inte tror det själv, för att outtröttligt engagemang och för att du låter mig hållas “uppe i det blå”: Och tack till mina bästa fyrbenta Scout, Roy och Bosse för att jag tillsammans med er får vara bara jag. 

 

Senaste blogginläggen

  • Pryltest - Salomon Ultraglide Niclas Bergqvist
    Läs mer
  • Kullamannen 2021: Just himmel, hav och helvete Anna Carlsson
    Läs mer
  • Massiv loppångest Linda Doktar
    Läs mer
  • Race Report HOKA Torekov-Båstad 21 km Gunilla Kidmark
    Läs mer
Se alla våra Inspiratörer

Vi är sociala

Följ våra kanaler

#trailrunningsweden

Share the passion of trail

Du vet väl om att det finns en förträfflig guide till dig som vill ta ett kallbad i anslutning till löpningen på bloggen. Rekommenderas ”varmt”. Det är ett härligt inslag jag inte kommer att sluta med i första taget.
Följ länken i profilen och skriv ”kallbadet” i sökfunktionen för att komma till guiden.

#lärare #lärarepåinstagram #idrottslärare #idrottochhälsa #kallbad #kåsjön #vinterlöpning #utomhusträning #löpning #löpningärlivet #löparglädje #löpare #älskalöpning #trail #trailrunning #trailrunningsweden #teamnordictrail #runfeeling #aktivitus #solvikingarna #ultralöpning #ultralöpare #orientering #träning #träningsglädje #rörelsevarjedag #runnersworldswe #springigbg #göteborgsvarvet
...

🌘⛰🌑

#deamountain #mountain #mountainrunning #mountainrunner #trailrun #trailrunner #ultratrail #ultrarun #ultrarunninglife #skyrace #skyrunning #trailrunninglife #trailrunningsweden #corro #correr #correrpormontaña #corrermehacefeliz #happyrun #happyrunning #liferun #liverun #endurance #endurancerunning #corrermais #outdoorrunning #outdoorrun #climb #climbing #climbinglife #climbinginspiration
...

From 🎥 :runningterritory
Wow 😍🐾
👉 Follow runningmetag⠀
👫 Tag a friend⠀
�⁠🎁 Shop for Lovers 👉 Link in my bio!
-
-
-
-
#runningmakesmehappy #runningmanchallenge #runningclub #happyrunning #onrunning #runningislife #running4thosewhocant #freerunninglife #runningismypassion #runningdrills #runningforlife #ihaterunning #runningblog #runningforacause #runningtips #runningtrack #trailrunningsweden #runningteam #runningwomen #londonrunning #runningpics #barefootrunning #newtonrunning #runningaround #runningjourney #runningbiji #perunning #runningwiththecoolkids #addictedtorunning #ukrunning
...

Follow us for more new1704
😍😍😍
TAG a friend 👦👩
Reposted from running_is_mylife
. 📷: Please DM
No copyright infringement intended. All credit to the creators.
(Please DM us I will give you credite or remove)

#runningmama #nikerunning #garminrunning #nevernotrunning #asicsrunning #runninggirl #runningnike #runningfervor #happyrunningcrew #runningyogi #runningformentalhealth #runninglovers #runningtrail #runningclothes #fortheloveofrunning #treadmillrunning #londonrunning #runningroom #salmingrunning #runningtechnique #outdoorrunning #runningdepartment #lonelygoatrunningclub #runningtherapy #runningforweightloss #runningpassion #igrunning #runningcouple #trailrunningsweden #marathonrunning
...

Don't know why but this evening my legs were quite speedy. It was a long time since I felt this great feeling of pleasure while running faster. The snowy and icy surface slowed me a bit but it was a great overall feeling. Maybe I just needed a day resting with no running.
I'm enjoying these weeks with lower mileage.

Well, it was a shame that I did not get the chance to race the wser the next year but hey, i will run istria100 and the lavaredoultratrail and probably other lovely races as well in 2022. 😍🔥

The preparations for the next season is soon to get started.... in the meantime a few weeks with easier training load is much appreciated! 😍🔥

Have a nice weekend my friends! 😘

#springigbg #trailrunningsweden #trailrunning #runtoinspire #ultralopning #wildandhappy #wildandfree #runforlife #positivity #feelgood #goodvibes #runner #trailrunner #loverunning #trailexploring #nevergiveup #neverstopexploring #runfree #loverunning #lonesomerunners  #timetoplay #flatisboring #changeyourattitude #runningtoinspire #altrarunningfans #ultragbg #vegan #veganrunner #nomeatathlete #plantbasedathlete
...

