Varför lockas kvinnor i större utsträckning till vissa lopp? Sara Costa har funderat, läs hennes krönika.
Traillöpning har blivit alltmer populärt både bland män och kvinnor, men det tenderar att vara något fler manliga än kvinnliga deltagare på lopp. Antalet kvinnor har dock ökat stadigt de senaste åren och nu ser vi att i vissa traillopp finns det en mer jämn könsfördelning av deltagare. Ett exempel är Torekov-Båstad, som går av stapeln i slutet av mars, där det är fler kvinnor anmälda än män. Även Idre fjällmaraton har en jämn könsfördelning om man räknar alla distanser.
Men varför? Varför finns det lopp som lockar fler kvinnor än män? Är det bara slumpmässigt?
Jag har klurat på detta i några veckor och kunde inte komma på något bra svar. Varför anmäler jag som kvinna mig till vissa lopp och inte till andra? Gör jag ens det? Är jag omedvetet lockad till vissa lopp?
I USA finns det en gemenskap för kvinnor inom traillöpning, som till exempel She runs och Trail Sisters, som syftar till att inspirera, utbilda och stärka kvinnor på stigarna. Förutom lokala grupper, retreater och utbildningar till kvinnor, erbjuder de även riktlinjer till arrangörer som gärna vill göra sina lopp mer kvinnovänliga. Fyller man alla kriterier så kan man dessutom använda deras stämpel på sitt lopp. Jag kunde inte hitta något svenskt lopp med en sådan stämpel (men det kanske finns…), men jag tror ändå att det finns lopp i Sverige som fyller alla eller de flesta av kraven. Bland kriterierna hittar vi bland annat lika priser, likvärdig mediabevakning, en graviditets-policy (man kan t.ex. flytta sin startplats ett år), gåvor som passar både män och kvinnor (en unisex t-shirt är faktiskt oftast bara en mans t-shirt) och mensskydd tillgängligt på stationerna.
Jag håller visst med om att dessa är bra och rättvisa krav, men de flesta av dem är inte avgörande för om jag ska anmäla mig till ett lopp eller inte. De är mer som en bonus. Så vad är det som gör att fler kvinnor anmäler sig till ett lopp?
Mitt i klurandet återkom mina tankar till första gången jag sprang Idre fjällmaraton. Jag kommer ihåg hur jag fick tårar i ögonen när jag hörde Maria Ähdel sjunga nationalsången med sin fantastiska röst, några minuter innan startskottet gick. Jag kommer ihåg att jag där och då fick en otrolig känsla av att få tillhöra något stort och speciellt. Jag var redan löpledare i Trailrunning Swedens grupp Göteborg/Härryda och tårarna rann ner på min Trailrunning Sweden jacka. Jag är varken född eller uppvuxen i Sverige, och som utländsk känner man sig lite utanför i vissa situationer. Trots det var jag där på startfältet i Idre, stolt i min blågula jacka och med en härlig dag framför mig. Där stod jag med en starkare känsla av tillhörighet än jag någonsin hade känt förr.
Det var precis när jag tänkte tillbaka på den dagen som det plötsligt slog mig! Jag undersökte frågan på fel sätt. Anledningen att jag anmäler mig till lopp har inte så mycket att göra med mitt kön. Det jag söker är en härlig och öppen miljö, vänligheten och gemenskapen. På samma sätt som Trailrunning Sweden har omfamnat mig utan att bry sig om min bakgrund, gör de likadant på sina lopp och skapar en miljö där alla känner sig hemma.
Könsfördelningen är inte nära 50-50 för att Trailrunning Sweden gör något särskilt just för kvinnor, utan för att de gör det bra för alla. Alla är varmt välkomna oavsett kön, erfarenhet eller hastighet. Reptiderna är generösa och de sista löparna i mål får lika mycket uppmärksamhet som de första. Loppen är vassa tävlingar för prestationsinriktade löpare, samtidigt som de också är härliga upplevelser för de som mest vill njuta. Evenemangen som arrangeras i samband med loppen passar alla oavsett var man bor i världen och träningsprogrammen är tillgängliga för alla, oavsett om man är anmäld till loppet eller inte.
Öppenhet. Vänlighet. Inkluderande.
Det är det som är svaret.
Disclaimer: Det kan kännas väntat att läsa detta just på Trailrunning Swedens hemsida, men jag kan försäkra dig att denna artikel är genuin och inte är en beställd artikel.
