Mörkret föll men jag väntade in i det längsta med att tända pannlampan. Svagt ser jag mina fötter och stigen framför mig på strandängen. Till höger hör jag små vågor slå mot stenar, änderna kvackar och gör sig redo för natten och på andra sidan bukten där jag sprang tidigare tänds husen upp. Till vänster ligger upplysta bondgårdar och ladugårdar där djuren går in för natten. Långt långt framför mig vet jag att Kullaberg tornar upp sig, jag ser det inte men jag nästan känner hur det både lockar och skrämmer. "Kom då, kom då om du vågar".

 

På locket till dropbagen, plastlådan med extrakläder, mat, dricka, pannlampa och annat smått och gott som jag skulle kunna behöva där halvvägs till mål, hade jag skrivit tre saker att komma ihåg under loppet.

1. Lita på processen.

2. Le

3. Var tacksam

1. Processen jag avser under ultralöpning är enkel - håll dig lugn. Hetsa varken i fart eller i tankarna. En fot framför den andra många gånger och du kommer närmare mål. Ät och drick och ge kroppen det den ber om så kommer den ge dig det du kämpar mot, målgång.
2. Le, ja så enkelt kan det vara att pigga upp sig. Kroppen har muskelminne och ler du trots att allt känns besvärligt TROR hjärnan och kroppen att allt är ok och slappnar av, ett tips jag har läst från Johan Steene. Dessutom smittar leenden av sig på medlöpare och funktionärer och de kommer att ge energi tillbaka. Win-win.
3. Att vara tacksam över att kunna springa så långt, att ha en kropp som är hel och frisk och stark, det är inte en självklarhet. Gläds och njut. Fin, spännande natur, andra glada löpare och glädjen i att äntligen vara igång, ja en löpare har massor att vara tacksam över. Fyll dig med positiva tankar och ignorera de negativa, acceptera det du inte kan påverka och hantera behoven som kroppen signalerar om för att spara energi och hålla igång. Återigen, lita på processen.

Jag gick in i loppbubblan med en stark och positiv känsla. Kontinuerlig styrketräning och många långa långpass under det senaste året hade gått bra, inga överansträngningar och jag kände mig på en harmonisk plats i livet. Kropp och huvud i balans, vilket är en bra förutsättning för att kunna slappna av och fokusera under de timmar jag skulle hålla på. Jag visste inte om förberedelserna skulle räcka men jag visste att jag aldrig tidigare varit så väl förberedd, 110 km skulle kunna bli nytt distansrekord!

Mitt tidigare rekord var 95 km. I januari sprang jag Sandsjöbacka 90 km som blev 95 km, ett virtuellt lopp men på rätt bana från Tjolöholm i Halland till Skatås i Göteborg helt utan yttre support. Januarilöpning ger ju även andra slags utmaningar med mörker, kyla och is, jag mådde dessutom illa i flera timmar i slutet och kunde inte springa, men tillsammans med Monica och Annika tog jag mig i mål. Ett annat fint långpass var när Monica och jag sprang 90 km från Borås till Skatås en mycket varm sommardag. Löpning i värme bjöd på andra svårigheter med risk för överhettning och uttorkning men även då tassade vi på, åt pizza och badade halvvägs och kom fram till Skatåsklockan i sommarnatten.

Båda dessa långa långpass och andra långa löpningar har lärt mig massor. Man måste utsätta sig för nya utmaningar för att uppleva problem och lära sig hur man ska hantera dem! Visst kan man läsa sig till och lära sig av andra men det bästa är ändå att bli van och uppmärksam på hur din egen kropp reagerar, var dina svagheter finns, vilka tankar som kan hindra dig och vad som bär dig framåt. Alla dessa svårigheter som jag upplevt tidigare hade jag lösningar för nu, praktiskt i löparryggsäcken som mat, godis, vätska, kläder och annan utrustning, men även som en lista i huvudet med tankar och glatt beröm till mig själv. De mentala strategierna väger ingenting men min rygga var tung! I efterhand vet jag att jag bar på massor av onödig vikt som aldrig behövdes, eller var de egentligen onödiga? Jag kände mig lugn och förberedd på det mesta, det var nog en viktig trygghet när jag skulle springa längre än någonsin tidigare.

