Trailrunning Swedens medarbetare Moa Gustafsson åkte långt långt norrut, till den björntäta finska vildmarken och gav sig ut på en längre distans än hon någonsin vågat sig på. Här är hennes berättelse.
Vi är långt norrut i Finland och det märks. Klockan är runt tio på kvällen och mörkret har ännu inte lagt sig. Imorgon vid denna tid har jag varit ute och sprungit i fyra timmar på den 55-kilometersdistans som väntar mig under NUTS Karhunkierros.
NUTS är anledningen till att jag nu, tillsammans med fyra främlingar, sitter i en bil på väg till Ruka (tävlingscenter för NUTS). Runt om oss skog åt alla håll och kanter längs vägen från Kuusamos flygplats. Efter 25 minuter är vi framme och får varsin lägenhet att bo i de närmaste dagarna. När jag väl lägger mig för att sova är det fortfarande ljust ute och jag är fylld av förväntan, pepp och nervositet Och lyckligt ovetande om hur ont jag kommer att ha om 24 timmar...
Jag skäms lite över att erkänna det, men innan jag fick frågan om att åka till Ruka och NUTS Karhunkierros hade jag inte hört talas om eventet. Det är trots allt en av Skandinaviens största trailtävlingar med 3500 deltagare.
Mikko och Tessa, som arbetar för Ruka-Kuusamo turism, tar hand om oss fem trailentusiaster som har blivit inbjudna till eventet. Det är tidig fredag morgon och de visar oss runt på arenan som just nu är folktom. De funktionärer som syns till vinkar och säger “moj moj” och det verkar som om det inte finns något som oroar dem. Vi fortsätter fram bland utställartälten. Tessa berättar och pekar: “Där borta till vänster går bussen till start” och “i det där tältet ska ni få era nummerlappar”. Det är snart dags att kolla på starten av NUTS längsta distans, 166 km, som både startar och går i mål på arenan i Ruka. Först en stabil frukost på Scandic. Varma finska piroger med äggsmör som sakta smälter på toppen – ett måste när man är i Finland.
Prick klockan 8.00 avlossas startskottet för 166-kilometersklassen. Då är målområdet fullt av 400 nuts (galningar) som lufsar iväg norrut på Karhunkierrosleden för att sedan göra en 180-gradare vid polcirkeln och ta exakt samma väg tillbaka till Ruka. 166 kilometer är inte att leka med och det syns på deltagarna. Sammanbitna med blicken framåt. Jag skymtar även leenden och förväntansfulla ögon, men det ligger i luften att det är en tuff utmaning som väntar.
Även jag är sammanbiten. Med två festliga skidsäsonger, ett trasigt korsband och löppass som inte sträckt sig mycket längre än 5 kilometer i bagaget, förstår jag att det kommer att bli tufft att ta sig i mål.
Om tio timmar, kl. 18.00 är det dags för mig att ta mig an mina 55 kilometer. Innan dess möter vi tävlingsledningen och jag frågar om NUTS historia. Eppu Lumme berättar att han och fem vänner en dag under 2013 bestämde sig för att springa leden Karhunkierros som sträcker sig genom nationalparken Oulanka, från polcirkeln i norr till Ruka i söder. På den tiden hade traillöpning precis blivit en grej och Eppu och gänget tänkte “kanske kan vi dra i gång något här i vår hemtrakt?”
Ett år senare hade de startat ett företag, kommit på ett eventnamn (NUTS) och 100 deltagare stod på startlinjen. Med åren har tävlingen växt och idag erbjuder NUTS Karhunkierros fem distanser: 166, 83, 55, 34 och 12 km. 83-kilometarn är originalturen som Eppu och hans vänner sprang 2013.
Eppu berättar om de tidiga åren när loppets deltagare ökade snabbare än logistiken hängde med. Ett år fick deltagarna stå och vänta upp emot två timmar för att komma över de hängbroar som leden passerar. Nu är startfältet uppdelat för att undvika köbildning. Att rucka på bansträckningen var inte ett alternativ.
Äntligen har det blivit dags för mig att ge mig ut i den finska vildmarken. Bussen från Ruka till start tar cirka 40 minuter. Folk pratar med varandra och trots att jag inte förstår finska hör jag att stämningen är god. Det väntas bra väder och den torraste banan på flera år.
En tur in på bajamajan är ungefär det jag hinner med innan det är dags att ställa sig i startledet. Jag är lite nervös. Hur jobbigt kommer det att bli? Allra mest är jag förväntansfull. Det ska bli så kul!
Kolme, kaksi, yksi och så är vi iväg! Inte för fort, det är långt kvar. Det känns bra och folk står och hejar längs med stigen som leder in i Oulanka nationalpark. Hyvä! Hyvä! Hyvä!
