Kullamannen 2021: Just himmel, hav och helvete

“Gråten sitter i halsen och jag sväljer tillbaka den gång på gång. “Det är inte slut än”, säger jag till mig själv, “andas, håll ihop det.” Det är jag och mörkret. Min spellista har stannat och jag springer ackompanjerad av vinden och vågornas brus. Någon kilometer framför mig har jag Mölle och målet. Jag försöker ...

10 november, 2021 |

Ultralöpare som helst springer stig och obanat. Skriver om charmen med att springa långt och länge, om att försöka förflytta mina egna gränser samt livet på fjället tillsammans med min malamute Scout.

Kontakt: [email protected]

Mål: Att springa längre och snabbare och ha så roligt som möjligt längs vägen.

Motto: Det går aldrig som man tänkt sig men det blir bra ändå!

“Gråten sitter i halsen och jag sväljer tillbaka den gång på gång. “Det är inte slut än”, säger jag till mig själv, “andas, håll ihop det.” Det är jag och mörkret. Min spellista har stannat och jag springer ackompanjerad av vinden och vågornas brus. Någon kilometer framför mig har jag Mölle och målet. Jag försöker vara i nuet och spara ögonblicket men sanningen är att jag bara vill sluta springa. Att det ska vara över.”

Vi kommer till Båstad strax efter halv sex på morgonen, jag ställer bort min dropbag för Båstad/Mölle och hämtar ut min nummerlapp. Jag har sista startnumret av alla 100-mileslöpare och det passar mig bra. Även om det är larvigt - det är ju bara ett nummer - så ger det mig känslan av att jaga istället för att vara jagad. Vi går tillbaka till bilen igen för att vänta. Nervositeten slår med full kraft och jag lutar mig framåt med pannan mot knäna, vet inte vart jag ska ta vägen. Jag kan inte göra det här. Fast det kan jag ju. Jag vill inte göra det här. Fast det vill jag ju. 

En halvtimme innan start går vi ut igen. Det är friska vindar och de flesta ser frusna ut. Själv skakar jag trots att Roger satt på mig dubbla dunjackor, om det är kyla, nervositet eller en kombination av båda är oklart. Det stör mig att förlora energi redan innan start men det är lika för alla och det är som det är. Vi har ett helt Asics-team på plats från Frankrike som ska heja på mig och min teammate Simen och det tas lite bilder innan start. Mamma, brorsan och syrran är också på plats för första gången på en större ultratävling. Uppslutningen ger mig både trygghet och lite extra press: det är många som vill mig väl men det är många förväntningar. Egentligen är det sistnämnda inte sant för de enda förväntningar som hänger över mig är mina egna. Fast det är inte förväntningar utan krav. Efter mitt avbrutna UTMB så finns det inget som helst utrymme för att göra ett till dåligt lopp. 

Starten blir fördröjd men 07.20 får vi äntligen springa iväg. Det är lite stelt först men det släpper efter knapp kilometer. Kroppen känns bra och jag njuter av känslan att vilja springa snabbare men att ändå hålla tillbaka. De första 6 kilometerna är en ganska snabbsprungen prolog innan vi ska tillbaka genom Båstad och sen in i Sinarpsdalen. Många startar snabbt men jag noterar att de löpare som rimligtvis borde utgöra herrtäten senare under loppet inte verkar göra någon vanvettig rusning. Johanna håller sig knappt bakom mig och ingen annan tjej gör någon ansats till att vilja springa iväg. Det hela verkar vara på väg att rada upp sig ganska så fint men efter ett par sprungna kilometer när vi är inne i ett litet skogsområde så förvandlas fältet till ett kaos. Ingen vet vart vi ska, löpare springer åt olika håll och väljer till slut olika vägar tillbaka mot Båstad. När vi passerar startområdet får jag höra att jag ligger 5 minuter efter nästa tjej och passerar dessutom löpare som jag vet “borde” vara en bit bakom i det här läget.