Laughing is the best medicine 😂 maybe after running 😅😅🏃‍♂️🏃‍♀️ do you agree? Comment below 👇

🏃‍♀️🏃‍♀️🏃‍♀️🏃‍♀️🏃‍♀️🏃‍♀️🏃‍♀️🏃‍♀️🏃‍♀️🏃‍♀️🏃‍♀️🏃‍♀️🏃‍♀️
#trailrunning #trailrunner #trailrunnerscommunity #trailrunninglife #trailrun #trailrunningviews #trailrunningsweden #trailrunningespaña #trailrunninggirls #runhappy #marathon #marathontraining #halfmarathon #halfmarathontraining #triathlon #triathlete #triathlon_in_the_world #triathlons #triathletelife #ultrarunning #ultrarunningtraining #ultrarun #runningmotivation #runninggirl #runnersofinstagram #lakestrailrunners #femalerunners #runhappyteam #runningismytherapy #runningformentalhealth
...

Shit vad jag får kämpa, det är riktigt tungt💦
Det positiva är att jag tappat 6kg sen 1e oktober, nu är det "bara" 7-8kg kvar😊
...

Trailsnack

Vårt diskussionsforum på Facebook

 

Comments Box SVG iconsUsed for the like, share, comment, and reaction icons
4 days ago

Jag springer ensam i skogen. Mitt ”överlevnadskit” nu på vintern (i Göteborg, så måttlig kyla) kommer bestå av väska med
-tunn dunjacka
-torr underställströja
-torra strumpor plus plastpåsar. Påsarna om skorna är blöta, då bli jag inte blöt igen med en gång
-dunkjol
-lampa (är det mörkt har jag lampan på huvudet 😬)
-foliefilt/räddningsfilt
-extra vantar

Vad mer är bra att ha med? Linda, plåster, powerbank, chokladkaka osv. Hjälp mig packa.

Jag räknar med att kunna linka till räddning eller bli hämtad av räddningstjänsten inom max 2 timmar och jag är självklart inte risktagande eller oförsiktig. Tänker att det är bra att vara förberedd och samtidigt vänja mig vid att springa m saker i väskan.
Bättre att vara förberedd och aldrig behöva sakerna än tvärt om. Och det ger möjlighet att eventuellt hjälpa andra också.
... Se merSe mindre

Jag springer ensam i skogen. Mitt ”överlevnadskit” nu på vintern (i Göteborg, så måttlig kyla) kommer bestå av väska med 
-tunn dunjacka
-torr underställströja
-torra strumpor plus plastpåsar. Påsarna om skorna är blöta, då bli jag inte blöt igen med en gång
-dunkjol
-lampa (är det mörkt har jag lampan på huvudet 😬) 
-foliefilt/räddningsfilt 
-extra vantar

Vad mer är bra att ha med? Linda, plåster, powerbank, chokladkaka osv. Hjälp mig packa. 

Jag räknar med att kunna linka till räddning eller bli hämtad av räddningstjänsten inom max 2 timmar och jag är självklart inte risktagande eller oförsiktig. Tänker att det är bra att vara förberedd och samtidigt vänja mig vid att springa m saker i väskan. 
Bättre att vara förberedd och aldrig behöva sakerna än tvärt om. Och det ger möjlighet att eventuellt hjälpa andra också.

Kommentarer på Facebook

Bars, gel, strumpor, tröja, första förband, telefon och påsar har jag med mig😄och papper

Ullstrumpor!!! Man blir inte kall även om dom blir blöta.

Extra lampa är gott om den andra sluta funka.. kan bli jäkligt mörkt.

Berätta för närstående om var du tänker springa och när du tror du är tillbaka. En räddningsfilt har jag med mig, känns tryggt.

Engångs värmekuddar för hand och fot är inte dumt. Tar inte mkt plats. Guld värda om man blir stilla en längre tid eller bara blir blöt på rundan

Klokt. Använder också live track genom Garmin

Om du är nöjd med det du har tänker jag att du kanske kunde lägga till visselpipa, liten pannlampa i reserv förutom den du redan har om du är ute när det är/kan bli mörkt och ett första förband.

