Att komma dit man är

Jag är inte en sån som tänker tillbaka. Jag kör på framåt. Oavsett. Men ibland kommer jag på att det är viktigt att titta bakåt - för att kunna...

26 oktober, 2022 |

Jag är inte en sån som tänker tillbaka. Jag kör på framåt. Oavsett. Men ibland kommer jag på att det är viktigt att titta bakåt - för att kunna se hur långt jag kommit.

Jag tänkte dela det med er idag, min blick bakåt och var jag började och var jag är idag.

2016, vi flyttade in i det som vi kallade "Dårhuset" eftersom det är ett ombyggt mentalsjukhus. Jag hade svårt att gå de tre trapporna upp och behövde alltid ta hissen. Jag klarade inte att hjälpa till att bära möbler och lådor vid flytten utan stannade i lägenheten och packade upp medan andra hjälpte till att bära.

Jag var inte särskilt överviktig eller så - bara riktigt otränad sedan många år. Ungefär 41 ;)  Kroppen var trött och värkte både här och var; höfterna, ryggen - ja allt var lite jobbigt och jag hade ingen ork ens för enkla promenader.

Där och då tog jag nån form av beslut - minns inte idag hur jag formulerade det - men jag tackar mig själv för att jag bestämde mig.

Nu är året 2022 - hela 6 år senare. Mitt beslut har haft stor inverkan på mitt liv. Idag har jag inte ont, jag har ork och lust att röra mig. Det är ju för fasen roligt till och med! Jag tar gärna trapporna, springer en mil när jag har lust. -"Vänta! Va? JAG? Springer en mil?? Nää - är det sant?" tänker jag ibland. Och ja - det är det.
Vägen hit har inte alltid varit lätt - men jag är så stolt över att ha kommit så här långt! Och hade jag inte tittat lite bakåt hade jag inte heller sett att jag kommit ända hit - då skulle jag bara fortsätta framåt, mot nästa mål  (Hoka Torekov-Båstad 22 km i mars 2023). Jag fortsätter ju såklart framåt ändå, men något mer ödmjuk inför uppgiften och funderar på hur långt jag kommer på ytterligare 6 år? :)

Tack till mitt 41-åriga jag som tog det där beslutet. Tack till mig själv för varenda dag som jag har kämpat för att komma hit, där jag är idag. Utan att egentligen veta var jag skulle komma någonstans. Jag satte aldrig nåt tydligt mål utan bara det jag fortfarande lever efter: att bli lite bättre, lite starkare och att orka mer.

Längs vägen normaliserar man där man är och det är lätt att glömma var man brukade vara. Men att tänka tillbaka får mig att inse vilken kraft jag har och har haft sedan det där beslutet 2016. Jag bestämmer själv hur mitt liv ska se ut. Ingen annan. Det hänger faktiskt på mig - och jag tycker att jag har lyckats jäkligt bra de senaste åren!

Till alla er som inte tror ni kan: det kan ni visst! Allt som behövs är att koka ihop en del beslutsamhet och ett par delar tid och tålamod. Varsågoda för receptet 🙃

Till sist vill jag önska oss alla ett stort lycka till framåt - oavsett vad vi tar oss för!

(Om du är nyfiken på hur och vad jag gjort under åren så hör av dig, eller titta in på insta: @frannolltilltriathlon där det mesta finns).

&n

Senaste blogginläggen

  • Att komma dit man är Malin Tidqvist
    Läs mer
  • 10 månader mot 10 mil - my experience Sara Costa
    Läs mer
  • Race Report - Salming Idre Fjällmaraton Niclas Bergqvist
    Läs mer
  • PurePower Andreas Lundblad
    Läs mer
Se alla våra Inspiratörer

Meny

X
X