Det rullar på och jag försöker komma tillbaka in i mitt eget tempo och inte stressa alltför mycket. Det har ju knappt börjat. Sinarpsdalen är vacker med sina höstfärger, jag spar krafter uppför och jag unnar mig att leka i de korta nedförslöporna. Efter ett tag ser jag Roger, hundarna och Asics-teamet. De informerar om att det fortfarande är 5 minuter upp till nästa tjej. “Är det Johanna” frågar jag, mest för att försäkra mig om att det inte är det. “Ja” svarar de. Jahapp. Eller helvetes jävla skit. Det finns olika sätt att uttrycka det. Då har hon kommit förbi i kaoset och gjort ett ryck medan jag sprungit på i godan ro. Även om jag försöker att inte stressa så blir jag en smula uppgiven när jag får reda på att avståndet upp växer en minut här och en minut där. Jag försöker mota bort de negativa tankarna genom att fokusera på mina medlöpare, publiken, att vara glad och ta energi när jag ska. När jag springer fel för andra gången har jag dock svårt att hålla tvivlen på stången och jag börjar ifrågasätta mitt varför. Så här i efterhand är detta den period av loppet jag är minst nöjd med, att ifrågasätta varför man håller på under den första fjärdedelen av ett 100-mileslopp är inte särskilt konstruktivt (och jag inser nu när jag skriver att detta har hänt flera gånger tidigare och är någonting jag behöver ta tag i). Till slut lyckas jag dock övertala mig om att den inre diskussion som pågår inte hör hemma här och nu och om det nu är så att jag ska sluta med ultra tänker jag åtminstone göra det med någon form av värdighet. 

De första 4-5 milen går snabbare än plan och jag börjar bli tröttare än vad jag ska vara så här tidigt. Jag släpper Magnus Linde som jag sprungit tillsammans med ett tag, sänker tempot och börjar äntligen fokusera på min egen löpning. Om Johanna håller i detta så finns det ingenting jag kan göra och jag vill inte riskera att hela loppet går åt helvete för att försöka komma ikapp. Efter 55 kilometer kommer vi åter till Båstad och första drop bagen. Jag byter ryggsäck, dubbelkollar att pannlampan är med (jag räknar inte med att passera dropbagen i Ängelholm innan mörkret) och dricker några klunkar resorb. Efter ytterligare en lov i Sinarpsdalen väntar långa platta mil längs havet. Det flyter på utan att vare sig gå lätt eller jättetungt. Jag har hämtat mig efter den något för snabba öppningen och kan hålla ett konstant tempo. Rapporterna säger att jag vare sig tar eller tappar på Johanna även om Roger någon gång säger “nu har du tagit 30 sekunder”. Wohoo… Men det ger mig en förhoppning om att jag åtminstone ska slippa vara flera timmar bakom henne in i mål. Vi närmar oss halvvägs och jag har äntligen slutat misströsta, äntligen kommit in i här och nu och är på det stora hela ganska tillfreds med tillvaron. 

Längre fram ser jag en gående löpare och när jag kommer ikapp ser jag att det är Dennis Kellerteg. Hans mage har kraschat och han har bestämt sig för att bryta men önskar mig lycka till. Jag blir ledsen över att hans lopp är över då han är en löpare jag har stor respekt för. Därefter går tiden går utan att särskilt mycket händer, till dess att det faktiskt gör det. Helt plötsligt har jag bara 4 minuter upp till förstaplatsen. Har Johanna gått på toa? Sprungit fel? Jag lockas av att gå på hårdare för att se vad som händer men besinnar mig. Det är långt kvar och är det så att hon börjar tröttna så kommer det visa sig tids nog. Efter ett tag ser jag en rödklädd löpare långt där framme. Är det hon? Avståndet krymper, om än väldigt långsamt. Jag vill så det värker se vem det är. Strax innan Råbocka ser jag Johnny. Han pratar med löparen framför och väntar sedan in mig. Jag får bekräftat att det är Johanna och han säger att hon tycker att det är tråkigt med platten. Strax därefter in mot Råbocka kommer jag ikapp. Vi byter några ord, hon ser fräsch ut och jag både tänker och säger att hon snart är ifatt mig igen.  