Något smärtstillande är inte fel.

Skriver också under på dubbla lampor. Pannlamporna kan vara lite luriga i kyla och tokigt om den man har på huvudet lägger av mitt i en kolsvart skog. Sedan tycker jag en tjockare mössa är guld värt som nödplagg, särskilt om man springer med buff. Slår också ett slag för "nödproviant". Man får upp kroppsvärme genom att äta lite, så allt från energibars eller lite nötter eller bara en godispåse är bra i bagaget.

Visselpipa, vevdriven ficklampa, kompass👍

Jag har nån slags pipa som ser ut som en hund visselpipa som ska höras på väldigt långt håll och en kompass.

Tror du fått med det mesta... kanske lägga till godispåse, visselpipa och en kompressionslinda, tar minimalt med plats och kan göra skillnaden på att kunna linka sig fram eller inte om en fotskada skulle vara framme.

Bivacksäck är bättre än nödfilt.

Prova gaiters. Suveränt på vintern. Sitter få in snö i skorna så de håller sig torra mycket längre.

Gasbinda för att göra tryckförband, samt SOS-appen i telefonen för att enkelt kalla på akuthjäp inkl. skicka position har jag alla årstider. Samt försvarsmojäng med högt ljud och "pepparspray" med rödfärg. Känns skönt att ha något att ta till när man är ensam i skogen. Så här års fryser den väl till is förstås ...

oj vad avancerade ni är. Jag har förmodligen underskattat alla risker. Själv brukar jag vara noga med att ta med lampa om jag ska springa på eftermiddagen då jag har en tendens att underskatta hur länge jag är ute nu under vintern, men annars inget extra med mig jämfört med en kortare runda på sommaren. Om jag startar mitt pass i mörker har jag alltid en reservlampa med mig om den ena lägger av. Hände faktiskt en gång att ena lampan slocknade så var skönt att kunna ta sig ut ur skogen utan problem!

Mobiltelefon torde vara hög prio.

Beror kanske även en hel del hur långa sträckor du kör...

View more comments

Rösta på Årets Traillöpare och Årets Prestation i Trailrunning Sweden Awards! Du som röstar har chansen att vinna presentkort på 1 000 kr hos Salming.

trailrunningsweden.se/awards/
... Se merSe mindre

Rösta på Årets Traillöpare och Årets Prestation i Trailrunning Sweden Awards! Du som röstar har chansen att vinna presentkort på 1 000 kr hos Salming.

https://trailrunningsweden.se/awards/
5 days ago

Silva Exeed 4X gör natten till dag och din plånbok och batteri tomt.
Väldigt stark lampa drar dock väldigt mycket ström så det kräver stort batteri för att ta lite längre turer. Till löpspåret lyser den så starkt så man bländar allt och alla. Angenämt problem :) .
... Se merSe mindre

Silva Exeed 4X gör natten till dag och din plånbok och batteri tomt.
Väldigt stark lampa drar dock väldigt mycket ström så det kräver stort batteri för att ta lite längre turer. Till löpspåret lyser den så starkt så man bländar allt och alla. Angenämt problem :) .

Kommentarer på Facebook

ja den är grym! älskar min!

Testade Olight e27. Nu har jag två och 2 extrabatterier. Det finns många bra lampor. Tyvärr finns det massa mindre bra också. Svårt stt veta utan att få prova.

Jag måste dock säga att det inte är ett angenämt problem. Cyklister och löpare med starka lampor nu för tiden bländar mer än de verkar tro. Väldigt störande att springa vidare efter att man mött någon med för starkt ljus och som ej bländar av.

Själv tycker jag lite av tjusningen med mörkertrail är just att det inte är ljust som på dagen. Jag gillar svagare lampor som bara precis räcker. Typ Silvia Trail 5 (?). Framför allt när det ligger snö!

