Mimmi Kotka är tillbaka i världseliten efter några tuffa år. Som grädde på det moset är hon också Årets Kvinnliga Traillöpare enligt Trailrunning Swedens läsare.

Motiveringen lyder:
Efter några år med skade- och sjukdomsproblem är Mimmi tillbaka i världseliten. Det manifesterade hon bland annat genom sin fina tredjeplats i UTMB (Ultra Trail de Mont-Blanc) och med att bli 3:a Lavaredo Ultratrail.

Grattis Mimmi!
– Tack, det är jätteroligt, säger Mimmi som är i Chamonix över julen. Jag är mycket här nere eftersom jag har möjligheten att jobba på distans, jag konsultar som näringsfysiolog och driver Moonvalley tillsammans med Ida Nilsson och Emelie Forsberg.

Hur summerar du din säsong?
– Jag kom sent in i träningen, inte förrän i februari var jag igång. Sedan 2018 har jag haft problem med dåliga värden, sjukdomar och skador. Jag var helt tom på energi men fortsatte att träna och tävla. Så här i efterhand förstår jag att jag gjorde så dumma grejer. Jag var favorit i UTMB, satt på presskonferensen innan loppet och svarade att ”jag springer bara för mig själv” på frågan om jag kände av någon press. Men jag var ju inte frisk, kroppen var tom och det gick ju inte så klart. Hade jag bromsat då, i september 2018, så hade det nog löst sig. Men det var som att jag måste straffa mig själv, ta igen att jag hade misslyckats på UTMB, så jag sprang fler lopp, tuffa, långa lopp. Lopp på 4–5 mil funkade, men när det blir riktigt långt finns det ingenstans att gömma sig och då räckte det inte till. Det dröjde ända till augusti 2020, då jag tack vare pandemin kunde ge mig själv ett break och läsa på vad det egentligen var som jag drabbats av. Ganska snart insåg jag att det handlade om RED-S, Relative Energy Deficiency in Sports, alltså energibrist. Trots att jag är utbildad näringsfysiolog hade jag inte förstått hur mycket energi jag gör av med som ultralöpare, dessutom ofta i en tuff miljö på hög höjd och med stark kupering. Det gick fort att reboota när jag väl kommit på vad som var fel, jag har inte förändrat vad jag äter men jag äter mer och är noga med återhämtningsmålen. Det är tråkigt att se folk i ultravärldens om får stressfrakturer eller blir utbrända och som försvinner. Det går ju att komma rätt igen.

– Jag sprang några vårlopp på kul där fokus var att få känna mig stark på slutet och ha roligt. Glädjen och gnistan var äntligen där igen! När jag kände att energin var tillbaka satte jag upp Lavaredo Ultra Trail som mål. Det blev sommarens bästa upplevelse, jag var stark och kunde avsluta bra och ”sprinta” sista 10 km. Det var en sådan seger att känna igen mig själv igen, säger Mimmi som blev trea i det 120 km långa loppet i Dolomiterna.

Nästa steg blev legendariska UTMB, 170 miles runt Mont Blanc-massivet med över 10 000 meters stigning.
– Jag kände att jag hade den fitnessnivå som krävs för springa UTMB. Jag är fortfarande oerfaren på 100 miles, jag har bara startat i fyra och fullföljt tre lopp. Det här var första gången som jag genomförde UTMB som en atlet, jag racade. Sedan vet jag inte om det var min brist på rutin som ledde till att jag var mekaniskt helt slut i benen i utförslöpningen på slutet. Jag hade bra kontroll på energin och orken hela vägen. Jag ramlade och slog mig redan efter 15 km, det gick bra i 15 timmar men mot slutet stelnade jag till och det var besvärande utför.

Vad skiljer UTMB från andra 100 miles lopp?
– På UTMB är det som att man tävlar mot banan, det är rått, knäppt lopp. Mer än en tävling. Sedan är det riktigt härlig stämning i Chamonix den veckan, en speciell vibe.

Vad är du mest stolt över i år?
– Att jag kan springa långt igen! Det här är min sport, min passion och jag har varit ledsen äver att jag inte har kunnat utöva den. Målgången i Lavaredo var superspeciell.

Vad händer 2022?
– Inledningen kanske blir lite osäker med tanke på pandemin. Men jag satsar på en lång bra försäsong och sedan något lopp i maj. Jag kommer att springa Lavaredo och UTMB igen, de finns färskt i minnet och det finns saker som jag vill tweeka till och göra ännu bättre. Det blir bara ett 100 miles lopp i år, det tar tid att återhämta sig efter ett sådant. Träningsmässigt kommer jag inte att göra några förändringar. Jag ska åka skidor, äta bra och komma in i säsongen i bättre form än i år. Just nu springer jag inget, men efter nyår ska jag komma igång med löpbandspass.

Förutom den eviga äran, vinner Mimmi också 3 000 kr på Salming Running.
Övriga nominerade till Årets Kvinnliga Traillöpare var Ebba Ganslandt, Johanna Gelfgren, Ida Nilsson och Karin Nilsson.

Utlottning av tre presentkort à 1 000 kr bland er som röstat går till Håkan Sjunnesson, Kia Larson och Sarah Bydén - ni har fått mejl.