Min man, hans mamma och jag körde ner till Mölle i Skåne på torsdagen. Jag hade massor av kläder med mig, fortfarande var väderprognosen lite osäker beträffande regn och vind så jag hade packat med mig allt från shorts till regnställ. Merinokläder och vintertights men även de vanliga tunna kompressionstightsen som jag nästan alltid använder. Vi installerade oss på Grand Hotell i Mölle och såg Kullamannenflaggorna vaja i vinden nere i målområdet i hamnen. Nu var det nära. Jag började känna lite nervositet men försökte kväva den med praktiska göromål. Tidigare har jag ödslat så mycket onödig energi på att stressa upp mig och oroa mig för vad som kan komma under loppet, nu försöker jag vara lugn. Ingen förväntar sig någonting av mig. Jag har inga krav på tider eller prestation. Jag vill ha äventyr. Se om jag kommer i mål. Se om jag har det som krävs för att klara av 110 km?

Jag skulle livesända på Instagram för min samarbetspartner 2XU Nordics under loppet så jag inledde min insta-take-over (ligger sparat under händelser Take Over hos 2XU Nordics) med en liten löptur i hamnen och provsprang målrakan in under målbågen. Det kändes bra. Föreställde mig att jag skulle komma där på natten nästa gång. Bortifrån Kullens fyr, genom fårhagarna och ner längs vattnet. In på röda mattan. Vilken jäkla grej! Jag rös. När jag sprang längs vattnet och njöt av solnedgången körde en bil upp bakom mig, saktade in och stannade. Det var mina vänner Monica och Giesela som kom! De skulle springa den längsta distansen 100 miles, och jag blev så glad över att träffa dem! Vi bestämde att vi skulle ses på morgonen för att gå till bussen tillsammans och det gjorde mig lugn. Även om loppet skulle springas ensam var det en skön känsla att veta att de var i närheten, någonstans längs samma bana.

Vi åt middag på hotellet, jag kollade vädret en sista gång - inget regn men hård vind - och packade färdigt ryggan och dropbagen. Blandade Umaras sportdryck som även skulle serveras på vätskestationerna, toppen, den gillar min mage. Förberedde over night-oat och ställde i kylväskan, lånade en vattenkokare från hotellköket till morgonkaffet och la mig i god tid för att sova. Ha! Vred och vände mig hela natten men somnade 1,5 h innan alarmet på mobilen väckte mig. Eftersom jag har varit med om dålig sömn innan andra lopp vet jag att det brukar gå bra ändå så jag lät inte det oroa mig. Tyst, tyst klädde jag mig, smörjde in fötterna med fet salva, åt frukost och drack kaffe i ljuset från en tunn ljusstrimma från badrummet, jag la ner en extra frukostmacka i ryggan och mat i dropbagen. Tog en tjock tröja under jackan för det såg ut att blåsa kallt ute. Min man hade somnat om och jag stängde tyst dörren bakom mig. Nu startade äventyret.

Utanför trappan till hotellet stod tjejerna i blåsten och väntade, vi gick med kvicka steg ner till busstationen och träffade Mina och Annika, flera göteborgare och andra kända ansikten från Instagram. Vi lämnade dropbagen i en skåpbil, den körde direkt till Ängelholm och energistationen. Glatt prat till en början men vi tystnade allteftersom, blundade och vilade så länge bussen for fram mot starten i Båstad.