Man behöver inte ha fullt "blås" på sin "dunderlampa"...Jag brukar dimma ner den till 25% 😉 precis lagom och hållder då i över 7 timmar ;-)

Om vi ska jämföra så min första pannlampa är en från biltema som jag är väldigt förtjust i. Jättebillig, lång batteritid, bra ljus och billiga batterier man kan ta med sig enkelt i fickan om man behöver extra. Använder den frekvent fortfarande 🙂https://www.biltema.se/fritid/lampor/pannlampor/pannlampa-laddningsbar-2000040941

View more comments

7 days ago

Nån kunnig person som har koll på sånthär? Resultaten kommer från samma runda mätt med Apple Watch och Garmin Fenix 5 (med pulsband). Båda inställda på autopaus. En tisdagstrail med Aktivitus. Ganska lika i kalorier och ”Avg GAP”, men där slutar likheterna. Vilken av dessa två känns mest rimlig? ... Se merSe mindre

Kommentarer på Facebook

Jag använder aldrig autopaus, blir heltokigt 😅

Jag hade gått på Garmin, rätt säker på att den generellt är en bättre klocka för att logga träning.

Intressant, har pågående jämförelser i träningsgruppen mellan olika modeller av Garmin, Polar, Suunto och numera även Coros. Lägger in i excel-tabell (ja, lätt nördigt), stående reflexion är att löparkompisen som har en Apple Watch alltid får bonusmeter 🙂 , även testat på bana, när vi körde Cooper på bana och avslutade exakt på samma tid var han 300m bakom mig, klockan sa 50m. detta är ett mönster på alla våra pass. Jämför även poolsimfunktionalitet, där är skillnaderna än värre, Garmins nyare modeller (Venu2, 945) verkar ge bra loggning även när man t.ex. tränar bara ben medan min Coros Pace2 loggar sämst av de Garmin, Polar, Suunto och Apple Watch jag fått data från (men hittills riktigt bra för löpning).

Håller med Pernilla om autopaus. Vid löpning ger det dessutom helt missvisande statistik eftersom en paus gör att kroppen hinner ladda batterierna en stund. Finns den tiden inte med i träningspasset så är det lätt att tro man är snabbare än man är 😉 När det gäller puls hade jag alla gånger litat på Garminklockan eftersom du bar pulsband, oavsett märke är det överlägset en optisk mätning. När det gäller distans är det en evigt diskuterad fråga och i 99% av fallen så anses den klocka som visar kortast distans vara del felaktiga. Kanske inte så konstigt eftersom man vill vara snabbare och orka mer 🙂 Jag resonerar som så att det absolut viktigaste är precision. Samma runda skall ge samma distans. Jag har sprungit med olika generationer Fenix i snart 7 år och en del rundor över 100 gånger med en otrolig precision, alltid inom ett 10-tal meter i distans. Med samma distans kan jag också jämföra min prestation från en gång till en annan, oavsett om det är ett par procent fel på distansen.

Ursäkta nyfiken fråga! Vad har du för VO2- Max på de olika klockorna?

View more comments

6 days ago

Reflexlöparjacka från jula. Satt som en smäck. Funkade fint i 8 minusgrader, helt vind o vattentät. Billig :) ... Se merSe mindre

Reflexlöparjacka från jula. Satt som en smäck. Funkade fint i            8 minusgrader, helt vind o vattentät. Billig :)Image attachmentImage attachment

Kommentarer på Facebook

"Andades" den? Om du förstår va jag menar 😁

Vill du länka? Hittade inte🤷‍♂️

1 week ago

Hej! Jag har två frågor:
1) någon som testat altra lone peak Mid (alltså höga skor) - funkar de att springa i snömodd?
2) vilka utländska affärer handlar ni altraskor när ni vill göra ett kap?

Tacktack

Erik
... Se merSe mindre

Kommentarer på Facebook

Beror på hur du menar. De är inte vattentäta men har fäste för gaiter och under har de ”Trail claws” som fungerar bra vid traillöpning vår-sommar-höst. Går kanske att skruva i dubb (har inte testat).

Finns bluffsidor som kopierat design och logga men inte har någon koppling till Altra. Vi hittade en sådan med 50% rea, men blev misstänksamma vid betalning och kontaktade Altrarunning.se, visade sig vara ren bluff.

I samarbete med Billingen Skövd har vi tagit fram åtta förslag på trailrundor. Du hittar dem på här: trailrunningsweden.se/trails/billingen/ ... Se merSe mindre

Kommentarer på Facebook

grymt! perfekt ska dit och springa snart

Hämta fler

Poddar

Här samlar vi alla för Trailrunningpodden och Idre Fjällmaratonpodden. Trevlig lyssning!

 

Nyhetsbrev

Prenumerera på våra nyhetsbrev och få tillgång till specialerbjudanden.

 

Meny

X
X