Besöket i drop bag nummer två går också rätt fort. Samma procedur upprepas och jag plockar med stora pannlampan. Äntligen går vi in i natten. I skogen har jag flow och kan öka tempot lite. Stigarna är mjuka och fina och det är riktigt roligt att springa igen. Dock följer snitslarna inte alls den GPX-rutt jag lagt in på klockan, det oroar mig och jag ringer Roger. Livlinan “ring en vän” är så förbrukad. Roger vet tyvärr inte heller och jag får helt enkelt hoppas att jag är på rätt spår. Passerar Erik Eng och Tomas Nordlöf och konstaterar att så verkar vara fallet. Så ser jag ytterligare en löpare en bit bort och blir både förvånad och väldigt ledsen när jag ser att det är Simen. Vi pratar lite och han berättar att benen är körda. Själv hoppas jag att han bara har en tillfällig svacka och att jag ska bli omsprungen igen senare under loppet. Det här med att tävla är verkligen så kluvet, visst vill jag hamna så högt upp i resultatlistan som möjligt men samtidigt önskar jag ingen ett dåligt lopp. Lång ultra handlar om så otroligt mycket mer än om att vara en bra löpare och det är jag själv ett tydligt bevis på. För att det ska gå bra för mig krävs det att bättre löpare än jag inte ska prestera på topp. Ja, det är verkligen kluvet och det slår mig att det inte finns någons rygg jag vill se.

Från en kilometer till en annan är det som att flowet som tagit mig framåt i några mil lämnar mig på samma sätt som luft lämnar en punkterad ballong. Tröttheten kommer över mig och till råga på allt springer jag fel, än här och än där. Det är inga stora felspringningar men jag tappar minuter och framför allt blir jag på dåligt humör. Erik Eng och Tomas Nordlöf kommer ikapp igen och jag bjuder in mig själv att slå följe med dem. Det är lättare sagt än gjort och jag får jobba för att hålla deras ryggar men det är skönt med en stunds sällskap i mörkret, även om jag är för trött för att säga så mycket. På vätskestationen i Svanshall dricker jag cola och får pepp av Jörgen Reppling som är där som funktionär. 35 kilometer to go och jag vet att jag kommer att ta mig i mål, förutsatt att jag inte skadar mig. Det gör ont i fötterna och högerhöften som strulat en del ända sedan Val d’Aran har börjat krampa. I övrigt är det ganska jämna plågor. 

Det tar en evighet innan vi når Mölle och sista drop bagen. Tydligen strular min tracker och det tar ett tag innan funktionärerna fattar att det är jag som kommer. Detta fixas och jag byter ut mina flaskor. Jag har fantiserat om att få byta ut min blöta kalla tröja men prioriterar bort bekvämlighet i förmån för tid. Locket till dropbagen blåser iväg och jag svär när jag jagar efter det. När det är infångat ger jag mig iväg. Ett varv på berget kvar. Jag har dryga 20 minuter i ledning och spontant tänker jag att det är tillräckligt mycket för att det ska vara svårt att plocka in på den sträcka som är kvar. Väl ute på berget känns 20 minuter väldigt lite och jag blir orolig. Det går långsamt, ofattbart långsamt trots att jag försöker driva på mig själv. Jag går i backar som egentligen är springbackar och känner hur tiden tickar iväg. “Det sitter i huvudet” säger jag till mig själv men benen påminner mig om att de minsann också är med på denna resa. Allting är brantare och mer tekniskt än jag minns och i dödsbacken får jag verkligen jobba för att inte bli stående. Hela tiden förväntar jag mig att se en pannlampa dyka upp bakifrån.

Illamående gjorde sig påmint ganska direkt efter Mölle och efter att ha tomhulkat några gånger beslutade jag mig för att springa utan energi och vätska resten av vägen. Jag har sluppit kräkas men har istället gått ganska ordentligt tom eftersom reserverna redan innan var rätt så obefintliga. Energi- och vätskebrist i kombination med allmän trötthet och stress gör att andningen hamnar längre och längre upp i halsen och en panikattack är inte långt borta. Strax innan fyren möts jag av Roger och Asics teamet som säger att jag ska ta det lugnt och inte stressa, att det finns mycket tid. Och tid tar det även om jag passerar flera 100-kilometerslöpare, Vi försöker peppa varandra och jag påminns om att jag inte är ensam om att kämpa mot tröttheten. 