De första kilometrarna går genom öppen barrskog och stigarna är lättlöpta. Jag springer längs stora forsar och förbi vattenfall. Jag passerar sjöar och springer över spänger. Jag är mitt i ingenstans och följer en stig som aldrig avbryts av en enda grusväg eller körstig. Fältet av löpare har spritts ut och jag ser sällan någon alls. Det är jag och den finska vildmarken. Häftigt.
Efter en timme börjar det gå tungt för mig. Höftböjarna säger ifrån. Ju längre in i loppet jag kommer desto högre talar de, till slut skriker de. Hela loppet blir en kamp mot smärta och huvudets mood-manager sliter för att hålla humöret uppe och mig på banan. Jag förstod att jag skulle få det tufft, men redan efter 7 kilometer!? Det var jag inte beredd på. Tårarna rinner, men i mål ska jag.
Efter 32 kilometer kommer den första energistationen för min distans. ÄNTLIGEN. Toabesök, strumpbyte, vätskepåfyllning, men framför allt en mental boost. Nu kör vi igen!
Den sista milen av loppet är tuff. Flera branta uppförs- och utförsbackar passeras där rep är uppspända för att hjälpa. Humöret svänger med kuperingen, upp och ner. Från peppad till ledsen till arg till glad. Det enda som är säkert är att Oulanka nationalpark visar sig från sin bästa sida. Precis som utlovat är vädret bra och solen säger både god natt och god morgon på finaste vis. Himlen skiftar i blått, rosa, gult och orange och det är flera gånger som jag måste stanna och beundra vyn. Det är SÅ vackert! Milslång sikt över skog och sjöar, älvor som dansar över vattendrag och solen som väcker Ruka till liv. Jag måste bara veta vad som finns bakom nästa krön och fortsätter framåt.
11 timmar senare är jag i mål. Jag skrattar och gråter på samma gång. Vad har jag precis varit med om? NUTS Karhunkierros är verkligen tufft, men framför allt är det vilt och vackert.
Dagen efter tar jag mig fram som ringaren i Notre Dame. Tessa och Mikko har dock planerat den bästa av återhämtningar – finsk bastu hos Pohjanseita, Tailored Adventures.
I skogen utanför Kuusamo, intill sjön Umpilampi, ligger ett litet wellnessparadis i timmerbyggda hyddor som smälter in i miljön. På taken: tjocka lager av mossa och träd som växer som om allt vore på marknivå. Pohjanseita, som stället heter, erbjuder restaurang, ångbastu, rökbastu och så klart en traditionell finsk bastu.
Precis i den ordningen tar vi oss igenom de olika bastuarna varvat med dopp i sjön eller i den lilla ouppvärmda poolen som finns utanför dörren. Blodet rusar genom kroppen och musklerna slappnar av. När vi sitter i den traditionella bastun frågar Tessa oss om vi inte vill testa att bli rispade med de klassiska björkkvastarna. Självklart vill jag det! Jag ligger på mage medan Tessa rispar med blöta kvastar längs mina armar, över ryggen, stussen och ner på benen hela vägen till fotsulorna. Det är svårt att förklara känslan. Det liknar inget jag har känt tidigare och är inte alls lika rivigt som jag tänkte. Jag somnar nästan – så avslappnad blir jag.
Efter två timmars bastande bjuds vi på en trerätters middag och nu mår vi så gott och är så avslappnade att vi skulle kunna somna stående. Men ingen tid att spilla. Det har blivit dags för björnsafari!
En timme nordost om Ruka, 2 kilometer från den ryska gränsen, har Taiga Bear sitt tillhåll med två kamouflerade stugor utrustade med allt en behöver för att spana efter björn. Stora fönster som vätter ut mot platsen där björnarna kommer om kvällarna, kikare, teleobjektiv att låna till systemkameran, sängar att övernatta i och en kaffe- och tekokare. Det är när vi fått vårt te som en björnhona kommer springande över fältet framför oss. Sekunder senare kommer en björnhane och vi blir helt till oss!
Hela gruppen blir stum och vi måste nästan nypa oss i armarna. Jag trodde aldrig att vi skulle få se en björn, och nu fick vi se två på samma kväll! Enligt Eerik på Taiga Bears är det 99% chans att de dyker upp. Förra säsongen var det bara tre kvällar som blev utan björn. Skulle man ha otur att tajma in en sådan kväll, får man komma tillbaka och testa lyckan igen.
Resan till NUTS blev verkligen ett finskt äventyr med extra allt. Vildmark, smärta, midnattsol, bastu och björnar. En otrolig upplevelse och det där med trail på finskt vis – det kan jag verkligen rekommendera.
NUTS Karhunkierros
Distanser: 12, 35, 55, 83, 166 km
Tid på året: slutet av maj
Plats: Ruka, Finland
Antal deltagare: 3500
Kupering 83 km: 2000 hm
Underlag 83 km:
asfalt 9 m
grusväg 52 km
körstig 1.5 km
stig 27 km
väg 72 m
okänt 2 km