Väl framme klev vi ut i mörkret och blåsten, det var ruggigt kallt och vi skyndade oss in för att hämta nummerlapp och gps-tracker. Mina och jag höll ihop nu, vi skulle springa samma lopp och det var så skönt att ha någon att ty sig till. Vi gick in på hotellet för att värma oss lite men blev utschasade i blåsten igen. Gps-trackern tejpades fast på ryggans axelparti och vi väntade i ett litet värmetält på arrangörens sista information men det dröjde, starten blev uppskjuten något men till slut fick vi samlas vid starten. Riddaren till häst kom, höjde flaggan, och starten gick för 100 mileslöparna. Tjohoo, mäktigt att se dem springa iväg! Monica och Giesela och flera hundra förväntansfulla ultralöpare sprang ut från starten och in på den första delen av sin bana, prologen.

Sedan var det vår tur, riddaren och hästen kom tillbaka, red nära oss, for iväg och vi 100-km löpare rusade. Ja vi var så frusna så att alla var glada över att få upp värmen och trots att jag kände att det var alldeles för hög fart för mig var det skönt att bli varm och känna svetten rinna på ryggen. Jackan och den extra tröjan åkte av redan efter några kilometer när banan vände skarpt upp i bokskogen och vi började gå. Samma taktik för de flesta, gå i alla backar, håll låg ansträngningsgrad och låt energin räcka länge.

Denna första del av loppet var nästan densamma som jag sprungit några veckor tidigare på loppet Torekov-Båstad och det var roligt att se sträckan från andra hållet. Jag kände igen mig på de flesta delar längs Skåneleden men lite ny dragning var det nu med snitslar som markerade banan. Jag hade laddat ner banan som tre etapper i min klocka för att den skulle visa så korrekt rutt som möjligt. Första etappen var Båstad till Ängelholm/Råbacka 53 km där dropbagen fanns, mat och dricka. Etapp två 33 km från Ängelholm till hamnen i Mölle där det var mat och dricka och jag skulle byta tröja och pannlampsbatteri och slutligen den tredje etappen Dödens zon 24 km, varvet på berget som jag sprungit förut.

I Torekov behövde Mina gå till toaletten och tvätta av sig lite, hon hade halkat i leran på berget. Jag sa att jag fortsatte lugnt, jag behövde gå en stund och äta så jag trodde att hon skulle komma ifatt. Det gjorde hon inte och faktiskt hade vi inte sällskap något mer längs loppet, synd för vi hade nog samma fart egentligen men samtidigt blev det en bra utmaning för mig att helt förlita mig på min egen förmåga under resten av loppet.

Från Torekov till Ängelholm var varje steg nytt, jag hade aldrig varit där tidigare så jag tittade mig nyfiket omkring. Det är ju detta som är så fantastiskt med löpning, att bese sig, att känna in nya platser, att uppleva dofter och ljud och få en mycket större behållning än om man bara reser dit med bil och tittar. Kohagar, steniga stränder, sommarstugeområden och fler kohagar. Vattenstation och några olika pratglada sällskap längs vägen roade mig, samtidigt som solen bröt igenom molnen och lyste magiskt på andra sidan Skälderviken. Kullaberg syntes tydligt längst ut. Dit skulle jag.

Den sista biten fram till Råbocka camping i Ängelholm gick på asfalt, benen och knäna tröttnade lite och jag såg fram emot att äta varm mat och byta kläder. Jag tänkte igenom vad jag skulle göra så att stoppet skulle bli kort och effektivt men ändå inte stressat så att jag glömde något viktigt inför kvällen och mörkret. Jag kom fram till stationen 14.39, drygt 7 h efter starten i Båstad. Åt av den goda soppan, bra fyllnad i magen av pasta och ris och underbart med salt buljong att dricka.