Så slutligen lämnar jag trailen. För tre år sedan sprang jag denna sträcka med en känsla av vemod över att det var på väg att ta slut och jag försöker frammana den känslan igen men ICKE - den här gången vill jag verkligen att det ska vara över hur mycket jag än försöker ljuga för mig själv. Med några hundra meter kvar släcker jag pannlampan och låter gatlamporna leda mig. Jag anstränger mig för att känna något men jag är tom. Det är ett virrvarr av ingenting. När jag passerar mållinjen vill jag egentligen bara lägga mig ner i fosterställning och lämna allt för en stund. Släppa taget och låta tårarna komma. Men jag står upp. Blir omkramad av Roger. Får en jacka. Ler. Mitt Kullamannen 2021 är över. 

Det är svårt att beskriva och på ett sätt känns det också så löjligt: det är ju bara löpning. Bara någonting vi gör för vårt eget nöjes skull. Ändå är det så otroligt mycket mer. Nu efteråt är det som ett osynligt ok har fallit från mina axlar och ska jag vara helt ärlig är jag fortfarande mer lättad och ödmjuk än glad och stolt. Jag behövde verkligen detta efter UTMB, som verkligen sågade självförtroendet vid fotknölarna. Och jag kommer att ge glädjen tid att komma genom att sätta punkt för den här säsongen här och nu, trots att jag egentligen tänkt avsluta med 24h på PRT som en “kul grej”. Det är sällan jag fattar kloka beslut men jag är helt övertygad om att detta är ett. Om det är någonting 2021 har lärt mig så är det att man behöver vårda sin motivation och att åtminstone jag behöver vara sugen för att kunna genomföra en längre ultra på ett bra sätt. För att vara sugen behöver man välja sina strider och det känns helt rätt att ta en paus nu, sen lägga krutet mot nästa år och förhoppningsvis kunna steppa upp ett steg. 

Kanske ger den här rapporten inte en så positiv framtoning av mitt lopp men jag är NÖJD! Jag har aldrig sett mig själv som favorit och att få vinna Kullamannen ännu en gång känns fantastiskt bra. Sen tycker jag faktiskt att jag gjorde ett bra lopp och både tiden 17.28.29 är och den totala femteplatsen var över förväntan på denna bana som egentligen inte riktigt passar mig. Det är ett kvitto att jag blivit bättre rent löpmässigt och det är roligt att ha vunnit två så pass olika lopp i Ultra Trail World Tour under detta år. Nu ska jag vila och ge glädjen över den prestationen tid att komma ikapp. 

Avslutar den här race rapporten med det viktigaste: TACK. Tack till Kullamannen för att jag fick komma tillbaka och till alla funktionärer som tar hand om oss ynkliga löpare. Tack för alla lyckönskningar innan loppet och för all kärlek utmed banan, på riktigt, det betyder så otroligt jäkla mycket. Tack till er medlöpare som jag delat minuter eller timmar med, ni är många och det har varit ovärderligt. Tack till Johanna för all inspiration du gett mig sedan jag började med ultra och fortsätter ge mig. Tack till Sten för kloka råd och puttar i rätt riktning. Tack till Petzl som ser till att jag efter flera år av pannlampsstrul inte behöver oroa mig för detta. Tack till Umara för förstklassig energi. Tack till Asics och framför allt Laurent, Cathy, Pontus, Stef och Albin som var på plats och hejade. Och tack till min team mate Simen som orkade heja mig in i mål trots att hans eget lopp inte blev alls som tänkt. Tack till mamma, Nora och Jocke för att ni kom och hejade överallt som gubbarna i lådan. Tack till Roger för att du tror att jag kan även när jag inte tror det själv, för att outtröttligt engagemang och för att du låter mig hållas “uppe i det blå”: Och tack till mina bästa fyrbenta Scout, Roy och Bosse för att jag tillsammans med er får vara bara jag. 

 

Senaste blogginläggen

  • PurePower Andreas Lundblad
    Läs mer
  • Race Report SM Ultratraillöpning - Aktivitus Trailrace 73 km Gunilla Kidmark
    Läs mer
  • Racerapport: SM Ultratrail Peter Lindquist
    Läs mer
  • Vem har egentligen företräde? Niclas Bergqvist
    Läs mer
Se alla våra Inspiratörer

Meny

X
X