Att packa en pulka till bristningsgränsen, spänna på sig skidorna och blicka ut över Svalbards till synes oändliga glaciärer är en speciell känsla. Framför oss låg 600 kilometer av Arktis nyckfulla element. Under 34 dygn bytte vi ut vardagens bekvämligheter mot bitande stormar, frystorkad mat och en helt oförglömlig gemenskap.

Av: Jesper Skarman

Vi var ett internationellt gäng på åtta klienter från Sverige, Norge, Tyskland och England som hade samlats i ett vintrigt Longyearbyen för att göra turen tillsammans. En av deltagarna kände jag sedan tidigare och att se ett välbekant ansikte i gruppen gav en omedelbar känsla av trygghet inför de veckor av isolering som väntade. Allt startar i ett kontrollerat kaos. Packrummet är fyllt av dunjackor, frystorkade måltider, tältstänger och bränsleflaskor. Varje enskilt gram måste ha ett tydligt syfte och en funktion. Det finns inget utrymme för lyx eller onödig vikt, för i slutändan är det våra egna ben, ryggar och lungor som ska dra de 60 kilona i pulkan över tusentals höjdmeter.

Med oss som expeditionsledare hade vi Morten Rostille från Norge. Morten är en legendarisk polarguide med ett orubbligt lugn. Redan under de första dagarna i packrummet, när vi gick igenom nödutrustning, satellittelefoner och proviant, spred Mortens rutin ett lugn som dämpade den värsta oron hos oss alla.

Efter att jag tidigare korsat Hardangervidda, skidat Svalbard från öst till väst och besökt Antarktis kändes steget till att korsa hela ögruppen från syd till nord som en naturlig nästa utmaning. Det är en klassisk, storslagen men också djupt respektingivande rutt. Det kräver logistik, säkerhetsutrustning och framför allt ett starkt team.

När skotertransporten slutligen lämnar oss i söder och motorljudet sakta dör ut bakom bergen, infinner sig ett magiskt men också ganska skrämmande lugn. Det är en tystnad som nästan går att ta på. Vi börjar med att skida en vecka söderut till Sørkapp, Svalbards sydligaste punkt. När vi vänder näsorna norrut inser vi vidden av projektet. Nu är det bara vi, skidorna, pulkorna och den råa, orörda vildmarken.

Tyngdlagen och konsten att åka utför med pulka

Efter de första dagarnas tunga nötande längs kusten har vi tagit oss upp på det första stora glaciärsystemet. Landskapet öppnar upp sig i gigantiska vita vidder, och kylan blir genast mer märkbar. Vårt val av skidor föll på stabila expeditions-turskidor med robusta stålkanter och stighudar i syntet – 45 millimeter breda och i full längd för att ge ett optimalt och pålitligt grepp i de brantaste backarna.

Att gå uppför är en ren, monoton styrkeövning där man hamnar i en nästan meditativ rytm. Steg för steg, timme efter timme. Men det är när landskapet tippar nedåt som det riktiga äventyret – och skräcken – börjar.

Att åka utför med en fullastad pulka bakom sig är ingenting mindre än en konstform, eller kanske snarare en överlevnadsstrategi. Pulkan lever sitt helt egna liv och lyder under sina egna fysiska lagar. Den vill hela tiden köra på dig, trycka ut dina skidor i spagat, eller helt enkelt välta i farten och dra dig med sig i fallet.

Varje liten sväng kräver timing, starka lår och att du vågar trycka ner stålkanterna i skaren trots att du har en enorm kraft som skjuter på bakifrån. Ett enda misstag, en missad kant eller en dold ojämnhet i snön, och du har en tung plastbalja som plöjer över dig likt ett skenande godståg. Att höra åtta olika nationaliteter ropa, svära och skratta om vartannat i en kaotisk men hjärtlig formation blev snabbt en av resans normaliteter.

Dag 14 – En massiv snöstorm och en rullande snöarmé

Vi har nu lagt drygt 20 mil bakom oss och befinner oss djupt inne på de centrala glaciärerna. Dagarna flyter ihop och livet har blivit en hård men trygg rutin. Vi skidar i 8–12 timmar per dag, slår läger, smälter snö till dricksvatten, äter våra frystorkade portioner och sover. Det är ett enkelt men slitsamt liv.

Arktis väder är dock känt för att vara nyckfullt. Vi drabbas ofta av en så total "whiteout" och tilltagande vind att allt visuellt sammanhang försvinner. Du ser inte var snön slutar och himlen börjar; allt är bara ett homogent, mjölkvitt kaos. Balanssinnet försvinner helt eftersom ögat inte har några kontraster att fixera vid, vilket gör att man ständigt känner sig yr. Vi tvingas navigera i en klaustrofobisk bubbla med kompass och GPS, helt i blindhet, där varje steg känns som att kliva rakt ut i tomma intet.