 

Jag hittade lätt min dropbag och bytte kläder på överkroppen, det var en njutning att ta av de svettiga kläderna och ta på varmare och fler lager inför kvällen och natten. Det kändes lite högtidligt på ett sätt, den enkla första halvan hade gått så bra och nu väntade den svårare avslutningen. Ja jag kollade listan så jag hade kommit ihåg allt: en liten påse kokt potatis, macka, fylla flaskorna, pannlampa och nytt batteri, powerbank och fler salttabletter. Ja, ready to go!

Efter campingen skulle de som sprang 100 miles göra en mils avstickare på ett motionsspår innan de fick fortsätta mot Mölle men det slapp vi på sprinten. Skönt att genast vara på väg söderut, en liten krumbukt för att nå bron över ån och sedan västerut längs havet. Det blev allt mörkare men jag väntade med att tända pannlampan. Jag älskar just denna stund av löpning. Mitt emellan ljus och mörker, sinnena skärps för att uppfatta ojämnheter på marken, ljuden från fåglarna hörs extra tydligt och jag kan se hur en pannlampa långt framför mig ibland vänds åt mitt håll. Jag hör grindar öppnas och dunket när de slår igen. En löpare är inte alltför långt fram och jag börjar jaga, ja egentligen springer jag inte fortare men det är kul att få ett litet mål med den närmsta timmens löpning. Komma ifatt. Få sällskap.

Klockan visar rutten men banan följer nästan hela tiden Skåneledens markeringar, ibland går den genom hagar och ibland följer den staketen på utsidan. Jag når löparen framför mig och hans klocka har tappat navigationen så han låter tacksamt mig visa vägen och efter att ha sprungit ensam så många timmar är det jättekul att prata och dela löparerfarenheter. Han är lite trött och nedslagen men piggnar till under vårt samtal och jag ger honom en salttablett, ofta ger salt lika stor effekt som socker under så här långa löpningar. Det tar tid att komma framåt, kilometrarna går så sakta och det känns som om banan ofta viker av från Skåneleden och följer andra stigar, vi tar fel ibland, letar och går tillbaka. I Svanshall springer vi förbi en mysig fest ser det ut som, glad musik och färgstarka lampor lyser upp mörkret och jag tänker "Åh så roligt, där skulle man vilja stanna till." Och det ÄR vår energistation! Vi bjuds på kaffe, fantastiskt god kladdkaka och vi fyller på flaskorna i ryggan. Yeay, ännu en etapp klar.

Nu mot Arild för att sedan vika av tvärs över halvön till Mölle. Visst fick vi ny energi av kladdkakan men sträckan fram till Mölle tar väldigt lång tid. Min springkompis som jag övertalat att inte bryta i Mölle utan fortsätta varvet runt på Kullaberg med mig tvekar nu och jag har inte kraft att hitta argument. Vi biter ihop, pinnar på där det är lätt och går långa sträckor och når Mölle till slut, klockan är 20,58. In i tältet med mat och dricka där det är fullt av löpare som ska ut på ett varv som jag eller som är klara. Jag äter, byter underställströja och tar den svettiga utanpå som ett extra lager mot vinden. Byter pannlampsbatteri och fyller flaskorna med ny dricka. Helt plötsligt känner jag mig stark. Jag har kommit så här långt och jag har inte en tanke på att bryta, hur mysigt och varmt det än är inne i tältet. Löparkompisen önskar mig lycka till men han är nöjd och jag låter det vara. Man kan uppmuntra löpare att fortsätta loppet men han hade kanske nått sin gräns för dagen. Att då övertalas att fortsätta kan leda till skadpr och dåliga upplevelser. Jag tackade för peppen och lämnade upplysta Mölle bakom mig och hade 25 km och en väldig massa höjdmeter framför mig.  Sista delen!

Varvet på berget börjar snällt med ultrabackar som jag traskade uppför. Jag hade filmat och livesänt under loppet för 2XU och behövde ladda telefonen. Krafsade i ryggan, stannade, letade och hittar inte själva USB-kontakten till mobilens laddsladd. AH! Jag har fel sladd med mig! Mobilen har bara några procent batteri kvar och jag har fem ensamma timmars löpning kvar i mörker. Inte bra! Jag packar ner allt igen och en löpare kommer upp bakom. Vi springer samma lopp, vi verkar ha samma fart... Får jag ha sällskap med dig? Ja det får jag såklart, men han kommer bara gå. Ok, jag går gärna resten av loppet bara jag slipper möta berget ensam utan telefon. I några timmar småpratar vi där vi går hela varvet upp och ner i de superbranta backarna, men ju tröttare vi blir och ju närmare målet vi kommer desto tystare blir vi. När vi nästan är framme vid fyren med bara fem kilometer kvar ligger jag långt framför honom, jag väntar in och vi går ihop igen men snart är jag en bra bit före igen. Nej, nu kör jag! Upp till Kullens fyr, klättrar på stela ben nedför berget i pannlampsskenet och jag fortsätter genom fårhagarna och över ljungheden. Jag blir omsprungen av 100-mileslöpare som ser superstarka ut och jag travar på, orkar faktiskt springa där det sluttar nedåt. Mölle lyser upp långt där nere och jag är nästan där. Kroppen värker, särskilt fötter och tår och låren ömmar men annars mår jag toppen!

När jag kommer ner till stranden springer jag. Upp på asfaltsvägen, de sista hundra metrarna längs vattnet, in på röda mattan där min man möter upp och jag är i mål. 110 km. Kullamannen Ultra Sprint. 19,5 h. Jag är så lycklig och så jäkla nöjd!

Uppspelt får jag medalj, lämnar trackern och åker bil den korta biten hem till hotellet. Bubblar och vill berätta allt för min snälla man som helst vill sova och när jag duschat och ätit lite middag som han sparat, ja då har han somnat. Klockan är efter fyra på natten. Kroppen har svårt att slappna av men jag somnar till sist. Det har gått ett dygn sedan jag gick upp.

När jag vaknar är benen stela och tårna ömmar fortfarande, men jag har ingen smärta i rygg, höfter eller axlar. Vi äter jättegod frukost och packar ihop oss, lämnar Grand Hotel för denna gång och när vi åker förbi hamnen skuttar jag ut för att hämta dropbagen. Som tur är träffar jag Per Sjögren, huvudarrangör bakom hela evenemanget Kullamannen Trail och får möjlighet att tacka.

Trots alla problem med att få tillstånd från olika myndigheter har de lyckats genomföra ännu en fantastisk tävling, ett äventyr och en utmaning för oss alla. Vi var 19 damer som startade i Båstad och jag kom på 12:e plats, vinnare var Lena Trillelv på 11,5 h, så starkt! Snabbaste man Mikael Windahl kom 8 minuter senare.

Något om utrustningen:

Kläder från 2XU Nordics, bästa och skönaste tightsen, långärmad tröja och regnjacka. Pannlampa och löparryggsäck Strive Light 10 från Silva, två batterier räckte för många timmars mörkerlöpning. Skor Icebugs Capra som är riktigt grymma ultraskor! Jag tror inte att Icebug själva vet vilken skatt de sitter på men jag älskar dem, utmärkta för detta blandade underlag med mycket sten, lera och långa partier asfalt. Klockan Polar Grit X Pro visade rutt och hade halva batteritiden kvar vid målgång, väldigt tryggt att inte behöva oroa sig för att klockan ska lägga av och rutten var räddningen när snitslarna satt glest. Sportdryck, gels, bars, salt -och koffeintabletter från Umara, funkar alltid och är snällt för magen. Tåstrumpor från Injinji, visst var fötterna lite ömma i målgång men tåstrumpor håller fötterna glada väldigt länge. Till sist:

Lita på processen. Le. Var tacksam.

Jag hade samma mantra för en vecka sedan när jag sprang Sandsjöbacka Trail 95 km. Race report kommer i nästa blogginlägg!