En dag överraskar naturen oss med ett helt surrealistiskt skådespel. Den fuktiga nysnön i kombination med vinden gör att tusentals naturligt formade snöbollar plötsligt börjar bildas på isen. De växer i storlek ju längre de rullar och accelererar fram över glaciären i full fart. De kommer mot oss i hundratal, likt en vit, rullande armé i ett märkligt vinterkrig. Mitt i det arktiska infernot står vi och bara skrattar rakt ut åt naturens unika humor.

Dag 16 – "Isbjörnsattacken" i tältet

Efter drygt två veckor på isen börjar det mentala och fysiska slitaget att ta ut sin rätt. Kroppen är mörbultad och fötterna är ständigt fuktiga av svett och kondens, trots att vi använder fuktspärrstrumpor. Men det som också tär mest på psyket är inte de fysiska milen, utan de nattliga isbjörnvaktsskiften.

Varje natt delas upp i block om två timmar per person. Att vakna mitt i natten, klä på sig dunjackan i ett iskallt tält och kliva ut helt ensam i den arktiska natten medan de andra sover djupt, är en mental prövning. Vinden piskar mot ansiktet, frosten fastnar i ögonfransarna och du stirrar ut i ett vitpiskattomrum. Att stå där är en brutal påminnelse om att vi befinner oss längst ner i näringskedjan. Men den absolut största chocken under hela resan levererar jag faktiskt själv – inifrån tältets trygga vrå.

Det är dag 16. Ännu en lång skiddag ligger bakom oss och vi bara hunnit sova i några timmar när plötsligt, utan förvarning,det smäller till med en öronbedövande detonation mitt i natten. Mitt uppblåsbara liggunderlag har gett vika för trycket och exploderat under mig. Explosionen är så kraftig att min tältkamrat, vars ansikte befinner sig ungefär två centimeter från mitt i det trånga utrymmet, flyger upp i ren, instinktiv panik. Han stirrar på mig med uppspärrade, skräckslagna ögon och vrålar rakt ut:

– Morten har skjutit en isbjörn!

Det tar oss flera minuter av darrande, andfådd tystnad innan vi lyckas lokalisera ljudet och inse att den omedelbara faran inte är en isbjörn, utan att mitt liggunderlag har förvandlats till obrukbar plasttrasa. Som tur var hade vi med oss ett extra reservunderlag i gruppens gemensamma packning. Det var kanske inte lika tjockt och lyxigt, men det räddade mig i alla fall från att behöva tillbringa de resterande 18 dygnen direkt mot snön.

Dag 25 – I skuggan av Newtontoppen

Efter drygt 40 mil når vi resans absolut mest storslagna miljöer runt Newtontoppen, Svalbards högsta punkt. Utsikten är helt overklig. Vi blickar ut över ett till synes oändligt hav av spetsiga, snötäckta bergstoppar, djupa glaciärsprickor och ett vitt islandskap som sträcker sig hela vägen till horisonten. Det är i dessa stunder man förstår varför man utsätter sig för den här typen av påfrestningar.

När kylan biter som värst är det de små stunderna i tältet som blir vårt bränsle för att orka fortsätta. Efter att ha kämpat oss vidare uppför den branta Trinity Hall-glaciären och över de gigantiska vidderna på Åsgardsfonna, sitter vi ofta tätt ihop packade i våra dunjackor och dricker het soppa. Det är dedelade utmaningarna som svetsar oss samman till en otroligt tajt grupp, trots våra olika bakgrunder och nationaliteter. Ibland, när tystnaden lägger sig över lägret, får vi sällskap av nyfikna ripor eller en och annan fjällräv som tyst och vaksamt iakttar oss på avstånd.

Dag 34 – Finalen på Verlegenhuken

Efter veckor av oavbrutet slit, frusna fingrar och oräkneliga stavtag händer det slutligen. Vi skidar på den flacka Polheimflyaoch når slutligen Verlegenhuken – Spitsbergens nordligaste punkt. Känslan när vi når det enkla orangea sjömärket går knappt att beskriva i ord. Hela resans tyngd släpper. Från Sørkapp i söder till Verlegenhuken i norr; vi har korsat hela ögruppen och klarat 600 kilometer för egen maskin!

När skotertransporterna hämtar upp oss nästa dag för den nio timmar långa resan tillbaka till civilisationen i Longyearbyen, väljer Svalbard att bjuda på en sista, perfekt avskedsgåva. Långt där borta i det vita islandskapet, lunkar en isbjörn långsamt förbi. Den stannar upp, tittar halvhjärtat åt vårt håll, majestätisk och lugn, innan den fortsätter sin vandring över isen. Det blir den absolut perfekta slutpunkten på ett arktiskt äventyr som för alltid har etsat sig fast i mitt och mina expeditionskamraters minnen.